Tondövheten breder ut sig
Vill meddela att jag även 2016 ämnar tillhöra dem som allt oftare kommit att kallas naiva. Ja, en sådan som alltjämt tror att en okänd inte måste utgöra ett hot, inte måste vara min fiende. Som fortfarande tror att världen kan bli bättre och envist håller fast vid att det kanske finns en avgörande poäng med att så rättvist som möjligt försöka fördela våra gemensamma resurser.
Det är viktigt, tänker jag, att i denna tid våga stå för det humana och medkännande, hur än de hatiska sprider lögner om sina medmänniskor, hur än ledarskribenter och andra skriver nidramsor om oss som inte förstår det angelägna i att misstänkliggöra och se till det sämsta hos människor.
Ja, det behövs ett motstånd mot dem som anser att vi särskilt bör se upp med dem som kommer från de svåraste omständigheterna, de som påstås vilja göra oss särskilt illa. Kort sagt: i denna tid behövs en motvikt till dessa mörka krafter, som svartmålar sin nästa. Nu, när rasisternas fälla har slagit igen.
För snart går det inte att föra en enda diskussion i landet utan anknytning till härkomst och så kallad kulturell bakgrund. Glömt är det vi lärt omkring sociala och socioekonomiska bakgrunder, utbildningsnivå, uppväxtmiljö, personliga erfarenheter av trauman med mera.
Det pågår en sorts idiotisering av debatten. När man tror sig ha svar på allt genom att enbart fråga: varifrån kommer du? Svara på det först, sedan ska vi ta ställning till vem du är, vad du är värd, hur du ska behandlas.
I sammanhanget: Vem är det som är naiv, förresten? Det är märkvärdigt hur enkelt diskussionen i det offentliga samtalet leds i riktningar som har en klang från de svartaste historiska källarhålen.
Hur protektionistiska stämningar och nationella begränsningar och ett planterande av ett vi och dom kan få företräde, framför det att vi alla ingår i ett gemensamt sammanhang.
Tondövheten breder ut sig, och de självutnämnt ”förnuftiga” lierar sig aningslöst med vanvettet. Och glömmer hur det lät 1920 när nationalsocialisterna, NSDAP, i Tyskland formulerade sitt partiprogram.
Som i punkt 4: ”Endast folktyskar kan bli medborgare. Folktysk kan endast den vara som är av tyskt blod”. Punkt 5: ”Den som inte är medborgare skall endast som gäst kunna bo i Tyskland och måste lyda under utlänningslagen”.
I punkt 6 fortsatte det med ”Rättigheten att utöva inflytande över statens styre och lagstiftning tillkommer endast medborgarna. Därför kräver vi att offentliga tjänster, oavsett vilken art, såväl i stat och län som kommun endast skall kunna tillträdas av medborgare”.
Och punkt 7 innehöll den tydliga markeringen av vilka som räknas först: ”Vi begär att staten skall vara förpliktigad att i första hand sörja för medborgarnas försörjningsmöjligheter och levnadsvillkor. Om det inte är möjligt att försörja hela befolkningen i staten, skall de som tillhör främmande nationer (icke-medborgare) utvisas ur riket.” Vilket förtydligas brutalt i punkt 9: ”Varje invandring av icke-tyskar skall förhindras”.
Den som inte ser släktskapet mellan dessa utestängande formuleringar och hur samtalet i vårt land utvecklas är inte bara tondöv utan också gravt svagsynt.
Och om man nu är intresserad av nationalstatens väl och ve, så borde man kunna tänka ett steg längre, till det historien visar: att utan invandrare och flyktingar stannar Sverige – moraliskt, ekonomiskt, politiskt och kulturellt.
