Makode Linde förmedlar rasifieringens konsekvenser
Få utställningar har väl varit i hetluften så långt innan invigning som Makode Lindes Negerkungens återkomst på Galleri 3 på Kulturhuset i Stockholm. En hetsig debatt har pågått sen i höstas, som inte direkt har handlat om hans konst, utan om huruvida han har mandat att använda n-ordet eller exponera sina ”afromantics” – hans särpräglade ”blackface”-karaktärer – på det sätt han gör, eller inte.
Kulturhusets chef Benny Fredriksson valde att censurera Lindes val av titel på utställningen, på grund av rädsla för att institutionen skulle verka rasistisk i sin kommunikation med besökarna, eftersom titeln innehåller n-ordet. Men det ängsliga undvikandet av en kränkning, ledde till en annan kränkning – av yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. Nu har utställningen haft vernissage och Linde kallar den det han vill i alla fall när han kommunicerar med sin publik, och det är hursomhelst hans titel alla kommer att komma ihåg.
Vid ingången till utställningen får vi sätta på oss våra medhavda masker, alternativt använda de papperspåsar Kulturhuset tillhandahåller att sätta över huvudet. Det är en uppmaning till alla att träda in i hans värld utan att visa sin hudfärg, att vi alla ska stå lika okodade inför konsten och det känns faktiskt skönt anonymt att genom sin mask titta ut på den mörka världen han byggt upp – jag upplevde det som lättare att ge mig hän åt verken, utan att lägga märke till andra människor omkring mig, med masken än vad det brukar vara utan.
Verken andas en lust att kasta av sig alla politiskt korrekta kostymer. Att istället ikläda sig den skriande smärtan av att vara sedd genom vita människors ögon. Av att få sitt liv stympat av marginalisering på grund av hudfärg, sin värld kringskuren på grund av historiens förryckta förtryck. Att bli kastad i papperskorgen. Det är en utmanande balansakt att med dagens vidöppet skärrade ögon försöka ta sig fram i den snårskog av förbjudna ord och nya regler för korrekt användande av språk, begrepp och uttryck.
Redan där vi står och ordnar med våra masker möts vi av bajskorvs-emojisar med samma variationer av färg som de dito tumme-upp-händer med olika hudfärg många har i mobilerna – en påminnelse om att det inte bara är blodets färg som alla har gemensamt.
När vi gått genom en lång avskalad och välstädad korridor står en skurhink i ett hörn, med rastadreads som mopp – en tydlig fingervisning på vilka det är som brukar stå för lokalvården. Och när vi sedan kliver över en stor matta formad som Afrikas kontinent och går in genom munnen mellan tänderna på en gigantisk ”afromantic” är det kanske inte bara jag som får associationen att ta steget in i alltings ursprung. Här inne är snårskogen en dunkel fuktig djungel, ett undervattenslandskap med lysande vattenväxter, cellformationer och fluorescerade grinande munnar. En förtvivlad ljusbärare som fått nog av att le åt eländet, står vid entrén och trotsar de flesta andra figurerna som skrattar stort och ihärdigt.
Det är som att gå genom en mörk skog av lidande, här ligger trasiga kroppar, hängande änglar utan armar, svarta kranier, spräckta ägg som kläcker trevande fingrar och sönderslagna skyltdockor. En hög chokladbollar på en hylla ropar ”jag är inte neger!”, ”sluta kränka mig!” och ”inga negrer serveras” och det blir tydligt vad som kanske är mest angeläget att fokusera på i kampen för alla människors lika värde.
I en annan del av rummet står en rasifierad helnöjd Jack Sparrow-liknande sjörövare och lyfter en glimrande sten mot taket. Hängda kvinnor dinglar leende i träden med tjusiga kläder och de hårda repsnaror de har runt halsen ger mig associationer till Billie Holidays sorgesamma sång Strange fruit.
I det sista rummet har han byggt upp en slags tron med symbol-laddade föremål och här har också ”Lilla hjärtat” fått sin gravsten med röda vippande hjärtan på, intill en videoinstallation där ett stort blackfacedjur av något slag skurar trottoarer i Venedig.
Det är en på samma gång smärtsam som lekfull men inte helt okomplicerad värld Linde byggt upp. Han lyckas förmedla och formulera konsekvenser av rasifiering mitt i ett samhälle där de flesta som strömmar ut från tunnelbanan över Sergels torg alldeles intill utställningslokalerna, inte har en aning om vad det innebär i verkliga verkligheten. En fritt tänkande konstnär som har det punkiga modet att trotsa och utmana såväl etablissemanget, de som rasar emot kulturell appropriering samt Afrosvenskarnas riksförbund som utifrån sitt perspektiv anklagar Linde för att själv vara rasist.
Men vilka är alla andra att avgöra vem som har tolkningsföreträdet – om inte konstnären själv?!