En politik som dödar
Förra veckan presenterade regeringen En samlad strategi för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken 2016–2020. Ett 72-sidigt strategidokument som talar om att Sverige ska fortsätta som vanligt. Vi fortsätter med det sociala experiment som vi påbörjade i slutet av 70-talet, den drogpolitik som dödat 10 000 personer i Sverige. Exakt siffra är svår att få fram eftersom det inte alltid är tydligt att narkotikan är orsaken. Men sedan staten började med detta experiment har dödstalen ökat varje år, med några få undantag i början av 2000-talet, då användning av substitutionsbehandling för opiatmissbrukare dämpade det.
Och så sent som i somras konstaterade EUs narkotikabyrå, EMCDDA, i sin rapport att antalet personer som dör i överdoser i Sverige har mer än fördubblats på tio år och att narkotikadödligheten i Sverige nu är näst högst i hela EU. Den genomsnittliga dödligheten i EU uppskattades 2013 till 16 dödsfall per miljon invånare. I Sverige är motsvarande siffra 70 dödsfall per miljon invånare, alltså mer än fyra gånger så hög. Endast i Estland dör fler per invånare.
Med sådana siffror kan en tycka att regering och riksdag borde tänka om. Kanske börja fundera på varför antalet döda fortsätter öka i Sverige medan de minskar i EU i stort. Ett av de länder i EU som mest framgångsrikt har minskat skadorna och dödsfallen på grund av narkotika är Portugal. Sedan landet avkriminaliserade droginnehav och drogbruk 2001 har utvecklingen gått åt motsatt håll jämfört med den svenska. Elva år efter avkriminaliseringen hade antalet drogrelaterade dödsfall 2012 pressats ner till 29 stycken på 10,4 miljoner invånare – jämfört med Sveriges 412 på 9,5 miljoner invånare.
Men ändå väljer regeringen att köra på i samma spår. Förklaringen ligger i att det övergripande målet för det svenska ”folkhälsoarbetet” är ”att minska tobaksbruket och begränsa alkoholskadorna samt att arbeta för ett narkotika- och dopningsfritt samhälle”. När det gäller alkohol är alltså det uttalande målet att begränsa skadorna, men när det gäller narkotika är målet ett annat.
Det kanske inte låter som en motsättning att minska skadorna och jobba för en nollvision – försvinner drogerna helt så försvinner skadorna. Problemet är bara att dels kommer drogerna aldrig att försvinna, av den enkla anledningen att folk vill använda droger. Dels att bakom narkotikaformuleringen döljer sig en nolltolerans som främst riktas mot den som brukar eller missbrukar droger.
Och när samhället försöker straffa istället för att minska skadorna och hjälpa dem som hamnar i missbruk blir resultatet en katastrof. Missbrukare blir av med bostad, jobb och stigmatiseras till ett socialt utanförskap som ofta är mer skadligt än drogen i sig.
I Sverige har antalet som dör på grund av narkotika-
politiken ökat i stort sett oavbrutet sedan Folkpartiet
på 80-talet hade denna valaffisch. Källa: frihetssmedjan.se.
Redan på 90-talet slogs det fast att sprututbytesverksamhet minskade dödlighet och smittspridning hos narkomaner. Trots det har 25 år senare endast 6 av 290 svenska kommuner sprututbytesverksamhet. Att tillhandahålla rena sprutor ses nämligen som att acceptera och stödja drogbruk och går därmed på tvärs med den svenska nolltoleransen. I Portugal, där fokus istället ligger på att minska skadan och antalet som dör av narkotika, delade man år 2012 ut 1 341 710 rena kanyler, medan Sverige som hellre straffar missbrukarna delade ut 73 125.
Allt fler länder världen över avkriminaliserar droger och behandlar drogproblem som sociala problem, inte juridiska. Kofi Annan, Thorvald Stoltenberg, Javier Solana, Louise Arbour, Mario Vargas Llosa och många fler har krävt ett stopp på ”kriget mot narkotikan”. FN-kontoret för mänskliga rättigheter tar tydligt ställning för skadebegränsande åtgärder, så kallad harm reduction. I en rapport som de gett ut slås fast att sprututbyte och andra skadebegränsande åtgärder ska betraktas som grundläggande mänskliga rättigheter.
I april håller FN-organet UNGASS sitt första möte på 2000-talet om drogfrågor. Då är det sannolikt att FNs generella inriktning som slogs fast 1998, att utrota narkotikan, kommer att förändras mot ett större fokus på harm reduction.
I Sverige spelar dock detta ingen roll utan alla som så mycket som andas skademinskning ses som cannabislobbyn. All fakta, alla internationella erfarenheter och alla vetenskapliga rapporter avfärdas med ett ord: drogliberalism. Inte ens Sveriges dystra utveckling sedan 70-talet spelar någon roll – vi fortsätter hellre att sticka ut med en politik som dödar.
