Det radioaktiva sopberget

Inmätning av en ny tunnel på Äspölaboratoriet där en stor del av forskningen kring slutförvaret sker. Foto: Curt-Robert Lindqvist.

Sedan 1970-talet har Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, jobbat med sikte på ett framtida svenskt förvar för använt kärnbränsle. Efter en längre process valdes till sist Forsmark i Östhammars kommun som plats för det planerade kärnbränsleförvaret. Rivningsmassorna från Sveriges nedmonterade kärnkraftverk kommer att lagras där men även bland annat kopparkapslar fyllda med högaktivt avfall från reaktordriften. Samtidigt har avfallsindustrin i nära 30 år fått ta emot kritik från korrosionsforskare och miljörörelsen för sitt val av förvaringsmetod och frånvaron av alternativ förvaringsmetod. På senare år har även driften av nuvarande anläggningar, SFR i Forsmark och mellanlagret CLAB i Oskarshamn, kritiserats.

Redo för regeringsbeslut

I närmare fem år har SKB jobbat med kompletteringar till sin ansökan om att få bygga och sköta driften av kärnavfallsförvaret i Forsmark och en inkapslingsanläggning i Oskarshamn. Den 29 januari i år beslutade till sist Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, att materialet var så pass komplett att processen nu kan gå vidare mot regeringsbeslut. ”Det är helt huvudlöst” tycker representanter för miljörörelsen.

– Ytterst handlar det ju om: är kopparn säker? Helt obegripligt att de kungör i det här skedet, utan att ens ha gått till botten med den frågeställningen, säger Johan Swahn, kanslichef vid Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG.

Johan Swahn, kanslichef vid Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG. Foto: MKG.

Han menar att ansökan står och faller med förvaringsmetoden och att det i nuläget finns nya forskningsresultat som ger stöd åt att kopparn i kapslarna inte fungerar som det är tänkt i förvarsmiljön.

Koppar korroderar

MKG har följt förvarsprocessen under mycket lång tid. Organisationen har hela tiden framfört krav på att en alternativ förvaringsmetod för kärnbränslet ska redovisas, företrädesvis så kallade djupa borrhål då de förordar naturliga markbarriärer framför SKBs konstgjorda. Kritiken av industrins metod, som kallas KBS-3, rör just barriärerna. Enkelt uttryckt innebär metoden att det utbrända kärnbränslet förvaras i kopparkapslar vilka kläs in i bentonitlera och placeras i tunnlar cirka 500 meter ner i berget.

Dels finns forskningsresultat som pekar på att koppar korroderar (rostar eller luckras upp) vilket, enligt kritikerna och ett flertal korrosionsforskare, för med sig att höljet till sist förstörs och det använda kärnbränslet läcker ut. Men det finns också kritik som rör lerbufferten.

– För att leran ska fungera måste det finnas vatten i berggrunden och dessutom tillräckligt mycket för att den ska kunna svälla. Om inte leran sväller kan den inte skydda kapseln. Ingen forskning finns som stödjer att koppar och lera fungerar som tänkt, bara resultat som pekar på motsatsen. Vi menar att SKBs resonemang utgår ensidigt från teoretiska modeller. Vi har fört fram det här under hela prövningsprocessen, men inte ens myndigheten har velat se problemen med detta utan jamsar med i SKBs analyser, säger Johan Swahn.

Han tycker att det är jobbigt att så mycket ansvar ska läggas på miljörörelsen som enda motmakt och hoppas att myndigheten slutligen tar sitt ansvar och inte som nu, smyger fram, och skjuter frågan framför sig.

– Slutförvarsprojektet har hållit på i 40 år och trots att myndigheten gjordes om 2007 känner vi oss inte säkra på att de kan ta ett negativt beslut. I och med kungörelsen kommer frågan oundvikligen på politikernas bord. Men varken regering eller departement har kunskaperna, de är hänvisade till SSM och miljödomstolen och vad de vet i dag. Det blir livsfarligt om besluten tas och de som tar besluten tänker att det där med om kopparn och leran fungerar fixar vi senare, säger han.

Illustration av Äspölaboratoriet utanför Oskarshamn där en stor del av forskningen inför slutförvaret sker. Enligt SKB liknar Äspötunneln till stor del det planerade slutförvaret. Grafik: J. Rojmar.

”SSM kan säga nej”

Ansi Gerhardsson, enhetschef vid SSM, har inte oväntat en annan uppfattning.

– Jag tror Johan Swahn och MKG inte riktigt förstår vad kungörelsen innebär. För vår del uppfyller nu ansökan de formella kraven för att en fortsatt granskning ska vara möjlig, inget annat. En kungörelse innebär inte att någon bedömning gjorts åt något håll, säger Ansi Gerhardsson.

Hon berättar också att även om industrin framöver får ett regeringsbeslut på att bedriva verksamheten med de två anläggningarna så sker sedan en stegvis prövning innan förvarsdriften är igång.

– Självklart har vi förmåga att säga nej om vi känner att metoden inte är mogen att gå vidare med. Men viktigt är ju att hålla isär att vår uppgift är att göra bedömningar utifrån strålsäkerhetsperspektivet, vi tar inte det politiska beslutet – det gör regeringen, understryker Ansi Gerhardsson.

Och, förtydligar hon, även om SSM ger sitt okay till metoden så kan regeringen säga nej. Däremot tror hon inte att de skulle göra omvänt.

– Vi har en helt unik kompetens och jag har mycket svårt att se att om vi säger att vi inte tror att metoden fungerar, att de då skulle säga ja, spekulerar Ansi Gerhardsson.

Ansi Gerhardsson,
enhetschef vid SSM. Foto: Bosse Alenius.

Johan Swahn menar att det finns möjligheter redan nu att ta reda på om det finns fog för metodkritiken. Vid Äspölaboratoriet, norr om Oskarshamn, har bland annat försökspaket med koppar och lera grävts ned i forskningssyfte. Det så kallade LOT-projektet, “Long term test of buffer material”, inleddes i slutet av 1990-talet. En kapsel togs upp 2006 och hade planen följts skulle, enligt Johan Swahn, en andra kapsel redan varit upptagen.

– Med all sannolikhet går det att direkt se om metoden fungerar när nästa kapsel tas upp. Vi har velat att de ska ta en till, redan under kompletteringsfasen av prövningen, medan SKB säger att det kommer ske först efter att prövningen slutförts. Där har vi heller inte fått stöd av myndigheten.

Lerans främsta uppgift

Anna Porelius är kommunikationschef vid SKB. Hon framhåller i sitt mejlsvar att även om det finns en korrosionsprocess i förvaret så skulle den inte ”påverka den långsiktiga säkerheten.” Och det här är den hållning som bolaget har haft i frågan alltsedan kritiken först restes.

– Lerans främsta uppgift är att skydda kapseln från ämnen i grundvattnet som kan orsaka kapselkorrosion. För detta behövs den svällande funktionen. Även om berget i Forsmark är väldigt torrt finns det dock tillräckligt mycket vatten för att leran, förr eller senare, kommer att bli mättad och svälla, skriver Anna Porelius och fortsätter:

– Den fortsatta forskning som utförs kring lerans funktion är fokuserad på experimentella försök, både i laboratorie- och fältskala. Det krävs en mycket stor förståelse av det verkliga materialet för att kunna bedöma lerans långsiktiga funktion. Det innebär däremot inte att inga teoretiska modeller behövs. Modellerna är viktiga för att visa att vi har uppfattat de experimentella resultaten på ett korrekt sätt.

SSM kan föreslå åtgärder

Eftersom försöken i Äspö är det närmaste en kan komma en föraning om huruvida metoden verkligen fungerar vänder vi oss med frågan direkt till myndigheten.

Då kopparn är helt central för metoden, varför har inte SSM krävt att SKB tar upp ”LOT-kapslarna”, Ansi Gerhardsson?

– Vi har inte möjlighet att föreskriva att de ska göra något som inte omfattas av ansökan och vi kan inte ta över deras ansvar att presentera material. Alltså kan vi granska det först när de väljer att ha med det. Vi kan däremot föreslå olika åtgärder.

Har ni föreslagit att SKB ska ta upp kapslarna?

– Vi har inte valt att göra det.

Varför, om nu metoden står och faller med materialvalet?

– Det finns flera anledningar till att vi inte föreslagit att kapslarna ska tas upp tidigare än planerat. Dels tror vi inte att det skulle innebära ny information som skulle påverka vår bedömning i det här läget, dels skulle det ta bort möjligheten att få information från längre försök, säger Ansi Gerhardsson.

Bentonitlerans främsta uppgift är att skydda kapseln från ämnen i grundvattnet som kan orsaka korrosion på kapselns kopparhölje. Foto: Curt-Robert Lindqvist.

Försiktighetsprincipen

Johan Swahn är skeptisk och menar att allt mindre talar för ett nej från myndigheten.

– Får SKB ett nej nu, måste de ju tillbaka till ritbordet eller komma med övertygande experimentella resultat som visar att koppar och lera fungerar långsiktigt i Forsmarkberget.  Vi tycker att försiktighetsprincipen ska användas, något som är viktigt i både prövningen enligt miljöbalken och kärntekniklagen.

Anna Porelius menar tvärt om att metoden kan anses vara säker.

– SKBs ansökan har även granskats av en oberoende expertgrupp från OECD NEA* och de anser att kopparkapseln klarar säkerhetskraven. Samma metod har nyligen godkänts i vårt grannland Finland. Det är sedan viktigt att vår lösning och metod blir grundligt granskad av ansvariga myndigheter, skriver hon.

Anna Porelius är kommunikationschef vid SKB. Foto: Lasse Modin.

Även det finska kärnavfallsbolaget Posiva Oy har enligt Johan Swahn retroaktiva bevisningskrav på sig, detta trots att arbetet med det finska förvaret påbörjats och metoden fått klartecken som sådan redan i november förra året.

– Ja, de måste visa att koppar är ett bra material innan de får driva anläggningen, säger han.

”Allmänhetens tur”

Ansi Gerhardssson har jobbat med förvarsfrågan sedan 2002 och beskriver SKBs förvarsansökan som, redan nu, ”10 000-tals sidor”. Men en sista remissrunda återstår dock innan klockan är slagen, där även allmänheten ges möjlighet att påverka utgången.

– Vi kommer att hantera synpunkterna inom ramen för vårt remissförfarande och innan vi yttrar oss till regeringen under 2017. Det ställs inga formella krav på yttranden utan processen är öppen för alla, säger Ansi Gerhardsson.

Också Johan Swahn puffar för möjligheten att lobba.

– Ja, nu är det allmänhetens tur. Efter kungörelsen av ansökan kan vem som helst vända sig med sina synpunkter i frågan direkt till domstol och myndighet. Självklart kommer även vi lämna våra synpunkter. Tidigare påtalade vi vad som behövde utvecklas och förtydligas, nu kommer vi vara mycket mer konkreta och tala om vad som som är felaktigt och saknas. Även viktigt att vi under den närmaste tiden får upp slutförvarsfrågan till allmän diskussion och debatt.

Fotnot: *NEA (Nuclear Energy Agency ) är en del av OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development)

Dela artikeln