Assads avgång löser inte krisen
Utrikespolitiska Institutets Mellanösternexpert Per Jönsson gick nyligen ut i en debattartikel och förespråkade att västmakterna skulle samarbeta med Bashar al-Assad-regimen för att bekämpa Islamiska staten.
Jönsson fick förstås mothugg i den svenska debatten – att brännmärka Assad-regimen tycks vara det vanligaste i den svenska Mellanösterndebatten. Nu försöker många ”hålla två tankar i huvudet samtidigt” – kräva Assads avgång samtidigt som man kräver att Islamiska staten ska bekämpas.
Problemet är att situationen är mycket mer komplex än så – utöver Bashar-regimen och Islamiska staten har vi ju också Jabhat al-Nusra (som sägs vara al-Qaidas gren i Syrien) och ett antal andra våldsamma islamistiska grupper som aktörer i kriget. Fria Syriska Armén har också, i alla fall tidigare, framhållits som en viktig aktör.
Assad-regimen förtjänar naturligtvis mycket skarp kritik, men att bara kräva Assads avgång kan väl knappast vara hela lösningen på det blodiga inbördeskriget? Vem ska ta över makten om den alawit-baserade Assad-regimen tvingas lämna makten? I början av kriget talades det en del om en koalition av oppositionskrafter som hade starkt inslag av civila krafter. Dessa krafter hör man inte mycket om idag. Nu domineras medierapporteringen av regimens olje tunnebomber och de väpnade islamistiska gruppernas grymheter.
Både USA och Ryssland tycks nu skärpa tänkandet kring hur de vill se sina egna lösningar på Syrienkriget. Det rapporteras att några av de ledande amerikanska militärerna ansvariga för att hantera Syrien ska bytas ut snart. En ny strategi i Washington verkar stå för dörren. Ryssland landsätter stridskrafter runt Latakia och Tartus på den syriska Medelhavskusten. Även Frankrike börjar spänna musklerna i Mellanöstern, senast genom flygbombningar mot Islamiska staten i östra Syrien. President Hollande förespråkar en ny internationell Syrienkonferens. Över 200 000 människor har redan dödats i detta meningslösa inbördeskrig, gött av externa krafter i den arabiska Gulfen, Iran, Ryssland och USA. Dessa aktörer måste nu sätta sig ner och diskutera en lösning!
Den Europeiska Unionen slår sig ofta för bröstet och säger sig vara en ”fredsunion”. Vad kan EU göra i detta läge? Vad säger EUs ”höga representant” Federica Mogherini? Vad kan Sverige göra? Stefan Löfven ska ha talat om en kontaktgrupp för Syrien i sin regeringsförklaring. Kan Sverige ta ett relevant diplomatiskt initiativ?