Aktivister skriver från fängelset
De har hamrat på vapendelar och stridsflygplan för en fredligare värld, blivit gripna och sedan fängslade. Nu berättar de om livet och tankarna i fängelset.
Civil olydnad väcker debatt och en aktion får ofta genomslag i medierna. Mer sällan hör vi om lagbrottets konsekvenser och hur det är att sitta i fängelse som politisk aktivist.
I antologin Inburad berättar några av Sveriges mest kända fredsaktivister om en värld de flesta av oss bäst känner genom fiktionen. En del bekräftar bilden, som avsaknaden av privatliv för Stellan Vinthagen i Prestonfängelset i England, där inte ens toalettbesöket sker bakom stängda dörrar. Långt därifrån ligger dock Martin Smedjebacks tid på Sörbyn, fängelset med egna kor.
Välskrivet och uppriktigt levandegörs vardagen, som delas med både bankrånare och narkotikahandlare. Upplevelserna hos de fem skribenterna skiljer sig åt men förlusten av frihet väcker likartade tankegångar. I boken följer vi också deras funderingar kring ”hyckleriet om den svenska vapenexporten” och civil olydnad som ett redskap för förändring.
Anna Sternfeldt skriver från fängelset Risley i England där hon sitter häktad efter att ha påbörjat en nedmontering av en militär plattform. Aktionen utfördes ”öppet och fredligt”, något som skiljer den civila olydnaden från andra typer av brott; aktivisten stannar på platsen och tar villigt sitt straff.
Tiden i fängelset är nedbrytande och svår. Att låsa in människor är effektivt menar Anna Sternfeldt, hon känner lockelsen att ge upp, bli en ”normal” medborgare. Hon lider av vakternas översitteri men ”på dåliga dagar” också av sitt förakt för de andra intagna, ”för de svaga och outbildade, de som sitter och röker och pratar skit”. Men liksom de andra aktivisterna lyfter hon också glädjeämnen och värdet av själva erfarenheten.
Stellan Vinthagen, professor i civilt motstånd, som deltog i samma aktion, beskriver ”samhället” i fängelset och den lydnad som gör det hela möjligt. Han tycker att fängelse-tiden radikaliserar och gör honom politiskt effektiv, men lider av att inte kunna visa svaghet.
Pelle Strindlund skriver från häktet i Örebro, efter att ha hamrat på vapendelar som skulle exporteras till Indien. Han svarar eftertänksamt på de invändningar civil olydnadsaktivister möter, som att de är ett hot mot demokratin. Passivitet och auktoritetstro är ett större hot än fredlig olydnad menar han, och ger en rad exempel ur historien. Han välkomnar dock att aktioner ifrågasätts – en olydnadsaktivist måste rannsaka sina skäl. För egen del är han övertygad, skadegörelsen var liten i relation till vapenföretagets, synen på ”exportframgångarna som skapar arbetstillfällen” måste förändras.
Priset för civil olydnad är ofta högt – fängelse, misstro och rejäla skadestånd. Och hur stor betydelse har egentligen aktionerna? Det är lätt att börja tvivla och frågan finns i aktivisternas tankar, men ingen av dem känner ånger. Annika Spalde, som är inlåst för att ha försökt avrusta ett Jas-plan lyfter devisen ”att leva målen”, med den egna moralen som vägvisare.
Det strömmar in brev till dem alla och det faktum att de inspirerar till engagemang ger bekräftelse. De söker också stöd hos rörelsens egna husgudar, som Henry David Thoreau: ”Under en regering som med orätt fängslar någon, är den rätta platsen för en rättskaffens person fängelset”.
Utan rädsla för bestraffning öppnas nya möjligheter för motståndsarbete, påpekar Pelle Strindlund, som också är bokens redaktör. Visserligen varierar ”priset” för en civilolydnadsaktion, i Sverige blir fängelsevistelsen oftast några månader, i USA flera år. Men han tror ändå på att avmystifiera straffet som sådant, ”att bli gripen, dömd och inspärrad är inte den katastrof som makten vill att vi ska tro”.
Bok: Inburad | Redaktör: Pelle Strindlund | Förlag: Irene Publishing
