Låt tusen slags familjer blomma
När Josefin Olevik var 17 år skrev hon ett brev till sig själv som vuxen, precis som många ungdomar gjorde 1994 – det var ett projekt som Posten hade. Hon skrev att hon hoppades att 37-åriga Josefin var älskad, hade barn och älskade sin man.
Så enkelt blev det inte. Den hon älskade ville inte ha barn och den hon blev gravid med var ingen hon ville ha barn med. Så hon åkte till en dansk klinik, blev befruktad med sperma från en donator och fick en liten son.
I sin bok Den befriade familjen berättar hon om vägen dit. Om tankar och samtal, fördomar och attityder och livet som ensamstående mamma. Och i berättelsen om sin egen familj flätar hon in andra mammors, barns och donatorers historier, en tillbakablick över synen på familjen och ensamstående mammors situation och glimtar av debatten om hur en familj egentligen kan se ut.
Det har blivit en bok att sätta i händerna på den som själv funderar över att bli mamma på egen hand eller på den som känner sig främmande inför frågan. En vänlig, resonerande bok som låter oss följa med på vägen. Klargörande och sympatisk. Men inte invändningsfri.
Ett argument för assisterad befruktning, framfört av många och även av Josefin Olevik, är att kvinnorna som skaffar barn på det sättet har så stora resurser. Även om barn till ensamstående föräldrar i snitt har det lite svårare i livet än andra, gäller det inte barnen till dessa välutbildade, medvetna medelklasskvinnor.
Det är säkert sant, och jag förstår att den som stämmer in på signalementet använder det som argument i sitt eget liv: mitt barn kommer inte att fara illa. Men på samhällsnivå har jag svårt att svälja det. Inte för att jag tror att frivilligt ensamstående mammor i allmänhet vill göra den befriade familjen till ett privilegium för duktig, välutbildad medelklass. Men då vore det bra att inte öppna för det i sin argumentation.
Å andra sidan – innebörden i bokens titel, Den befriade familjen, är inte att stora eller små kärnfamiljer, med en, två eller fler föräldrar, ska leva isolerade och klara allt själva. Tvärtom. Josefin Olevik betonar vikten av att dela ansvaret för barnen med vänner, släkt och samhälle, och definierar inte nödvändigtvis en familj som en grupp uppbyggd kring fortplantning.
Ett intressant inslag är intervjun med Sara Skyttedal från KDU, som är motståndare till assisterad befruktning. Hon berättar om sina egna erfarenheter av att växa upp med en ensamstående mamma och se hemma hos kompisar ”hur det skulle vara”. Hon vill införa ”incitament” för att par ska hålla ihop, till exempel ett system för sambeskattning av gifta par, som hon menar skulle ge större flexibilitet och skapa ”ett tajtare beroende av varandra”.
Att avsiktligt skapa en situation där par håller ihop för att endera parten är ekonomiskt beroende av den andra är alltså något positivt för henne. Det är verkligen motsatsen till en befriad familj.
Bok: Den befriade familjen
Författare: Josefin Olevik
Förlag: Weyler