När reformer inte räcker
I februari 2000, när vi precis hade konstaterat att Y2K inte skulle ödelägga världen, lade Demokratiutredningen fram sitt slutbetänkande till regeringen. Problemen som utredningen skulle lösa var ett minskande engagemang i demokratin. Mindre folk i folkrörelserna, färre medlemmar i partierna, färre röster i valen och ett minskande intresse för politik, speciellt bland de unga.
I dag är bilden en annan, och delvis handlar det om att vi har börjat förstå den bättre. Ja, de traditionella folkrörelserna samlar färre, men nya rörelser växer fram, till exempel omställningsrörelsen och Refugees Welcome. De politiska partierna har inte fått fler medlemmar, men medlemsantalet har slutat minska. Valdeltagandet har ökat lite och det politiska intresset bland unga har visat sig vara betydligt starkare än intresset för partiernas ungdomsförbund.
Men även om engagemanget i politiken inte har minskat har det blivit mer ojämnt fördelat, efter samma mönster som andra växande klyftor i samhället följer. De som engagerar sig i politiken, åtminstone inom den representativa demokratin, är friskare, har jobb i större utsträckning, har längre utbildning, är födda i Sverige och bor i mer välbärgade områden än övriga. Det konstaterar den nya Demokratiutredningen, som tillsattes i juli 2014, i det betänkande som utredaren Olle Wästberg lämnade till regeringen den 18 januari.
Tanken ligger nära till hands att den politiska klyftan är ett symptom på andra samhällsklyftor och att mycket vore vunnet om man försökte minska dem. Men den förra regeringen tillsatte istället en utredning som skulle undersöka behovet av reformer och åtgärder för att öka deltagandet i den parlamentariska demokratin. Den nya Demokratiutredningen innehåller en del intressanta förslag, till exempel försök med rösträtt från 16 år. Sådana förslag har fått hård kritik tidigare, men nu hörs få upprörda röster. Inte för att 16-åringarna har blivit så mycket mognare, kunnigare eller bättre på självständigt kritiskt tänkande, utan kanske snarare för att EU-parlamentet har rekommenderat medlemsländerna att låta unga från 16 år rösta i EU-valen.
I vilket fall som helst är det ett klokt förslag. Genom att ge 16-åringarna rösträtt tar man dem på allvar, involverar dem och ger dem en uppenbar anledning att skaffa sig kunskaper och tänka själva. Även om rösträtt i riksdagsvalen nog skulle engagera mer än de försök med rösträtt i frivilliga kommuners kommunalval som utredningen föreslår.
Demokratiutredningen föreslår också olika åtgärder för att fler med funktionsnedsättningar ska kunna vara politiskt aktiva, bland annat möjligheter för förtroendevalda att få assistans och ledsagare. Det är i och för sig bra, men också symptomatiskt. Rätten till assistans för personer med funktionsnedsättning har generellt minskat de senaste åren, vilket i sig är ett demokratiproblem, eftersom det minskar möjligheterna att delta i samhällslivet. I det ljuset verkar de föreslagna åtgärderna mest kosmetiska.
Det här är bara ett par axplock av förslagen, men minst lika intressanta är utredarens tankar om uppdraget. I betänkandet kan man läsa: ”Det är dock svårt att i grunden förändra maktförhållanden i samhället genom demokratireformer eller åtgärder för att främja deltagandet. Vårt uppdrag är begränsat till att analysera individers möjligheter till delaktighet och inflytande mellan valen och inte maktrelationerna i samhället ur ett vidare perspektiv. Mot bakgrund av omfattningen och djupet av de samhällsförändringar vi bevittnar i dag föreslår vi att en utredning tillsätts med uppgift att sammanställa kunskap om hur maktförhållandena i det svenska samhället har förändrats sedan millennieskiftet.”
Kanske kan sådana tankar lättare gro hos den nuvarande regeringen än hos den som tillsatte utredningen. Å andra sidan vet vi redan en del om sambandet mellan klyftor och maktförhållanden. Det är dags att använda den kunskapen.
Betänkandet finns att läsa i sin helhet på http://demokratiutredningen.info.