Arbeta mot krig innan de uppstår
Det är lätt att vara efterklok när det gäller krigen i Syrien, Irak och Afghanistan. Men Sverige kan göra mycket för att förhindra nya krig. Det viktiga är att inte bara se bistånd som fattigdomsbekämpning och utrikespolitik som ett sätt att föra fram svenska intressen, skriver Martin Jordö på Under ytan.
Huthisoldater i Jemen vaktar ett huthimöte i Sanaa. Konflikten i Jemen kan klassas som krig, men får inte mycket uppmärksamhet i svenska media. Foto: Hani Mohammed/AP/TT
Syrien brinner. Halva landets befolkning är på flykt. Flera hundra beväpnade grupperingar bekämpar varandra på marken och minst ett 15-tal utländska nationer stöder sina favoriter med vapen, pengar, soldater eller bombar sina fiender. EU ansträngs av en flyktingkris som i själva verket är en krigskris. Hela EU som projekt ifrågasätts när länderna inte kan enas om migrationspolitik och istället stänger gränserna mot varandra. Då tar ändå EU bara emot 5–10 procent av det totala antalet syriska flyktingar, och EUs problem är ingenting mot de krigsdrabbades.
Syrien, Afghanistan och Irak. De tre nationer som i november stod för cirka 85 procent av alla asylsökande till Sverige. De delar alla tre samma historia. Först har de lidit under despotiska regimer men med viss stabilitet. Men när andra nationer bestämmer sig för att försöka byta ut dessa regimer med militär makt så slungas staterna ner i långa, bittra och till synes olösliga krig.
Det som skulle vara enkelt år 2001, 2003 eller 2011 blev istället en utdragen katastrof och många i befolkningen har gett upp tanken på trygghet i sitt hemland. Vi vet nu inte ens om Syrien eller Irak överlever som statsbildningar.
Krig är ingen naturkatastrof
Hur kunde det bli så här? Kunde vi ha förhindrat uppkomsten av krig och flyktingar? Den frågan kommer i skymundan för diskussionen om huruvida väst ska sätta in marktrupper och om den senaste jihadist-videon från IS. Akuta frågor får alltid intresset, de långsiktiga analyserna är inte lika sexiga.
Det är som om vi inte vill se sambanden. Som om vi inte vill lära av vår närtidshistoria. Vi vet att det inte skulle finnas något IS utan invasionen av Irak eller kaoset i Syrien. Vi förstår att flyktingar flyr från krig och terror, men vi förstår inte hur krig uppkommer. Vi verkar se på krig som något slags naturkatastrof, något som bara råkar hända då och då.
Inget är längre från sanningen.
Det finns alltid politik som för oss närmare krig och instabilitet, men det finns också alltid politik som arbetar förebyggande mot konflikter. Sveriges uppgift borde vara att föregå med gott exempel och driva en internationell politik för fred. Att identifiera och stödja duvorna, att verka för gradvisa förändringar från diktatur till demokrati istället för att följa den nu motbevisade neokonservativa tanken om regime change och nation building.
Det internationella fredsarbetet är så eftersatt att många inte ens kan se hur man arbetar för fred. De internationella organen som ska verka för fred gör mycket men är alltmer låsta av nationella intressen. Då har Sverige en roll att fylla – att inte föra samma destabiliserande politik som andra nationer, utan istället arbeta för att undvika krig. Men det gör vi inte; det vi kallar fredsarbete sorterar primärt under ”bistånd” i statsbudgeten och istället för att storsatsa i ett katastrofläge så tar vi pengarna därifrån till asylhantering i Sverige.
Rustar i tysthet
Samtidigt pågår i Sverige i tysthet en betydande upprustning av en redan stor militärmakt. Sverige har i dag de tredje största militärutgifterna inom EU per capita, större än Rysslands. Trots mediebilden av att försvaret har ont om resurser kostar det nu 48 miljarder per år. Långt mer än polis, rättsväsende och fängelser (41 miljarder), statens miljöarbete (8 miljarder) eller allt försörjningsstöd i Sverige (cirka 11 miljarder). För militära satsningar är till sin natur kostsamma. Bara att återbefästa Gotland beräknas kosta 1 miljard, till högst oklar nytta.
48 miljarder är fruktansvärt mycket pengar. Vi väljer att lägga dem på att anställa 20 000 militärer vars enda konkreta uppgift är att öva med avancerade vapensystem för miljardbelopp – i väntan på en invasion som aldrig kommer. Istället kunde pengarna läggas på att förebygga riktiga krig och konflikter. Vi bör ha ett svenskt försvar, men en del av de pengar vi satsar på nationell säkerhet bör gå till åtgärder som kan ha en direkt effekt på internationell säkerhet. För säkerhet är nu väldigt tydligt en global fråga och krig i andra delar av världen kan få direkta konsekvenser för Sverige.
Det ogripbara fredsarbetet
Ingen satsar på fred. Så därför kan man få väldigt hög utväxling av att göra det. Så rent konkret: Vad kan Sverige göra för ett par miljarder från försvarsbudgeten? Vad är det där ogripbara ”fredsarbetet” och hade Sverige med andra politiska prioriteringar varit med och undvikit att kriget i Syrien ens hade uppkommit? Här är ett par konkreta exempel.
• Sverige kunde redan innan den arabiska våren ha drivit en rörelse för maktdelning i Syrien och skapat arenor för dialog mellan demokratisk opposition och regim. Med ekonomiska resurser skulle Sverige ha en utmärkt morot för regimen att delta, och för oppositionsgrupper att enas. I början av demonstrationerna mot Assad ställdes försiktiga krav (mer fria val, mer transparens i statsapparaten) och det är först stridigheterna som gjort dialogen så mycket svårare. Kostnad: 1 miljard.
• Sverige hade, med hjälp av vårt kunnande i miljöteknik och agrikultur, kunnat minska effekterna av den klimatkris som slog mot syriskt jordbruk. Flera miljoner syrier flyttade från landsbygd till städer under de fem åren innan upproret började. Vid en torka krävs relativt små åtgärder för att öka tillgång till vatten. Hade vi exporterat vårt kunnande hade den sociala oro och fattigdom som skapade revolt och gav IS fäste kunnat minskats rejält. Kostnad: Kanske 2 miljarder.
• Sverige hade, i samarbete med en rad andra arabiska länder och under FN-mandat, kunnat erbjuda Syrien att säkra gränsen mot Irak för att stoppa flödet av militanter och vapen. Upproret i Irak mot USA-invasionen skapade IS (då al-Qaida i Irak) och det var under lång tid en relativt porös gräns mellan det lugna Syrien och oroligheterna i Irak. Assads bristande intresse för att sätta stopp på detta stod i kontrast mot hans allians med Iraks regering. På pappret fanns viljan där, men det hade krävts en stor insats för att hålla gränsvägarna säkra. Kostnad: Upp till 3 miljarder.
• Sverige hade kunnat arbeta direkt med de berörda regionala organisationerna, till exempel Arabrådet och verkat för gemensamma planer och förhållningssätt till demokrati-krav (”den arabiska våren”). Tecknen fanns där innan 2011 och Sverige stödde aktivt demokratisträvanden i till exempel Egypten och Jordanien. Men det saknades en koordinering med de makthavare som fanns i regionen. Om Sverige hade arbetat lika aktivt som på 80-talet för att få slut på Iran-Irakkriget så hade vi underlättat samtal mellan parterna som kunde ha etablerat gemensamma minsta nivåer som alla hållit sig till (som att inte skicka in vapen till Syrien och bygga upp miliser).
Konflikten i Syrien var från början en inrikespolitisk konflikt. Men eftersom praktiskt taget varje utomstående nation valde sida och ekonomiskt och militärt stöttade olika sidor blev det snabbt ett regelrätt krig. Den utvecklingen hade Sverige kunnat försöka stoppa. Kostnad: 500 miljoner?
Ny syn på säkerhetspolitik
Det här är bara några exempel. Statligt direkt fredsarbete är ett eftersatt politikområde, men det finns många olika sätt att arbeta på för att förebygga krig.
Utöver aktivt fredsarbete finns det en rad saker Sverige kan sluta göra, till exempel exportera vapen till diktaturer, sluta stödja destabiliserande åtgärder och sluta delta i bombningar och ockupationer.
Det viktiga är att inte bara se bistånd som fattigdomsbekämpning och utrikespolitik som ett sätt att föra fram svenska intressen. Vi kan arbeta med säkerhetshöjande åtgärder inom ramen för fredsarbete och låta pengarna komma även från de medel vi satsar på säkerhet. Sverige har med sin nya feministiska utrikespolitik de här ambitionerna, men resurserna går fortfarande till traditionell säkerhetspolitik, det vill säga invasionsförsvar. I korthet: UD tänker nytt, Försvarsdepartementet tänker gammalt. Samverkan är ovanlig och de har inte samsyn på vad säkerhetspolitik är.
Otroligt mycket att göra
Det är lätt att vara efterklok och se att världens förda politik ledde till katastrof för Syrien. Men det finns fortfarande en uppgift att arbeta för fred och deeskalering i Syrien och Sverige har en roll att spela där. Det svenska FN-sändebudet Staffan de Misutra tror att en politisk lösning på kriget är nära. Exempel som Nordirland, Bosnien och östra Ukraina visar att bittra och våldsamma konflikter kan upphöra eller i alla fall frysas genom starkt tryck på förhandlingar och kombination av morötter och piska. Nyckeln är att sätta press på de nationer som stödjer kriget och övertyga dem om att arbeta aktivt och målinriktat för säkerhet, vilket vi tyvärr inte kan sägas göra i dagsläget.
Fredsbevarande arbete är att arbeta mot krig innan de uppstår, inte brandkårsutryckningar när de har brutit ut. Det finns otroligt mycket att göra och otroligt lite görs.
Allt som vi inte gjorde för Syrien, Irak och Afghanistan har vi chansen att rätta till i nästa land. Konflikterna i Jemen, Sydsudan och Libyen kan nu klassas som krig men har ännu inte orsakat massiva flyktingströmmar till EU och får därför liten uppmärksamhet. Vi ska inte stå där 2016 eller 2017 och säga ”Varför gjorde vi inte något för att stoppa detta?”. Det är dags att Sverige åter börjar arbeta för fred. Det vinner alla på.
