Det behöver inte gå åt helvete
Det började 1974 för min del. Min handledare kärnfysikern Arne Johansson skulle installeras som professor vid Uppsala universitet. Han berättade då att den begränsning av atomkärnors storlek som vi var vana vid inte nödvändigtvis behövde gälla. Om många neutroner samlades kring en mycket tung kärna kunde möjligen en ny stabilitet uppstå. (Neutroner har ingen laddning och stöter alltså inte bort varandra eller de närvarande protonerna.) Simsalabim, vi har en ny tung kärna som dessutom är sugen på flera neutroner. Ja, kanske!
Sånt funderar man på i kärnfysikernas fikarum. Där kan man kosta på sig att vara både absurd och rolig. Så jag drog till med tanken att någon sådan kärna, fixad i en enorm kollision i någon accelerator, etablerar sig, suger till sig flera neutroner tills den blir så tung att den splittras i två nya neutronsugna kärnor som i sin tur … Hänger ni med?
En ohejdad kedjereaktion, kul som fikaskämt? Om det handlar om mikrosekunder eller minuter, vad vet jag, men jordens materia sugs in. I korridoren efteråt haffades jag av Bosse Sundkvist, min forskarkollega. ”Du tror att du skämtade visst? Men ledande fysiker i USA har hållit ett symposium, där man tog risken på allvar. Som tur är kom de fram till att detta scenario var mycket osannolikt, då lämpliga förhållanden för händelsen fanns i miljardtals år på månen. Och uppenbarligen har det inte hänt!”
Men, tänkte jag, vi skulle i princip kunna skapa fenomen som vida överträffade atombomben.
Skulle jordens befolkning kunna hantera en sådan förmåga? Jag hade inte denna tillit och hoppade av grundforskningen. Ville inte vara med! Nyligen hörde jag en expert på transhumanism, Karim Jebari, säga att ”det är inte nödvändigtvis så” att en kombination av robot och människa behöver bli av ondo. Men då måste samhället ta sitt ansvar. ”It ain’t necesserily so” sjöng den förföriska New Yorkern (gestaltad av Sammy Davies JR) i Bess troskyldiga öron. Inget som var heligt behövde gälla.
Sedan tonårsupplevelsen av Porgy and Bess har dessa ord klingat i mina öron både som varning och som ett löfte. Och klimatet behöver inte nödvändigtvis gå åt helvete, säger Rockström, bara vi gör allt rätt. Inte heller måste det gå så illa att oerhört potenta bakterier lämnar något högrisklabb eller att vi genmodifierar fram en okontrollerbar gröda eller varelse. Nej, supermördare som IS-krigare får inte nödvändigtvis tillgång till atombomber. Vi får inte nödvändigtvis framklonade supersoldater eller överintelligenta robotar som tycker att människor är dumma spån som är i vägen. Det finns inte nödvändigtvis fler och andra oöverblickbara hot som vi människor skapar. Kemiindustrin och farmakologerna tar säkert sitt ansvar.
Visst? Vilka ska vi hoppas på? Forskare och tekniker? De har ju inte kontroll över sina resultat. Dessutom avfärdar de problemen med ”inte nödvändigtvis så …”. Hur snart kan en demokratisk process ingripa när saker närmar sig ”tipping points”? Kan diktatorer ingripa? Vill de ens ingripa om de hoppas få övertag mot ärkefienden?
För över 40 år sedan såg jag denna dystopi, mitt avhopp skulle tjäna som varnagel. Tyvärr tycks inte varningen ha gått fram.