Angola 40-årsjubilerar
Den 11 november 1975 utropades Angola till självständig stat efter att i 500 år ha varit en portugisisk koloni. Angola gick sedan från koloni till blodigt inbördeskrig. Nu hoppas en ny generation att landet kommer att gå från korrupt oljeekonomi till fullfjädrad demokrati.
Angola föddes med ett inbördeskrig som varade fram till 2002. Det var ett av kalla krigets längsta och blodigaste konflikter och involverade länder som Kuba, Sovjet, Sydafrika och USA. Efter inbördeskriget steg Angola in i en tillvaro kantad av sociala och etniska konflikter och storpolitiska rivaliteter mellan landets dominerande politiska partier: MPLA och Unita. När Angola nu firar 40 år som självständig stat är det med många frågetecken och utbredd social oro.
Ekonomin är primärt knuten till oljan. Överallt finns stora planer på gruvdrift och storskaliga infrastrukturprojekt som ska länka samman landets isolerade hörn med Zambia i öster och Sydafrika och Namibia i söder. Men nedslående statistik över utbredd malaria och världens högsta mödradödlighet gör att oro präglar det rurala Angola.
Sedan millennieskiftet har Luanda å andra sidan varit en enorm byggarbetsplats. Hit har omvärlden vallfärdat för att ta del av en av planetens snabbast växande ekonomi. Men även internflyktingar har startat nya liv i Luandas utkanter. Resultatet är en svällande metropol som planerar allt ifrån urbana ansiktslyft till fler utländska ambassader och kontor som inhyser multinationella företag. Även lyxturism finns på kartan.
Miljö- och landorganisationen ADRA menar att landets avgörande fråga är jord. 2004 genomfördes en jordreform med målet att återbörda mark till Angolas miljontals internflyktingar. Men i takt med fredens ankomst välkomnades marknadskrafter inom mineralutvinning och jordbruk. Följden är att landsbygden – 90 procent av Angolas yta – ännu väntar på en rad oumbärliga insatser som vägar, elektricitet och rinnande vatten. Portugisiska tidskriften O Público satte i oktober fingret på ett annat stort problem: den begränsade politiska rörelsefriheten.
– Det behövs nytt blod inom den angolanska politiken, sade aktivisten och rapparen Luaty Beirão i en intervju med tidskriften.
Beirão satt fängslad i flera år och hungerstrejkade till frigivandet sommaren 2015. Han fängslades tillsammans med andra aktivister 2011 efter ha vädrat kritik mot regeringen och krävt friare kulturliv och större politisk rörlighet. I maj dömdes även Angolas mest kände journalist Rafael Marques de Morais till sex månaders yrkesförbud för en artikel om högt uppsatta militärers handel med ”bloddiamanter”.
Angolas maktskikt har mer eller mindre varit en familjeaffär sedan José Eduardo dos Santos blev president 1979. Familjen dos Santos har gjort stora förmögenheter på Angolas olja och presidentdottern Isabel utropades av Forbes till Afrikas första kvinnliga miljardär. Något som sticker många angolaner i ögat med tanke på att merparten av landets snabbt växande befolkning lever på mindre än två dollar om dagen.
Spåren efter inbördeskriget märks av än i dag. Förstörda vägar, kvardröjande landminor, lemlästade civila offer. Men regeringen kan inte skylla på kriget längre, menar Vitor, chaufför bosatt i Lubango.
– Men det sitter alltför djupt i dagens angolanska ledare, säger han till Syre. Att skylla på kriget är en del av vårt politiska DNA. För verklig förändring krävs att en ny generation politiker får chansen.
För 40 år sedan var det svårt att se landet som en framtida afrikansk stormakt. Nu är det ett faktum i en tid då världens stormakter EU, Kina och USA armbågar sig fram till gynnsamma positioner i Angola. Följden är svalnad kritik mot president dos Santos oljekleptokrati. Angola har därtill klivit fram som räddare i nöden med stödpaket till forne kolonialherren Portugal, vilket fått bland annat nyhetskanalen Al-Jazeera att tala om ”omvänd kolonialism”. När Angola nu firar 40 år som självständig stat är det just den ekonomiska återuppståndelsen från de döda som ledarskiktet väljer att lyfta fram. Det andra – sociala insatser, ekonomiska reformer och verklig demokrati – dröjer.