När dörren slår igen
ID-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare regler för vem som får stanna. Dörren till Sverige stängs igen. Syre möter flyktingar och flyktingvolontärer som vittnar om konsekvenserna. Men också om medmänsklighet och nya vägar till integration i Sverige.
Mujahed Abdullah slår ner blicken.
– Vi kan inte säga något om det. Vi förstår Sverige.
Han har just berättat om hur han, hans fru och fyra barn flytt dödshoten i Irak. Om de maskerade männen som var ute efter honom. Om sin rädsla för barnen, att de antingen blir mördade eller växer upp till mördare om de återvänder. Som så många andra riskerade de sina liv på en riskfylld färd över Medelhavet för att säkra en framtid i Sverige. 70 procents chans till uppehållstillstånd fick han höra att de hade när de anlände i höstas. Nu tror han inte de får stanna. Inte med de nya reglerna.
I och med Socialdemokraternas och Miljöpartiets överenskommelse finns inte längre kategorin ”övriga skyddsbehövande”. Var och en som önskar uppehållstillstånd måste kunna visa att just hen har individuella asylskäl, enligt internationella konventioner. Att exempelvis behöva skydd för att man kommer från ett område där det råder väpnad konflikt räcker inte. Mujahed Abdullah har förståelse.Det har inte Tina Morad, en av de drivande krafterna bakom Refugees Welcome Stockholm.
– Det tar dig tio år om du vill bygga ett hus i Sverige. Men stänga gränsen kan vi tydligen göra på nolltid.
För henne blir effekterna av den nya politiken tydliga i möten med människor på flykt. Mest berörd blir hon av de splittrade familjerna som blir resultatet av de kringskurna möjligheterna till familjeåterförening. Åtskilliga är nu de som återvänder till de hemländer som de lämnat på livsfarliga vägar. När de inte kan få hit sina familjer riskerar de hellre sina liv på nytt.
Barn riskerar utnyttjas
Samtidigt finns så många barn som lever ensamma i Sverige, utan möjlighet att återförenas med sina föräldrar. För vissa av dem är utsattheten obeskrivlig. Rapporterna om hur kriminella utnyttjar ensamkommande barn för tiggeri eller sexhandel blir allt fler. Det kan handla om barn som av olika skäl gått under jorden, men också om barn som hamnat i händerna på hänsynslösa ligor på vägen till Sverige.
– Vi skapar generationer av brutna människor. Både vuxna och barn, säger Tina Morad.
Upprörd blir hon också när hon tänker på de barn som fyller 18 och därmed utvisas. De fallen kommer att bli fler framöver. Detta som en följd av att tillfälliga uppehållstillstånd nu är huvudregel. Barn har ett särskilt skydd och brukar exempelvis inte skickas iväg om de kommer att tvingas till internflykt i sitt hemland. Men den som fyller 18 räknas inte längre som ett barn.
– Du får ungdomsrabatt på tåget, men anses tillräckligt vuxen för att skickas tillbaka till krig, konstaterar Tina Morad.
Berättelser om rädsla
När vi hälsar på hos Refugees Welcome Stockholm har de haft extra bråda dagar. Snabbt har de inhyst ett 30-tal flyktingar som flytt hot och våld från andra asylsökande på boendet Trängslet i Dalarna. Den grupp som Syre kunde berätta om förra veckan och som förvägrades ett annat boende av Migrationsverket, trots att lediga akutplatser fanns att tillgå.
Att boendet öppnat i all hast kvällen innan är svårt att tro. Trots att många trängs på liten yta och åtskilliga är småbarn är stämningen stillsam. Det enda som då och då bryter lugnet är ljudet från en ballong som lilla Abu al Faid skrattande släpper ut luften ur.
Men när vi slår oss ner runt det stora matbordet i samlingsrummet är flera av de asylsökande ivriga att få berätta om de senaste veckornas händelser. Tolken Rim Alexandra Halfya, som själv hör till den handfull volontärer som finns på plats, har fullt sjå att hålla isär de olika berättelserna.
Mest handlar de om rädsla. En efter en beskriver de fall av misshandel och dödshot på Trängslet. Knivar som sätts i dörrar. Bråk med järnrör och andra tillhyggen. En tonårsflicka som misshandlas. Vakter som måste följa med så fort de lämnar rummet för att gå på toaletten eller till matsalen. En man visar en bild i sin mobiltelefon. Han har fotat ett hotbrev. ”Om ni inte åker härifrån, dödar vi er eller era barn”, lyder texten.
– Barnen ser knivar och blod framför sig när de ska sova, säger Jalal Ali, asylsökande från Irak.
Gemensamt ansvar
Berättelserna är många och detaljerade. Men den ansvariga chefen för boendet i Trängslet, Kristina Pamryd Karlsson, tror inte på att det var rädsla som fick de boende att lämna. När Syre ringer är hennes teori att de är missnöjda med att ha hamnat på ett boende i skogen, långt från närmsta stad, där de inte kan laga egen mat utan ”det är svensk husmanskost som gäller”.
Detta trots pågående polisutredningar om flera fall av misshandel och olaga hot.
Tina Morad sätter in konflikterna på Trängslet i ett större sammanhang. Att motsättningar uppstår när hundratals människor med extremt svåra upplevelser i bagaget förs samman är inte förvånande. Särskilt inte när desperationen ökar i takt med att möjligheterna till asyl minskar.
– Jag är väldigt rädd för vad som händer med alla dem som upplevt så mycket våld och sedan inte får hjälp av samhället. Jag vågar inte föreställa mig vad som väntar i framtiden, säger Tina Morad.
Hon understryker att det inte är ett argument för att stänga människor ute.
– Vi har ett gemensamt ansvar för de våldsspiraler som startades i Mellanöstern. Det finns inte ett krig som ett västerländskt land inte har ekonomiska intressen i.
Tacksamheten
Känslan av att inte lyssnas på, inte bli tagen på allvar, återkommer i de asylsökandes vittnesmål från Trängslet.
– Det var först när vi kom till Refugees Welcome som vi mötte den svenska medmänsklighet som vi hört om i vårt hemland, säger syriska Fatima Muhammed medan doften av dagens lunch sprider sig i lokalen.
De andra som slagit sig ner vid bordet nickar instämmande och börjar beskriva sin tacksamhet över volontärerna i munnen på varandra. Och tacksamhet är också vad volontären Rim Alexandra Halfya ständigt återkommer till.
– Det här är värt att leva för, även om jag lagt ner 20 timmars arbete på en dag känner jag att jag inte slösat bort min tid, säger hon.
Perspektiv på livet
Rim Alexandra Halfya hör till dem som var med under den första kaotiska septemberveckan, när det nystartade Refugees Welcome Stockholm hjälpte transitflyktingar till rätta på centralstationen. Sedan dess är hon fast. Engegemanget hjälpte henne att hantera den förtvivlan hon kände när hon följde medierapporteringen om den så kallade flyktingkrisen.
– Dessutom fick jag perspektiv på mitt eget liv. Jag hade tuffa år bakom mig, då jag var med i en bilolycka och gick igenom svåra operationer. I mötet med flyktingarna lärde jag mig uppskatta saker. Att ha en säng att sova i, att ingen bombar mitt hus.
För de asylsökande som lämnat Trängslet kommer så småningom ett positivt besked. En vecka efter att vi träffat dem kommer nya bud från Migrationsverket som ordnar fram tillfälliga platser till dem i väntan på ett permanent boende.
Storslagna planer
Refugees Welcome Stockholm vill inte stanna vid att lösa akuta situationer, som den de asylsökande från Trängslet hamnade i. Organisationen har storslagna planer på hur de kan vara med och bidra till såväl ett bättre flyktingmottagande som inkludering i samhället. Tanken är att starta ett eget flyktingboende med traumabearbetning som inriktning.
– Det finns ett missförstånd om att om vi tar hit människor och ser till att de har mat och tak över huvudet så är allt bra. Men trauman kan sitta kvar efter 10–20 år, säger Tina Morad.
Visionen är också att de asylsökandes kraft och kunskaper ska tas betydligt bättre tillvara.
– Öppna historieböckerna, kultur började inte i Europa. Jag vill se en fusion mellan orientaliskt hantverk och nordisk design på vårt boende, säger Tina Morad entusiastiskt.
Stelbenta system
Att en ny flyktingvåg kommer är hon säker på. Med ett bättre samarbete mellan stat och frivilliga behöver den inte mötas med stängda gränser, menar hon.
– Det som är bra är att regeringen förstått att de behöver vår hjälp. Vi blir i alla fall inbjudna till möten. Nu måste man inse att man inte kan följa sina gamla mallar, säger Tina Morad.
Hennes bild är att stelbenta system lagt krokben för frivilliga initiativ.
– På vissa asylboenden fick organisationer inte ens komma in under hösten. Och varför inte tillåta människor att öppna upp sina hem för asylsökande?
Trots allt ser Tina Morad positivt på framtiden.
– Vi är en humanitär stormakt. Om det är någon regering som ska klara att hålla gränserna öppna så är det den svenska. Det är inte för sent.
Flyktingarna vid Refugees Welcome Stockholms stora matbord hoppas också på den svenska medmänskligheten. Den som de hört så mycket om i Syrien och Irak. Mujahed Abdullah lyfter blicken och säger:
– Vi vill er inget illa. Vi vill bara bo i fred, långt från död och vapen. Vi vill lära oss att leva med svenska folket.