Bekämpa patriarkatet från olika håll
Jag gick med min mamma på Grupp 8-möten och demonstrationståg med plakat där det stod ”daghem åt alla barn”, ”fri abort” eller ”lika lön för lika arbete”, när jag var barn.
Roxane Gay undervisar i kreativt skrivande i USA och har fått stor uppmärksamhet för sin bok ”Bad Feminist”. Hennes nya bok ”An Untamed State” utkommer på svenska i vår. Foto: Jay Grabiec.
Sen dess har det varit mer eller mindre roligt att följa feminismens utveckling genom livet. Några av de primära saker kvinnorna i min föräldrageneration krävde då, är nu verklighet – som att dagisplatserna byggts ut (1977 gick ett av tio barn på dagis – gissa vilka som var hemma med de andra nio?) men skrämmande lite har uppnåtts på snart femtio år sedan Grupp 8 startades 1968.
Som rockmusiker och trummis har jag inte alltid fått den respekt jag rimligtvis förtjänar. Kvinnliga instrumentalister, i synnerhet på mansdominerade instrument som elbas, elgitarr och trummor, har fått leverera dubbelt upp och lite till för att få vara med där det händer. Och ändå är det fortfarande till allra största del män som får jobb som instrumentalister i orkestrarna. Jag har väntat i hela mitt liv på att det ska ändras. Jag trodde att vi kvinnliga instrumentalister var pionjärer på 70- och 80-talen, att det skulle leda till en utjämning mellan könen. Jag vill bli betraktad som en musicerande människa och inte som en exotisk brud som försöker kvala in på killarnas planhalva. Folk säger fortfarande tjejband men inte killband. Tröttsamt.
Men patriarkala strukturer sitter hårt som berg i våra samhällen.
Jag har just läst Bad Feminist av den amerikanska författarinnan Roxane Gay. Hon kallar sig själv dålig feminist därför att hon inte alltid strävar efter att vara en politiskt korrekt feminist. Hon vill kunna dansa till låtar som har kvinnoförnedrande texter bara för att hon gillar musiken, hon vill kunna spela dum inför en hantverkare för att få honom att känna sig macho och göra jobbet, hon vill raka benen, fejka orgasmer och gillar att gilla män. Hon gör inga anspråk på att ha alla svar eller att förespråka den militanta feminism vars företrädare ofta högljutt piedestaliserar sig själva. Hon vill ändå kalla sig feminist eftersom hon brinner för sin definition av feminismen: ”vi är bara kvinnor som inte vill bli behandlade som skit”.
Gay har ett stort intresse för böcker, filmer, dokusåpor och teveserier och ger många analyser med en imponerande normkritisk skarpsynthet, med självklara krav på mångfalds- och jämställdhetsperspektiv. I en stor del av den populära fiktion Gay konsumerar visas stereotypa kvinnor upp i konstruerade låtsasvärldar; med ansikten som masker, kroppar som sköldar, blanka upputsade troféer, reducerade till pinsamma typer med låg självkänsla och fixering vid en pornografisk skönhetsnorm.
Att bli gillad ligger ju i tiden. Att få bekräftelse på att vi är sympatiska. Osympatiska flickor blir inte omtyckta. Osympatiska män däremot är intressanta. Gay menar att det är de motbjudande personerna i konsten som får oss att känna att inte heller vi behöver vara perfekta. Men för kvinnorna i många av de här sammanhangen gäller andra regler.
Gay presenterar fakta: Kvinnor i USA tjänar 77 procent av vad männen gör. Fortfarande får en kvinna som kandiderar som USAs nästa president svara på frågor om mode. Mäns våld mot kvinnor är ett gigantiskt problem då det finns en så kallad våldtäktskultur som skyddar männen. I sedvanlig nyhetsrapportering av verkliga sexuella våldsbrott i USA är signalerna ofta att mäns aggression mot kvinnor är oundviklig och därmed ursäktad. Våldtäktsmän frias för att mäns drifter anses naturliga och kvinnorna borde veta bättre än att klä sig utmanande och supa sig fulla. Det sexuella våldet osynliggörs i verkligheten och trivialiseras i teveserierna där en saftig våldtäktsscen får upp tittarsiffrorna.
Roxane Gay vill kämpa för feminismen men slå hål på uppfattningen att det bara finns en sann feminism. Patriarkatet måste bekämpas från olika håll. Gay är något på spåren.
Det finns de som skaffar sig en karriär på att vara feminister. Det finns de som utnämner sig själva till nån sorts specialistfeminister. Det finns de som rider på den normkritiska vågen och blir feminister för att det är ett coolt epitet att svänga sig med. Sen finns det de som försöker göra något åt ojämlikheten på allvar, som startar politiska krafter för att utmana och knuffa undan de patriarkala cementklossarna som står i vägen överallt i samhället. Som ställer sig upp och pekar på allt det där som modersmjölken, skolan, arbetslivet och relationerna har fyllt vårt system med. Som vi styrs av i sängkammaren, i köket, på gatorna och på arbetsplatserna.
Nästan allt återstår att göra.
Omslagen till Roxane Gays ”Bad feminist”, Hélène Cixous ”Medusas skratt” och Chimamanda Ngozi Adichies ”Alla borde vara feminister”. Foto: Nike Markelius.
Nike tipsar: Fler feministiska böcker
Chimamanda Ngozi Adichie bejublade TED-talk Alla borde vara feminister finns i bokform. Här tar hon upp flera exempel på hur det nigerianska samhället fortfarande är djupt förtryckande mot flickor och kvinnor. Efter att ha blivit kritiserad för att vara afrikan och feminist kallar hon sig: ”lycklig afrikansk feminist som inte hatar män och som gillar att ta på sig läppglans och högklackat för sin egen skull, inte männens.”
Den franska filosofen och författarinnan Hélène Cixous Medusas skratt finns i nyutgåva. En porlande poetisk, sensuell och filosofisk essä från 1975. En liten skrift som uppmanar alla kvinnor att skriva om sig själva. ”Ett manifest för frigörelse från patriarkatets strypgrepp genom skriften.”
I filmen Suffra-
gette spelar Meryl Streep, Carey Mulligan och Helena Bonham Carter feminister som ser en radikal kamp som den enda vägen till förändring.
Nike tipsar: En feministisk film
När orden inte räcker till måste vi gå till handling. Det är så revolutioner startar. När kvinnorna på 1800-talet höjde sina röster om att få samma rättigheter som männen: vårdnad om sina barn, bli myndiga, få rösträtt, slippa bli behandlade som slavar och utnyttjas – så gjorde männen motstånd. De ville ha kvar sina kvinnor under stövelklacken. De måste ha varit blinda och döva, utan minsta empati. Kvinnorna tog till andra medel för att höras. Kasta sten i skyltfönster, spränga byggnader och till och med kasta sig själva i döden för att gubbarna skulle öppna sina ögon.
I filmen Suffragettes är kvinnorna i frontlinjen hellre rebeller än slavar. Deras kamp, med politiska aktivisten och ledaren för suffragettrörelsen Emmeline Pankhurst i spetsen, är ohygglig och gastkramande. De fick betala ett oerhört högt pris för många av de rättigheter vi har i dag. Misshandlade av poliser och brutalt fängslade, utkastade på gatan från hem och arbete, skilda från sina barn och bespottade av en konservativ allmänhet.
När årtalen för kvinnlig rösträtt världen över rullas upp i slutet av filmen går det som kalla kårar genom mig. Vi flyttar långsamt fram våra positioner men väldigt mycket finns kvar att göra för att våra systrar och döttrar ska gå en jämlik framtid till mötes.
