Alla har rätt till syre, vatten och pengar
Eftersom vår ekonomi är dopad av arbetstvång måste basinkomsten fasas in långsamt. På veckans Under ytan föreslår Harald Enoksson att vi som ett första steg ska ta bort den övre åldersgränsen för barnbidraget.
Har du nånsin råkat lova hela krogen att bjuda laget runt? Det var ju dumt av dig. Hur ska du ha råd med det? Ingen panik, gör som proffsen bara. Du lovade väl aldrig att du inte skulle spotta i glasen? Precis, lite saliv, kanske ett stänk snus, så kan du hålla ditt löfte inom plånbokens ramar. Några desperat törstiga och utblottade stackare kommer fortfarande att ta emot ett glas. Dom kommer att lida en smula, inte bara för sin egen törsts skull, utan för alla andras också.
Har du nånsin råkat lova hela kommunen att slippa sova utomhus? Aj aj, det kan verkligen bli dyrt. Men du: bygg ett antal mindre härbärgen på stort avstånd från varandra. Låt gästerna stå på kö utanför medan dom väntar på att utredas en i taget. Lägg dom många i samma rum så att dom kan hjälpas åt med att minska värdet av ditt generösa erbjudande med snarkningar, flatulens och mummel. Väck dom sen tidigt och avlägsna dom och deras tillhörigheter från lokalen.
När det garanterade taket över huvudet avskräcker så att alla som kan svälja sin sista stolthet och tjatar sig till soffor hos bekanta, då vet du att du hushållat med skattebetalarnas pengar. Det hade varit billigare per person och natt att ge alla varsin enrumslägenhet, vilket hade gett dom bättre förutsättningar i sina liv, men tänk så många som hade nappat på det erbjudandet. Den lägre underklassen körs ut i kylan på morgonen för att den övre underklassen ska ordna sitt eget husrum.
Har du nånsin råkat lova hela landet en skälig levnadsstandard? Kära nån vad det kostar. Men du sa väl inget om att det skulle vara enkelt? Bra! Då kan du fördela uppdraget på olika byråkratier som bollar folk mellan sig. Begär intyg på avregistrerade företag, avslutade äktenskap, avbrutna utbildningar och avhoppade föreningsuppdrag. Mata ut en utmattande matta av blanketter, varav vissa inte går att fylla i rätt.
Visserligen kommer många, drivna av dunkla drifter som att få ställa nåt på bordet åt barnen och klä deras fötter, att ta sig igenom papperskvarnen till bankomaten längst därinne. Då kan du villkora pengarna med en absurd replika av en otrevlig arbetsplats där ingen vill stanna längre än dom måste. Det hade varit billigare att bara ge folk deras sjutusen, men tänk så mycket frihet dom skulle få. Klassen över skulle undra varför dom sliter hårt. Det är för deras skull dom lottlösa ska söka jobb som inte finns. Verkar det meningslöst att måla om samma stol igen? Tvärtom!
När sociologen Roland Paulsen menar att Fas 3 och andra åtgärder är disciplineringsinstrument för att hålla arbetskraften på tå så luktar det vänsterfotad konspirationsteori i hela korridoren. Men när jag själv räknar lite på saken (mpbi.se/uppsats) så slås jag av hur grymt effektivt det är att låta bidragstagandet självransoneras genom att kombinera det med besvär av olika slag. Det är inte bara effektivt för att åstadkomma en hög materiell levnadsstandard, utan också för att jämna ut inkomsterna.
När jag testar mer humana och automatiska bidragssystem så försämras inkomstfördelningen, dels eftersom vi inte får råd med lika höga belopp och dels för att en mur av marginaleffekter reser sig mellan dom som jobbar och dom som inte gör det.
Det som ofta upplevs som brister i systemet – krånglet, sprickorna, tvånget, osäkerheten – är alltså inga brister; det är dom hemliga ingredienserna i receptet för en stark ekonomi med jämn inkomstfördelning. Detta kommer dock till ett pris, som betalas av mottagarna i form av sänkt livskvalitet.
När jag testar att uppskatta hur jämnt livskvaliteten fördelas i befolkningen så blir ett sånt system lika ojämlikt som när ingen får en krona utöver vad dom kan tjäna ihop själva. Men när jag testar medborgarlön, att ge samma bidrag åt var och en oavsett förmåga eller behov (inom samma ramar vad gäller vård-skola-JAS-plan och inkomstfördelning), så blir livskvaliteten högre och radikalt mer jämlikt fördelad. Däremot sänks den materiella levnadsstandarden rejält när inkomsteffekt och skatteeffekt angriper arbetsutbudet från varsitt håll och folk unnar sig mer fritid och unnas mer frihet. Den totala lönesumman krymper cirka 30 procent, vilket ger en produktionsminskning i samma storleksordning. Såna effekter diskvalificerar dom flesta förslag från dom flesta diskussioner. Men varför?
Jämförelser över tid och rum är vanskliga, men vi skulle hamna nånstans i Sverige på 90-talet eller dagens Italien eller Spanien. Fast ledigare. Vore vi olyckligare? Om vi söker på ”lyckoforskning” och ”lyckoekonomi” finner vi att materiell levnadsstandard är starkt förknippad med högre tillfredsställelse på både lands- och individnivå. Men sambandet är som allt annat avtagande; varje krona köper mindre lycka än den föregående.
På dom nivåer vi befunnit oss dom senaste decennierna har inkomsteffekten på lyckan närmast drunknat i andra faktorer (stress, hälsa, relationer, makt över sin egen tid). Den inkomsteffekt som finns kvar verkar mest bero på inkomstfördelningen, alltså att det är relativ fattigdom snarare än absolut fattigdom som tynger oss. Och relativ fattigdom är en samhällsbrist som inte avhjälps eller förvärras av ett ökat eller minskat genomsnittligt välstånd. Att gå från behovsprövade bidrag till medborgarlön vore alltså att byta materiellt välstånd mot frihet, med högre och mer jämnt fördelad livskvalitet som resultat.
Men det är inte ögonblicksbilder som är intressanta utan vilket system som är bäst på lång sikt. Och en avgörande faktor för att få bästa möjliga välstånd, välfärd och jämlikhet för varje skatteprocent är då hur intjänandeförmågan utvecklas hos dom som i dag inte hittar jobb med tillfredsställande lön. Jag menar inte att placera skulden för hur samhället ser ut hos dom som far illa i det. Men stora skillnader på arbetsmarknaden beror ytterst på skillnader i egenskaper; politik kan bara justera utfallet till en viss gräns. För att utjämna mer måste vi ner till den underliggande faktorn: människors egen förmåga till en arbetsinsats som andra vill betala för. Nu låter jag som en arbetslinjare av den gamla skolan, men skillnaden är att jag menar det, och inte har det som svepskäl för tumskruvar. För att undvika missförstånd: ja, alla har helt oavsett sina val rätt till pengar – den ingrediens som tillsammans med syre och vatten möjliggör mänskligt liv i en utvecklad marknadsekonomi. Men vår förmåga att som samhälle tillgodose behov bygger på att alla som vill göra ett handtag har kraft till det.
Och då ser jag tre faktorer som väger tungt för en persons framtida produktivitet: arbetsdeltagande, utbildningsnivå och hälsa. Vad gäller arbetsdeltagande (av det riktiga slaget) finner jag att medborgarlön ger ett högre arbetsutbud för dom som i dag lever under bidragsgränsen, medan dom över bidragsgränsen arbetar mindre, så att vi alltså får en jämnare utveckling i såna kompetenser som förvärvas på arbetsplatser. Vad gäller utbildning och hälsa har vi många positiva, men inga negativa, resultat från dom många basinkomstförsök som genomförts (till exempel Cherokee i USA och Dauphin i Kanada). Vad gäller psykisk hälsa är resultaten från Blekingeexperimentet ”Pengar, vänner och psykiska problem” mycket uppmuntrande.
Om basinkomst nu ger det lyckligaste samhället på både kort och lång sikt, varför inte bara införa det? Kanske för att en sån dramatisk produktionsminskning vore att be om en ekonomisk depression. Vår ekonomi är dopad av arbetstvång; basinkomsten måste fasas in, liksom ränteavdraget måste fasas ut. Jag föreslår en färdplan på 20 år, med många små, helfinansierade steg, där regeringar av olika färg kan plocka dom steg som passar dom. Dom 20 åren är utifrån en mycket konservativ beräkning; en dyster kalkyl i vilken folk bara jobbar för pengar, och i vilken inga rosiga spekulationer om ökad kreativitet och företagande slår in. I den mån basinkomstförespråkare har rätt i vår optimism om ståndaktigt arbetsutbud på grund av arbetets positiva sidoeffekter, i den mån vi får besparingar genom bättre hälsa och mindre utslagning, i den mån friheten frigör goda krafter så pass att det syns i siffrorna och i den mån vi utvecklar andra skattebaser än arbete så kan vi öka reformtakten.
Men att basinkomst är ett långsiktigt projekt är inget skäl till att inte kavla upp ärmarna. Tvärtom, vi får inga tillförlitliga data att jobba med förrän vi satt igång. Som ett första spadtag föreslår jag att vi tar bort den övre åldersgränsen i barnbidraget. En mindre del finansierar sig själv genom att vi kan sänka andra ersättningsnivåer med samma belopp, och resten kan vi finansiera genom att hyvla av dom svårfattliga och därmed svårmotiverade topparna i grund- och jobbskatteavdraget. Voilà – basinkomst. En ynka tusing, men en tusing som du får behålla, även om du skolkar från stolsmålningen, hyr ut ett rum, blir frisk, blir sambo, jobbar deltid, tar en kvällskurs, gör en hemsida, skickar en offert, får en uppsats godkänd eller en artikel publicerad. Även den längsta resa börjar med ett steg. Låt oss lyfta en fot, höger eller vänster, och föra den framåt. Inför basinkomst.
—
Harald har just publicerat magisteruppsatsen ”Slutar inte alla bara jobba då?” som är en studie av arbetsutbud i New Jersey under basinkomstförsöken 1968-1972. Som nyutexaminerad pol mag i nationalekonomi vid Uppsala universitet ska han nu klippa sig och skaffa ett jobb. Först ska han dock vara ombud på Miljöpartiets kongress nästa vecka, dit har han tillsammans med femton andra lagt en motion om införande av basinkomst.