Arbetsrätten får facken att tystna
”Pampvälde inom facket visar färsk avhandling” basunerade UNT ut på sin löpsedel i kall december 1979. Bakgrunden var att det samma månad disputerades vid Uppsala universitet på en avhandling om facket. Avhandlingen föranledde skarpa reaktioner från centralt fackligt håll. Själva LO-basen, Gunnar Nilsson, ryckte ut och fördömde: ”Skall sådant kallas forskning?”
Medierna riktade sitt strålkastarljus mot avhandlingen. Janne Scherman på Rapport intervjuade författaren på bästa sändningstid i julhelgen. Mycket ovanligt alltihop, avhandlingar i Uppsala brukar endast engagera de närmast sörjande.
Vad föranledde uppståndelsen? Med stöd av undersökningar av lokala fackföreningar i Gästrikland visades vad som händer när fackföreningarna blir arbetsrättsstyrda och medlemsoberoende.
Betalande medlemmar behövs. Men legitimiteten hämtas från arbetsrätten. Facket står inte och faller med medlemmarnas aktivitet och engagemang.
1970-talets arbetslivslagar, såsom medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd, innebar en vändpunkt. En inlåsning. Facket strukturellt insnärjt, gisslantaget och ofrivilligt medansvarigt vid nedläggningar och för medlemmarna negativa förändringar. Den socialdemokratiska regeringen införde lagarna, hade tagit lärdom av gruvstrejken och andra vilda strejker bortom facklig kontroll. Inget sådant som stör samförståndet! Montera den arbetsrättsliga buren och reservera en plats för facket.
Ett ökat avstånd mellan företrädare och företrädda blev en effekt. I princip behöver inga medlemsmöten längre hållas, några handlingslinjer förankras. Det arbetsrättsliga maskineriet vevar på. Utan störningar. Årsmöten hålls stadgeenligt, få närvarande.
Ironiskt nog är jag nu själv, som avslöjade vad som skedde, ordförande i en arbetsrättsstyrd fackförening. Ideologiskt företräder jag, uppvuxen bland metallare i Sandviken och tidigare med militanta gruvarbetare i bekantskapskretsen, en tradeunionistisk syn. Där den svagaste länken är den starkaste, medlemmarna ger styrka. Allt är öppet och förhandlingsbart. Ingenting avgjort på förhand.
Det uppstår återkommande konflikter mellan dessa synsätt. Ett exempel. En medlem på högskolan varslas, många anställningsår. Vi anser att han behandlats illa av arbetsgivaren och att kompensatoriskt skadestånd ska utgå. Men regelverket ger oss inte rätt. Därmed inte heller vår ombudsman som inte kan vara oss behjälplig utan tvår sina händer.
Jag anser ändå att vi borde förhandlat och gnetat fram en för medlemmen bra överenskommelse, inte givit upp utan kamp. Samtidigt den gnagande känslan att jag förespeglade medlemmen något jag inte kunde infria. Borde vetat bättre.
Tradeunionisten i mig krockar med den arbets- rättstillämpande ordföranden, den stridslystne aktivisten med den lagfarne juristen. Ofta känner jag mig missnöjd, tycker inte jag åstadkommer någonting. Sviker medlemmarna – och mig själv. ”The union makes us strong”. Snarare: ”the laws make us weak”. Inget att stolt skriva på en fackföreningsflagga. Heller inget bra argument att värva medlemmar med.