Fokusera på arbetsdelning istället för lönenivåer
Det cirkulerar en skämtbild på sociala medier just nu med texten: ”Det är bra märkligt. De fattiga ska ha lägre lön för att jobba mer. De rika ska ha lägre skatter för att jobba mer.” Den väcker så många tankar.
För det första är den förstås rolig. Men fel.
Det är ekonomiteoretiskt logiskt att lägre löner ger fler jobb i vissa sektorer, där det är arbetsgivarens ekonomi som är begränsande och inte behovet av arbete. Om det blir billigare att anställa blir det då fler jobb. Som Rut- och Rot-avdragen, vilka med största sannolikhet både lett till fler lagligt anställda och fler jobb. Det måste inte vara sänkta löner, utan sänkta arbetsgivarkostnader funkar också, men i stort är det logiskt.
Att sänkt skatt gör att höginkomsttagare jobbar mer är möjligen mer omtvistat. Teorin är att höga skatter på marginalen kan minska viljan att utöka sin arbetstid, avancera i organisationen eller ta ett extra uppdrag. Det kan också göra att färre utbildar sig för mer avancerade jobb, eftersom vinsten ekonomiskt inte är tillräckligt stor. Sänkta marginalskatter kan då leda till att folk anstränger sig mer för att få en högre post eller utöka sin arbetstid, i alla fall i teorin.
Å andra sidan kunde man ju hävda att motsatsen också är logisk. Med låg lön måste du jobba mycket för att klara dig. Får du sänkt skatt kan du jobba mindre och ändå klara dig.
Och här kommer vi till kärnan i det hela. Hur mycket är det rimligt att vi jobbar egentligen? Är det rimligt att så många av dem som är inne på arbetsmarknaden jobbar halvt ihjäl sig medan så många av dem som är utanför lider av att inte ha ett arbete att gå till? Hur samhällsekonomiskt vettigt är det?
De senaste åren har debatten fokuserat på kostnaderna för sjukskrivningar. Förra regeringen ville bli av med rutinmässigt förtidspensionerande. Ingen dum tanke i grunden. Oklart om detta var skälet, men i vilket fall ökade sjukskrivningarna. Nuvarande regering ger mer pengar till Försäkringskassan, så att de hårdare ska kunna granska sjukskrivna som bedöms ha arbetsförmåga.
Båda regeringarna har visserligen pratat om arbetsmiljöproblem och arbetsbelastning, men det tycks ändå vara underordnat när det väl kommer till handling. Även facken tar upp det, men tänker i slutänden mest på lönerna. En av de sämsta arbetsgivarna tycks vara det offentliga, där trycket på de anställda bara ökat senaste åren. Psykiska sjukskrivningsdiagnoser ökar och inte minst stressrelaterade sjukskrivningar skjuter i höjden. Det är som alltid i politiken. Det är svårare att få till satsningar på det förebyggande arbetet.
Nästan alla människor vill arbeta och bidra med sin kunskap och sin insats, men många fastnar i arbetslöshet. Andra pressas så hårt att de hamnar i sjukskrivning efter sjukskrivning. Att i det läget fokusera debatten på lönenivåerna känns inte helt seriöst. Så ja, den där skämttexten är rolig, men den fokuserar liksom hela samhällsdebatten på fel ände av problemet.
