Stoppa kriget – den som kan
Redan här i början av dessa rader bekänner jag en ovanligt långtgående pragmatism. Kriget i Syrien (egentligen är det flera krig, men nu menar jag det som pågår mellan de så kallade rebellerna och al-Assad) är så brutalt och så förödande att det måste stoppas. Det skriver László Gönczi i sitt debattinlägg.
Men låt mig börja i en annan ände. Jag hade i cirka 30 år en häst, Lukas. Fullständigt oerfaren lyssnade jag på de råd som erbjöds. ”Om hästen skenar ska du aldrig släppa grimskaftet!” Lukas var en välskapt nordsvensk valack och han passade på att skena några gånger. Jag lät mig släpas några, kanske ett tiotal meter och sen släppte jag. Hur hästens uppfostran artade sig behöver jag inte utveckla, men jag var hel i både armar och ben. Denna form av pragmatism hänger kvar.
Långt tidigare, efter ungerska revolutionen 1956, insåg jag hur tacksam jag, övriga ungrare och kanske världen borde ha känt sig över Natos svek mot Ungerns frihetskamp. Sovjets 20 000 stridsvagnar slog ned revolutionen, Nato ställde inte upp, antalet döda och lemlästade blev relativt blygsamt. Flyktvägar fanns rätt så tillgängliga. Tänk om Sovjet och Nato hade övergett sitt kalla krig och rykt ihop över Budapest, Debrecen och Kiskunfélegyháza.
Många gånger har jag fascinerats av palestiniernas kämpaglöd, som så ofta har nedkämpats av en massiv, skoningslös och som det heter oproportionell vedergällning. De israeliska handlingarna bör inte ens kallas medeltida, snarare gammaltestamentliga. Jag kan förstå ilskan och desperationen hos palestinierna, men inte att man retar besten.
I Syrien härskade, och härskar i delar av landet fortfarande, den skoningslösa diktatorn al-Assad. Många har plågats under hans styre. Revolution var en konsekvent handling. Redan när det visade sig att det inte skulle bli en arabisk vår i Syrien började den orimliga situationen diktaturen bli etter värre. Ett tag fanns en förhoppning om framgång och en snar seger. Men nu är det bara orimligt lidande som råder.
Det har egentligen inte en avgörande betydelse att al-Assad inte på något vis förtjänar att få sitta kvar, han är likt min nordsvenska Lukas för stark, väl stödd av Putins bombningar. Och även om det inte vore så – de som ser den humanitära katastrofen och bryr sig borde lägga ner sina vapen och hoppas på en någorlunda acceptabel fred. Må al-Assad göra det, kanske Putin läser detta och ger det som ett råd. Men om så inte sker, må ”rebellerna” göra det för att skona sitt folk.