Bok om droger gör cynismen tydlig
Den som lider av depressioner ses som offer för omständigheterna eller sin biologi och även om du skulle strunta i att ta dina mediciner eller skita i att gå till terapeuten så skulle det mycket till innan du förvägrades hjälp om du kom tillbaka några månader senare igen.
Psykvården fungerar dåligt på många sätt, men den bygger på solidaritet med den som drabbats och framför allt på att inte skuldbelägga någon som lider av psykisk ohälsa.
Likadant är det med alkohol. Den som vill ha hjälp med sitt alkoholmissbruk får hjälp. Återfall ses som en del av sjukdomsförloppet och missbrukaren tas tåligt emot, gång efter gång om det behövs. Eller: människor med diabetes förvägras inte insulin för att de har misskött sin kost.
Men det gäller inte för knarkare. När Magnus Linton tecknar bilden av den svenska narkotikapolitiken i Knark – en svensk historia framstår det som smärtsamt tydligt. Genom sitt svala och effektiva språk och blandningen av berättelser ur enskilda människors liv och historiska och vetenskapliga redogörelser förmedlar han ett tydligt budskap, utan att egentligen uttala det: Den svenska narkotikapolitiken är ett fatalt misslyckande, ett socialt experiment kantat av onödigt lidande och död, orsakad av ideologiska låsningar och personlig prestige. Och framför allt en ovilja att ta till sig kunskap om droger och deras brukare.
Striden mellan förbudsivrare och skadereduceringsförespråkare som rasade under stora delar av förra seklet rasar än, men Linton visar hur vågskålen börjar tippa över till de senares fördel. Åtminstone i större delen av världen. Sverige är ett av den repressiva narkotikapolitikens sista fästen bland västvärldens demokratier.
Trots att fakta talar sitt tydliga språk, de hårda straffen och fokuseringen på att sätta fast alla som brukar narkotika har varken minskat dödligheten eller missbruket, så är den fundamentalistiska tron på det narkotikafria samhället fortfarande tongivande politiskt och juridiskt.
Jag är skeptisk till idén om att drogpolitiken bygger på omsorg om individen. Och den skepsisen växte under läsningen av boken. Linton visar på den svenska synen på knarkaren som en brottsling och knarket som ett kulturfrämmande inslag på ett sätt som leder tankarna till rasbiologi. Han vill inte påstå att politikens mål har varit att se till att så många narkotikamissbrukare som möjligt dör. Men han menar att idén att missbrukaren ska nå botten för att kunna motiveras att sluta är en påtaglig del av den. Problemet anses inte vara att människor dör, utan att drogerna utgör ett hot mot samhället.
Cynismen som den svenska hållningen har lett till är skrämmande på ett sätt som jag inte kunde ana vidden av innan jag läste Lintons bok. Studier där hälften av deltagarna fick metadon och i de flesta fall lyckades ta sig ur sitt missbruk, medan den andra hälften fick annan behandling som man visste skulle leda till att många av dem dukade under av sitt missbruk är bara ett exempel.
Nu blåser legaliseringsvindar, och Lintons bok kommer att öka på vindstyrkan. Visst är det rimligt att åtminstone lättare droger tillåts, men exempelvis cannabis relativa ofarlighet gör inte opiater mindre problematiska. Att sälla sig till den libertarianska tomgången och skita i hur det går för folk är ingen framgångsväg.
Jag ser legalisering som en del av vägen mot ett bättre samhälle, men det förutsätter att det finns en samhällelig solidaritet för den som råkar illa ut. Den boken återstår att skriva.
Bok: Knark – en svensk historia
Författare: Magnus Linton
Förlag: Atlas
