Sverige behöver Somaliatowns
Genom historien har invandrare ofta valt att bosätta sig bland landsmän, vilket har varit till fördel för dem. Syrien- Eritrea-, Polen- och Somaliatowns skulle ge en mer gynnsam socioekonomisk utveckling för de berörda och därmed minska segregationen, skriver Harald Enoksson på veckans Under ytan.
Kinesiskt nyår i Chinatown i San Francisco. Just för att den kinesiska kulturen är stark i delar av USA går det bra för kineser som lever där, skriver Harald Enoksson. Foto: Eric Risberg/AP/TT
Bristen på ”svenskhet” hos nyanlända brukar mer eller mindre uttalat betraktas som ett problem, att åtgärdas genom att i mesta möjliga mån exponera dom för majoritetssamhället. Tydligast framgår detta av själva språket vi använder, där ordet ”integration” har kommit att betyda dels ”etniskt blandat vardagsliv” och dels ”jämbördigt ekonomiskt deltagande”, som om dessa två fenomen vore avhängiga varandra. Likaså har ”segregation” fått betyda motsatsen på båda punkterna. När bilar sätts i brand, bibliotek besväras och kvinnor förtrycks så skylls detta på ”segregationen”. En majoritet i riksdagen tycks anse att detta bäst motverkas genom att invandrarskapet späs ut genom att fördelas jämnt över landet. Den som väljer eget boende i närheten av sin släkt och sina vänner straffas indirekt för det; vill du ha ditt boende subventionerat av staten så måste du kliva av bussen när den stannat i yttre Jämtland, oavsett var i landet du är som mest hemma.
Kulturell infrastruktur
Historiskt sett har invandrare dock ofta bosatt sig nära sina landsmän (även när detta inte varit en förtryckande politik från mottagarlandets sida). De har på så vis kunnat dra nytta av starka, sociala nätverk, en ”kulturell infrastruktur” – osynlig för blotta ögat men lika oumbärlig som vatten och vägar. Många ur den första generationen har levt resten av sina liv i det nya landet utan att bli speciellt flytande på majoritetsspråket, men har trots detta fått ett värde både på arbetsmarknaden och i det sociala livet genom att bo inbäddade i starka etniska kluster.
I samhällsforskningen kallas detta ”etniska enklaver”, och ett portalarbete på området är sociologen Alejandro Portes studier av invandrare i Florida, där han visat att kubaner som flyttat till kubanska kvarter fått en mer gynnsam socioekonomisk utveckling än de som hamnat i mer engelskspråkiga områden. Liknande resultat finns för USA-kineser – enligt en studie har kineser som kommit till kinesiska områden i USA inte bara fått högre inkomst och fler vänner än de som börjat sina amerikanska liv i ”vita” områden, utan dessutom på sikt fler ”vita” vänner. Det vill säga, väletablerade kineser som i New York och San Fransisco utvecklat en dubbel kulturell tillhörighet har agerat bro åt de nyanlända – en bro som inte finns på samma sätt i till exempel North Dakota, varför kineser där paradoxalt nog riskerar att få en sämre kontakt med den dominerande kulturen, just för att den är så dominerande.
Bättre ekonomi
I Sverige har forskare på IFAU kommit fram till liknande resultat i rapporten Etnisk segregation i storstäderna. Flyktingar som kommit till Sverige under 1990-talet har haft en tendens att frivilligt segregera sig, och i stor utsträckning flyttat från de kommuner där de placerats till så kallade ”utanförskapsområden” i storstäderna. Och stick i stäv med konventionella uppfattningar om betongförorten som en plats för evigt bidragsberoende, så har de som gjort den flytten sedan i genomsnitt fått en bättre ekonomisk utveckling jämfört med dem som stannat kvar på placeringsorten, trots att denna i genomsnitt varit både ”svenskare” och tryggare. Sambandet kvarstår även när arbetslösheten på ursprungs- respektive destinationsorterna tagits med i beräkningen.
Ett annat resultat från samma studie är dock att det främst är invandrare med samma bakgrund som det är gynnsamt att ha omkring sig. Att leva nära andra invandrare av annat språk och kultur har statistiskt sett varit mindre bra än att leva nära etniska svenskar (då de erfarenheter som uppstår i det senare fallet är tillämpliga i en större del av samhället, än när man bara lär känna en annan minoritet). Alltså ger forskningen trots allt visst stöd för att det kan vara negativt med många utlandsfödda på samma plats – i de fall dessa kommer från en uppsjö olika länder. Här är det dock viktigt att påpeka att det inte är så att etniska svenskar eller invandrare med annat ursprung är dåliga för en nyanländ – de är bara inte lika bra som landsmän. Den gynnsamma landsmannaeffekten handlar om antal och inte om andel (jmf kineser på Manhattan).
Positiva nätverkseffekter kräver stora nätverk, och för att ens språkkunskaper ska vara tillräckliga från dag 1 så krävs det kritiska massor av kunder och leverantörer med samma språkbakgrund. Och ju mer kvalificerade tjänster det handlar om, desto större måste den lokala marknaden vara. För att exemplifiera med godtyckliga siffror så behöver du 10 landsmän i ditt område för att få jobba i kök på ditt modersmål, 100 för att ge enklare vård, 1000 för att undervisa, 10 000 för att bokföra och 100 000 för att producera (och konsumera) avancerade specialisttjänster på ditt modersmål.
Det sämsta tänkbara ur detta perspektiv är alltså små isolerade förorter med ett lågt antal personer från ett stort antal olika länder. Och det bästa är tätt befolkade områden som domineras av ett fåtal etniciteter. När tidningarna braskar på med förortsproblem så ligger det nära till hands för nationalisten att skadeglatt skylla dessa på ”mångkultur”. Men det är nog rättare att skylla på den ”nollkultur” som råder i en isolerad och inbördes splittrad sovstad där ingen etnicitet är stor nog att utgöra ett starkt kluster.
IS värvar i småstäder
För att övergå från etablerad forskning till ren spekulation från min sida, så vill jag sätta ovanstående i förhållande till vår export av IS-terrorister. Enligt konventionella förklaringsmodeller borde det i hög grad muslimska Malmö vara en god grogrund för islamistisk extremism. Men det arabiska samhället i Malmö är för starkt för IS rekryterare – istället domineras IS-Sverige av små förorter i Örebro, Borås och Göteborg, där nollkulturen vid ändhållplatserna skapar ett vakuum att fylla med dumheter. Det kanske bara är ett sammanträffande, men väl värt en närmare undersökning.
Malmö figurerar visserligen ofta i det mindre smickrande sammanhanget organiserad brottslighet. Detsamma gäller Södertälje, som har ett starkt syrianskt kluster. Men hur samhällsgiftigt det än är med organiserad brottslighet så är det inte nödvändigtvis ett svaghetstecken, tvärtom – det är en avancerad verksamhet som i stor utsträckning kräver samma resurser som lagliga affärer; i kriminalitetens hierarki en slags medelklass, mittemellan den desperata gatubrottsligheten och majoritetsbefolkningens manschettbrottslighet. Al Capone hade inte blivit Al Capone utan sina starka USA-italienska nätverk, och samma starka kluster har burit fram legalt framgångsrika USA-italienare som talmannen Nancy Pelosi och borgmästaren Rudy Giuliani.
En invändning mot etniska enklaver är uppfattningen att intoleranta beteenden som förknippas med en viss kultur konserveras och förstärks i områden där sagda kultur dominerar. Det finns inte plats här för att gå närmare in på exempel, eller peka på det hemmablinda i sådana invändningar, men vi kan konstatera att intoleranta värderingar ofta förvärras av låg socioekonomisk status, och att allt som höjer denna därmed får positiva bieffekter. Och eftersom själva antalet medlemmar i ett etniskt kluster höjer samtliga deltagares sociala och ekonomiska värde så kan en åtgärd mot etniskt betingad intolerans paradoxalt nog vara att underlätta för gruppen ifråga att bli ännu större och mer koncentrerad.
Slippa Vellinge
Vad skulle resonemangen ovan ge för policyimplikationer för Sveriges del? Jo, att invandringen bör vara fortsatt hög, och i huvudsak komma från samma länder som tidigare. Vi bör även stärka våra etniska kluster med en kompletterande ”kompetensinvandring” av krass kanadensisk modell. Nyanlända som vill bo med landsmän bör vidare inte motarbetas i detta; om en person anser att en madrass i ett hörn nära vänner och familj är bättre än ett eget rum i landsorten, så är det högst troligt att hen gör en korrekt bedömning. Visst är trångboddhet i många stycken en negativ faktor, men det finns som visat även stora fördelar av att många bor på samma plats (och kunde vi urbanisera förorterna så skulle vi få rum för både klusterbildning och läxläsning).
Vi bör därför upphöra med passiviserande helpension i obygden och istället låta varje flykting få sin del av flyktingbudgeten rätt i handen, för att sen fritt välja sitt Sverige. Och om detta leder till att vissa kommuner får en kraftig obalans av invånare i olika etableringsfaser, så är det bara ytterligare skäl till att göra flyktingmottagandet till ett statligt och inte kommunalt ansvar. Ingen kommun bör tvingas att ”ta emot”. Och det inte för att Vellinge ska få slippa flyktingar, utan för att flyktingar ska få slippa Vellinge.
