Arkiv för tidningensyre.se

Tidningen Syre
redaktionen@tidningensyre.se

Ansvarig utgivare:
Lennart Fernström

Afrikas sista koloni

Anna Roxvall - 3 år sedan

Det finns inga träd eller berg i de västsahariska flyktinglägren i öknen utanför Tindouf i Algeriet. Vinterns isiga vindar härjar fritt och vispar upp sanden till en grågul soppa som tränger sig in i ögon och lungor.

Mariam Lehbib bor i ett flyktingläger i Tindouf. Hon studerar engelska och vill bli lärare. Foto: Johan Persson

Mariam Lehbib bor i ett flyktingläger i Tindouf. Hon studerar engelska och vill bli lärare. Foto: Johan Persson

De få människor som ger sig ut söker skydd bakom turbaner, slöjor och solglasögon.
25-åriga Mariam Lehbib sveper sin grönmönstrade melhafa tätt omkring sig och småspringer från köket över gården mot tältet där familjen sover om vintrarna. Hennes far halvligger på en madrass med sitt dåliga ben under blommönstrade filtar och kokar te. Mariam ser ömt på honom.
– Han sårades i kriget och vi är väldigt stolta över honom, säger hon, medan gamle Lehbib häller den gyllengula drycken fram och tillbaka mellan muggarna tills det bildas skum.

Det var 70-tal. På den afrikanska kontinenten sprängde kolonierna sina bojor. I det som kallades Spanska Sahara slogs befrielserörelsen Polisario för självständighet för det västsahariska folket.
Spanjorerna började dra sig till-
baka 1975, och bland västsaharierna var förväntningarna höga. Men drömmen om ett eget land rann bokstavligen ut i ökensanden. Marocko och Mauretanien invaderade området omgående, Polisario vände vapnen mot sina nya herrar och ett långdraget krig tog sin början.

Familjen Lehbib flydde

Redan samma år slog den internationella domstolen i Haag fast att västsaharierna hade rätt till själv-
bestämmande. Den marockanske kungen ignorerade utfallet och iscensatte istället den ”gröna marschen”, där 350 000 marockaner tågade in över gränserna samtidigt som armén inledde en offensiv.

Mariams föräldrar var nygifta och bodde i staden Smara vid den här tiden. Mamma Mailemnin flydde. 
Lehbib stannade kvar och slogs. Han säger att han aldrig tvekade, men minnena av de första årens maktlöshet lever kvar. Tiotusentals civila flydde ut i öknen. De var helt skyddslösa när flygplanen kom.
– Jag sköt rakt upp i luften med geväret, men ingenting hjälper när de kommer från ovan, många kvinnor och barn dog, berättar han.
Mauretanien drog sig snart ur kriget, och Marocko lade under sig ännu större områden. Ärkefienden Algeriet försåg Polisario med träning och vapen och upplät mark i öknen utanför Tindouf till de tiotusentals västsaharier som flydde.

Helt beroende av bistånd

Lehbib skottskadades strax före eldupphöret 1991. Västsaharierna lade då ner vapnen, efter att ha lovats en folkomröstning om självständighet.

Förväntningarna var höga – än en gång. FN-styrkan Minurso sattes upp för att övervaka att processen genomfördes, och i flyktinglägren började västsaharierna förbereda sig för att återvända hem. Men det blev ännu en besvikelse. Marocko har konsekvent hindrat alla försök till folkomröstning där västsaharisk självständighet utgör ett alternativ. I år firar den marockanska ockupationen 40 år. Runt 100 000 västsaharier lever, liksom familjen 
Lehbib, kvar i flyktinglägren i Algeriet, helt beroende av vattentransporter, internationellt matbistånd och nödhjälp.
– Det är inte krig, men det finns inte heller någon tidsplan. Vi bara sitter här och väntar på … ingenting, konstaterar Mariam.

Varken pengar eller jobb

Smaralägret har en liten marknad. Här finns tyger, kläder, cigarretter och lite matvaror, men kunderna är få och tempot lojt. Lafde Mostafe Ahmedsalem står och pratar med sina vänner inne hos slaktaren, medan flugorna flockas runt kamelköttet på krokarna. De är alla i 20-årsåldern och precis som Mariam flyktingar sedan födseln. Vapenvilan har varit ett faktum hela deras liv, och de har sett förhandling efter förhandling stranda. De är otåliga, som ungdomar är.

– Vi vill gå ut i krig igen, om fredliga medel inte fungerar så får man byta taktik, det borde våra ledare inse, säger Lafde.

De unga utbildar sig, gör militärtjänsten och vissa reser utomlands för högre studier, men sedan tar det stopp. Det enda som återstår är att återvända hit till öknen, där det varken finns pengar eller jobb.
– Varför skriver era medier aldrig något om oss? undrar en av killarna.

Det är en vanlig undran. Frågan om Afrikas sista koloni ligger långt ner på den internationella dagordningen, och många västsaharier har svårt att förstå varför. Det är inte lätt att ge ett svar utan att känna sig som en uppviglare, men förklaringen är smärtsamt enkel: Här genereras inga nyheter. Det sker inga framsteg, men inte heller någon försämring. Den 270 mil långa sandmuren som Marocko har byggt runt det ockuperade Västsahara omöjliggör attacker utifrån. Västsaharierna inne på ockuperat område är i minoritet och under hårt förtryck. Medan resten av världen brinner, har de västsahariska ledarna tålmodigt fortsatt att förhandla i 24 år, utan att avlossa ett enda skott.
Det är hedervärt. Och mycket, mycket otacksamt.

Att skriva reportage härifrån är av samma skäl en formmässig plåga. Det finns ingen naturlig framåtrörelse, ingen motor som tar oss från punkt A till B. Vi måste själva skapa en, genom att lämna lägren och bege oss söderut genom öknen. Västsaharierna kallar det ”de befriade områdena”, Marocko refererar till den som ”buffertzonen”. Det är en över 100 mil lång landremsa mellan Mauretanien och det ockuperade Västsahara som Polisario i praktiken kontrollerar sedan vapenvilan 1991. Det är här som rörelsen har sina armé-
baser.

Det tar fem timmar med jeep att nå Tifariti, de befriade områdenas huvud-
stad. Fast någon stad är det inte, det är ett litet nomadsamhälle uppbyggt kring Polisarios armébaser, en skola, ett sjukhus och en FN-bas. Här bor kanske tusen personer, några i lerhus, de flesta i tält.

Hoppas på en lösning

Solen står högt på himlen när vi kommer fram och den västsahariska flaggan vajar stilla från en kulle. Den finkorniga sanden som lägger sig över människor och föremål får allt att se gammalt och orört ut. Utslagna stridsvagnar på rostiga larvfötter slokar i gruset, några bombade stenhus kantar gatan. Tifariti är som ett enda stort utomhusmuseum – ett monument över ett krig som upphörde, men ändå aldrig tog slut.

På en av baserna någon mil ut i öknen står Hassan Ali Hamdi och ett trettiotal andra soldater och putsar på ett par stridsvagnar under tystnad. Kanon-
rören är svepta i tyg och det gnisslar svagt när Hassan öppnar luckan som leder ned i fordonet. Där i dunklet står raketerna prydligt uppradade. Det har de gjort sedan 1991.
– Vi hoppas på en lösning, men vi har väntat i väldigt många år, säger han och låter luckan gå igen med en smäll.

Motion i Sveriges riksdag

En bit därifrån rättar Tasalm Albachir Hachim till sin kornblå slöja och blåser på kolen i sin lilla bärbara spis inne i tältet. Hennes familj har levt som nomader hela livet, men modern, bröderna och systrarna blev kvar på ockuperat område under kriget. Om Västsahara blev självständigt skulle hon vilja resa dit för att träffa dem igen.
– Jag har inte pratat med dem sedan 1975, det finns ju varken mobiltäckning eller internet här ute, säger hon och skrattar lite uppgivet.

Familjemedlemmar kommer och går i tältet. Oavsett var familjen slår ned sina bopålar, nålas den västsahariska flaggan fast i tältduken. Tasalm blir glad av att se den.
– Vi hörde från folk som passerade förbi att Sverige tänker erkänna oss. Jag vill verkligen tacka svenskarna för att de gör sig det besväret, säger hon.De svenska Socialdemokraterna röstade för ett erkännande redan på kongressen 2009. 2012 drev S, MP, V och SD igenom en motion i riksdagen om att Sverige skulle erkänna staten Västsahara. Den dåvarande allians-
regeringen var emot, med hänvisning till att en sådan stat varken utövade kontroll över territoriet eller befolkningen, och lät frågan ligga. När de rödgröna fick makten förra året, tändes därför hoppet igen här ute i öknen. Kanske var det nu som Sverige skulle sälla sig till det 40-tal länder som redan har erkänt Västsahara?

Det blev inte så. Det enda land som erkändes var Palestina. Istället tillsattes en ny utredning som ser ut att dra ut på tiden, och västsaharierna fick än en gång vänta.
Tasalm är ändå övertygad om att dödläget kommer att brytas under hennes livstid.
– Vi vill inte ha ett nytt krig om det inte är nödvändigt, men vi vill ha vår självständighet. Om vi inte kan få den med fredliga medel så får vi väl ta den, säger hon.

Världens längsta minfält

Vi lämnar Tifariti och reser vidare i sydostlig riktning med bergen i öster som riktmärke – det enda i det gråvita månlandskapet som skvallrar om var gränsen går mot Mauretanien. Alla ökenresenärer här ute måste snedda in i Mauretanien för att undvika att köra rakt in i den marockanska sandmuren. Från norr till söder löper den – världens längsta barriär – 270 mil lång, vaktad av över 100 000 soldater och omgiven av ett av världens längsta minfält.

Där innanför ligger allt det som gör Västsahara värt att slåss för: enorma fosfatfyndigheter i norr, en kust med några av världens mest sardinrika vatten, kanske också olja.
Efter Mauretanien jämnas landskapet ut och blir alltmer flackt. Resan pågår i timmar, rakt ut i ett enda obevekligt ingenting. Sanden som yr skapar ett bedövande dis där himmel och horisont flyter ihop i en grumlig, smutsbrun sörja. Fem minuter blir en timme, en timme en minut, allting har lösa konturer. En ensam dromedar står plötsligt orörlig mitt i vägen.
Det är sen kväll när vi når staden Mijek, men kroppen fortsätter att köra.

Barnen är vår framtid

Nästa morgon är kylig och stålgrå. Ali el Arabe tar några bloss på en cigarrett och drar turbanen hårdare om huvudet innan han smäller igen bussdörren och startar motorn med ett vrål. Sanden sprutar om däcken när han ger sig av. I öster stiger solen över bergskammen Mijek.

Ali har tjänstgjort i den västsahariska armén i 40 år, men tvekade aldrig när han för ett par månader sedan fick frågan om han ville köra skolbuss istället.
– Jag gör det med stolthet, det är mitt sätt att tjäna mitt folk, säger han medan sätena bakom honom sakta fylls med ryggsäckar och små pladdrande munnar.

Ali el Arabe kör skolbuss i Mijek i den del av Västsahara som Polisario kontrollerar. Foto: Johan Persson

Ali el Arabe kör skolbuss i Mijek i den del av Västsahara som Polisario kontrollerar. Foto: Johan Persson

För en utomstående syns ingenting som markerar vägen, men familjerna håller sig i närheten av skolan under terminerna. Ali vet var nomadbarnen väntar på honom.

Det är en annan natur här nere i söder, med fler buskar och träd. Sanden är också mjukare och räfflas av vindarna. Soldater och små armébaser dyker upp och försvinner i svirret utanför fönstret.
Bussfärden tar en dryg timme. Skolan sticker ut som en vitmålad sockerbit i allt det gula. 17 ungar snubblar ut under skrik och skratt. Ali står kvar och ser efter dem. Han kommer att vänta vid bussen tills skoldagen är över.
– Barnen är vår framtid, säger han, och tänder dagens andra cigarrett, att utbilda dem är en del i kampen.

Fler artiklar

Omställningen måste vara etisk

Stefan Villkatt
journalist, lärare samt miljö-, djurrätts- och fredsaktivist
04 april 2016

Omställningen kommer att kräva kunskap om hur vi kan leva självförsörjande på ett etiskt riktigt sätt, skriver Stefan Villkatt på veckans Under ytan. Han undrar om det ens kan kallas självförsörjning att leva på andras kroppar eller kroppsfunktioner.

Läs hela artikeln

Aktiv dödshjälp bör legaliseras

Gustaf von Heijne
medlem i föreningen Rätten till en värdig död
04 april 2016

I Syre den 15 januari 2016 skriver Jacob Schönning om sin syn på dödshjälp och den verklighet han lever i. Den avundas jag honom inte. Det skriver Gustaf von Heijne på debatt.

Läs hela artikeln

Basinkomst är ingen kvinnofälla

Andreas Meijer
04 april 2016

”Systemkollaps! Bidragsskapande! Lathetsfrämjande! Kvinnofälla!” Argumenten mot basinkomst (BI) är många och har hörts från många håll. Här bemöter jag några av de argument som brukar föras fram. Det skriver Andreas Meijer i sitt debattinlägg.

Läs hela artikeln

Sånger om dem som är på flykt

Jenny Eriksson - 3 år sedan

Nadin al Khalidi skriver och berättar historier utifrån bilder och egna minnen från krig och flykt. Hon ser det inte som att texterna är politiska men med sitt band Tarabband påverkar hon unga människor i både Sverige och arabiska länder.

Läs hela artikeln

Mare Kandre som punkare

Nike Markelius - 3 år sedan

Det finns skilda åsikter om vad punken stod för och vilka förändringar i samhället den åstadkom som musik/folkrörelse, men faktum är att det för många var en frihetsrörelse som ytterst ville ingjuta mod i och ge utrymme åt var och ens rätt att fritt välja sina vägar i livet.

Läs hela artikeln

Låga vattennivåer visar på djupare problem

Klas Lundström - 3 år sedan

Rekordlåga vattennivåer plågar södra Sverige, vilket äventyrar dricksvattentillgången. Sveriges dricksvatten håller hög kvalitet, men senast förra veckan slog myndigheter larm om farliga ämnen i brunnar i Sörmland.

Läs hela artikeln

Lång väg kvar till skövlingsfri palmolja

Madeleine Johnsson - 3 år sedan

Svenska och internationella storföretag kan fortfarande kopplas till palmoljeindustrins skövling av den indonesiska regnskogen. En ny rapport från Greenpeace visar att flera svenska företag inte gör tillräckligt för att satsa på palmolja som producerats på ett hållbart sätt.

Läs hela artikeln

Från grön politik till gröna Converse

Lennart Fernström
Ansvarig utgivare på Syre
31 mars 2016

Delar av påsken ägnade jag åt att läsa Maggie Strömbergs Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten. Det mest tydliga i boken är att Strömberg inte förstått den gröna dimensionen. Istället försöker hon genom mikroberättande bevisa att den gröna särarten är flummig och verklighetsfrånvänd.

Läs hela artikeln

Islam – en del av vår värld

Jerker Jansson
författare och socialantropolog gästkrönikör i Syre
31 mars 2016

”Vi bekämpar en terroristorganisation, en barbarisk organisation som dödar oskyldiga människor. Vi bekämpar inte en religion”, kommenterade Bernie Sanders terrorattentatet i Bryssel förra veckan.

Läs hela artikeln

Japan och Skottland lyfter ovillkorat grundbidrag

Benita Eklund - 3 år sedan

Idén om en ovillkorad basinkomst, som funnits i politiken sedan 60-talet, har fått ett uppsving på senare år. I Japan tror man nu att ett generellt stöd till unga kan vara ett sätt att möta en avsevärd minskning av konsumtionen, enligt Sankei daily.

Läs hela artikeln

Fortsatta bidrag till köttindustrin trots klimatlarm

Jacob Hederos - 3 år sedan

Medvetenheten om köttets pris är i dag stor men konsumtionsnivån ligger nästintill still. Hur är det möjligt? Svaret är oftast att ”det är gott” och att ”det är billigt”. Information om konsekvenserna, behovet av omställning och de alternativ som finns verkar inte räcka. Det kanske inte är så konstigt. ”Bara för att vi vet att det är dumt att köra bil som vi gör så slutar vi inte med det,” svarar forskarna som Syre varit i kontakt med.

Läs hela artikeln

En livsmodell där alla får plats

Sanni Gerstenberg
grön samhällsdebattör och gästkrönikör för Syre 
30 mars 2016

Blev nyligen tagen av en artikel i tidningen Vi om den belgiska småstaden Geel. I flera hundra år har det funnits psykiatrisk öppen familjevård där. Deprimerade, schizofrena, psykotiska, maniska och paranoida människor bor i privata familjer som också sysselsätter dem.

Läs hela artikeln

Handelsavtalen hindrar hållbar omställning i Guatemala

Anna Nylander - 3 år sedan

– På sockerrörsplantagen används mycket kemikalier. Vi dricker förorenat vatten och barnen blir sjuka, berättar småbrukaren Amelia Choc Cuz. Hon är en av många i Guatemala som menar att det här är konsekvenser av handelsavtal som öppnat upp för en kraftig expansion av det industriella jordbruket. Men nu växer både medvetenheten och motståndet.

Läs hela artikeln

Bakom den ryska propagandans kulisser

Andreas Hedfors - 3 år sedan

Med kulturell hjärntvätt och militära utspel försöker ryska ledare dölja sitt vanstyre och korruption. Tyvärr går västvärlden med i dansen. Andreas Hedfors har träffat den hyllade författaren Peter Pomerantsev.

Läs hela artikeln

Det radioaktiva sopberget

Lena Carlberg - 3 år sedan

Under 2017 ska beslutsunderlaget för ett framtida kärnavfallsförvar och en inkapslingsanläggning för använt kärnbränsle finnas hos regeringen. Detta trots att den valda förvaringsmetodens brister har påtalats under hela processen. Miljörörelsen ser sig själv som den enda motmakten och tycker att myndigheterna ”jamsar med” industrin snarare än tar sitt ansvar.

Läs hela artikeln

Palestinas folk behöver vår hjälp

Anna Wester
ordförande i Palestinagrupperna i Sverige och redaktör för tidningen Palestina Nu
29 mars 2016

Palestinierna lever undanträngda, instängda, skilda från varandra med taggtråd, höga murar och olagliga israeliska bosättningar i ett ockuperat land. Politikerna gör ingenting för att lösa problemen. Nu är det civila samhället palestiniernas hopp, skriver Anna Wester i veckans Under ytan.

Läs hela artikeln
Visa fler artiklar