Äta, odla – eller dö
Alla måste vi äta, det är en sak som förenar alla levande varelser. För människosläktets del har världen på bara hundra år i princip ställt om från små familjejordbruk till ett globaliserat industrijordbruk. Många hävdar att det är det som är den ”gröna revolutionen”.
Denna revolution har gjorts möjlig tack vare fem saker; konstgödning (NPK), konstbevattning (med större uttag ur grundvattentäkter, djupborrning och omledning av flöden), kemisk bekämpning, ökad förbrukning av främst fossil energi och delvis genom ökad användning av genförändrade grödor.
Tanken har varit att om marken brukas mer intensivt får man ut maximalt – men frågan är om det också är långsiktigt optimalt? Man försöker hävda att konventionellt/industriellt/storskaligt jordbruk mättar fler och bäst tar tillvara jordens produktivitetspotential. Man säger vidare att konstgödslat visst är miljömässigt okej, till och med bättre än ekologisk odling i vissa avseenden. Samt att ekologisk odling bara är för hobbybruk. Men låt oss nu bena upp detta en smula.
Konstgödning: NPK är lättillgängliga, syntetiskt framtagna närsalter som lätt tas upp av växterna och ökar skördevolymerna. Men källorna för fosforutvinning i världen sinar och ekosystemtjänsterna som pollinering, vattenhållning och mullbildning minskar drastiskt med konstgödsel. Värst är förlusten i mikroliv – så ofantligt mycket av alla goda maskar, uppbyggare och nedbrytare som försvinner i en konstgödslad mark, och så lång tid det tar att få dem tillbaka för en bonde som vill bruka jorden ekologiskt!
Grödor som konstgödslats blir visserligen större men får också tunnare cellväggar. De bär mer vatten vid skörd och både smakar sämre, möglar lättare och har kortare hållbarhet än mer robust vuxna plantor och gräs. Det vill säga, sådant som inte boostats med denna snabbmat för växter. Konstgödsel skapar helt enkelt kvantitet på kvalitetens bekostnad. Det kompenserar man med ännu mer gifter i form av till exempel stråför- kortningsmedel, så att de hajpade sädesstråna inte helt dignar under de tunga axen. Allt medan de stora kemi-agrobolagen säljer och jublar.
Vattenförbrukning: Vattentillgången i dag är en av mänsklighetens allra största utmaningar. Dammbyggen och överbevattning hotar daglig försörjning för miljoner och förödande torka härjar stora landområden på södra halvklotet. De flesta länder i världen klassas som utsatta för så kallad vattenstress. Programmet för årets världsvattenvecka i Stockholm är späckat med föredrag och workshops om allt som rör vatten. Från ”water for development” och ”water, gender and distress”, till tillvaratagande av regnvatten.
Så en stadigt ökande medvetenhet om den totala vattentillgången, betingelserna för rent dricksvatten, vattenrättvisa för distribution samt alla miljö- och klimathot mot vårt gemensamma vatten finns ju hos beslutsfattar-
eliten!
Ändå begär exempelvis Skånes bönder lov att giftbespruta i primära vattenskyddsområden och skånska politiker godkänner det med automatik.
Gifter: Vi vet för litet om vilka bekämpningsmedelsrester som finns i markerna och vad som kan komma ut i grundvatten och hav. Men vi vet att kemikalier till skillnad från läkemedel inte behöver testas i kliniska studier efter bieffekter för människor innan de får säljas.
Så tyvärr duggar de medicinska larmen tätt: kvinnor som exponerats för pesticider visar en ökad risk för att föda autistiska barn och glyfosat (det verksamma ämnet i Roundup, ett välkänt ogräsbekämpningsmedel) befaras orsaka cancer och kromosomskador, för att nämna ett par av de färskaste.
Fossila bränslen: Vidare till energiförbruk- ningen inom jordbruket. Dess stora skuld i det rådande klimathotet består i dess beroende av fossila bränslen. Det vill säga i det globala Nord, inte bland fattigbönderna i Syd. Maten svarar hos oss för upp till fyrtio procent av klimatbelastningen per person. Men det måste inte vara så! Jordbruket skulle tvärtom kunna vara den ledande näringen i en radikal klimatomställning med alternativa metoder och produktion av biobränslen.
GMO-hanteringen: Det stora hoppet om att avhjälpa världssvälten genom större skördar och förbättrade sorter är genförändring. Den finns i många olika former och en del är både harmlöst och till och med nyttigt. Men det som oroar mest är genförändring där man korsar olika arter eller försöker öka motståndskraften mot bekämpningsmedel för att kunna använda lika mycket eller mer sådana.
Hotet från genförändringar är dock inte i första hand att genförändrade sorter kan skada människor, djur och ekosystem, även om den typen av konsekvenser aldrig utreds betryggande innan de släpps fria. Nej, i detta stadium är det viktigaste att angripa GMO ur ett resurs- och rättviseperspektiv.
Vart ska forskningsresurserna gå? Till en dyr och långsam, tillämpad och kommersiellt styrd genetik? Eller till småskaliga, robusta och tillgängliga metoder för småjordbruk som siktar på hållbarhet, stabilitet, sortbevarande, mångfald i biotoper och artrikedom och ekonomisk rättvisa över hela världen?
Rättvis fördelning, hållbart och småskaligt jordbruk som bonden själv styr samt lokala och tåliga sorter är det som förhindrar svält. Inte monokultursanpassade grödor, framtagna för stordrift och export. För att inte tala om den GMO-hantering som skapar livslångt ekonomiskt slaveri för småbönder som utlovats stora skördar om de förbinder sig att använda Monsantos preparat och utsäden.
Just storbolagens iver att patentera gener, frön och hela plantor är ett globalt röveri som berövar lokalsamhällen deras nedärvda rätt till självförsörjning.
Hemma i Sverige är LRF de konventionella böndernas företrädare, och de har släppt på sin GMO-restriktiva linje från 1996. Nu vill de istället att den enskilde producenten eller förädlaren ska ta ställning för eller emot. LRF och SLU, Lantbruksuniversitetet, tycks vara ense om att den relativt strikta lagstiftningen mot GMO behöver luckras upp till förmån för ”modern växtförädlingsteknik”. Lyckligtvis är svenska mejerier än så länge tillräckligt känsliga för kundernas skepticism och har därför fortsatt att gynna de GMO-fria mjölkleverantörerna.
Sammantaget kan man undra varför svenska bönder alls vill fortsätta med konstgödsel, GMO, fossilkörning och gifthantering? Varför ökar inte istället den ekologiska produktionen i Sverige så att den möter en ökad efterfrågan?
Lönsamheten för ekologiskt är ju bevisat bättre och våra EU-stöd är till och med bättre än andra EU- länders. En övergång till ekologiskt jordbruk skulle dessutom öka markens värde och återställa jordens fruktbarhet.
Andelen ekologiskt odlad areal i riket har legat still på cirka 15 procent sedan 2007, trots att målet är 20 procent till 2020. Men i Skåne där de bästa jordarna finns, är bara 2,5 procent ekologiskt odlade. I en färsk intervjuundersökning från Jordbruksverket bland ekologiska och konventionella jordbrukare framkom några skäl:
• Olika markförutsättningar som jordarter och balansen mellan åker/bete gynnar inte ekologisk produktion.
• Redan gjorda storinvesteringar och redan uppnådd lönsamhetsförbättring i konventionell produktion låser bonden kvar.
• Rädsla för ogräs, skadegörare och lägre avkastning eller uteblivna skördar avskräcker.
• Utformningen av regelverket för ekologisk produktion är inte helt optimalt. EU-bidragen gynnar också fortfarande de större gårdarna med nischade grödor.
Men inte minst pekar man på rådande attityder. Odlaren tror inte att det går, helt enkelt. Eller kanske inte vill tro. Eller har man inte informerats om fördelarna? Tyvärr finns ingen enig forskarkår att luta sig mot, för det pågår en polarisering bland agronomer om värdet av ekologisk versus konventionell odling.
I en färsk avhandling från SLU hävdas till exempel att små jordbruk med stor biologisk mångfald har bäst förutsättningar att producera mat till många, om de samtidigt är självförsörjande på drivmedel och växtnäring och har flera djurslag, bra betesmarker och gott om arbetskraft.
Samtidigt finns det fyra SLU:are som återkommer vartannat år och breder ut sig i stormedia om eko-jordbrukets påstådda nackdelar.
Kanske vore det bättre att börja från ett helt annat håll och ge odlare och bönder, i Nord såväl som i Syd, en ny impuls som inte tar fasta på polariteten ekologiskt eller konventionellt?
En sann grön revolution i konstruktiv anda kräver en hållbarhetsfilosofi som rör kultur och odling i stort. Foto: Bernat Armangue/AP/TT
En hållbarhetsfilosofi som rör kultur och odling i stort. I begreppet permakultur ryms byggande, energilösningar, odlingsteknik och samarbetsformer som torde stimulera många fler till nytänkande och glokala grepp som både kan ge ökad produktivitet och energibesparande.
En sant grön revolution i konstruktiv anda.
