Det onödiga dödandet
För en månad sedan lyckades en gris i USA, som senare fick namnet Rita, hoppa från en lasttransport som var på väg till ett slakteri. Mirakulöst nog klarade sig Rita relativt oskadd från hoppet och hon blev omhändertagen av en djurfristad och lever i dag i trygghet.
När hon kom fram till sitt nya hem väntade en överraskning. Det visade sig att hon var gravid och hon födde nio stycken friska och glada kultingar, som även de kommer att få leva under kärleksfulla förhållanden och aldrig riskera att hamna på någons tallrik.
Tyvärr är denna rörande historia alltför sällsynt. Grisarna går som på effektiva löpband till slakterierna. Närmare tre miljoner grisar dödas varje år bara på svenska slakterier. 99 procent av dem har aldrig under sina korta liv fått känna solen på sina ryggar.
Första gången de får se himlen och känna frisk luft är när de tvingas på slaktbilen för att snart möta döden. Alla grisar, vare sig de är ekologiska eller konventionellt uppfödda, hamnar ofrånkomligen på samma slakterier och dödas med samma metoder.
Grisarna tvingas in i en liten hisskorg som sänks ned i en gaskammare, där de andas in koldioxidgas tills de förlorar medvetandet. Att andas in höga koncentrationer av koldioxidgas är mycket plågsamt. En forskare har sagt att det är som att brinna upp inifrån. Den obarmhärtiga smärtan resulterar i total panik hos grisarna och de kämpar förgäves för att ta sig ut.
Många har redan slutat att läsa vid det här laget. Det är smärtsamt att läsa om vad vi gör med grisarna, och alla andra djur som dödas i onödan, bara för att vi gillar en viss smak. Vi människor skjuter helst undan tankarna på vad djuren utsätts för, både under deras liv och då de möter kniven mot strupen. Det blir lättast så, att se bort, att inte låtsas om lidandet och dödandet.
Men ibland tar empatin över. Ibland öppnas våra hjärtan för andra varelser, även för dem som har tryne och svans. Ibland förstår vår hjärna att de argument som används för att försvara fortsatt köttätande egentligen inte håller. Att köttätande skulle vara normalt, nödvändigt och naturligt övertygar inte längre.
Vi börjar inse att alla kännande varelser, såväl människa som djur, vill leva goda liv. Precis som Rita och hennes kultingar vill vi leva i frihet. Vi vill inte dö. Och vi människor behöver inte döda någon för att få i oss mat. Det har aldrig varit lättare att välja veganskt än det är i dag. Utbudet av vegoprodukter har mångdubblats i affärerna de senaste åren och det dyker upp fler veganska rätter på allt fler restauranger. Och det har aldrig varit godare!
Det är hög tid att lämna djurförtrycket bakom oss och ta steget in i 2016 med medkänsla och rättvisa som ledord.