Nutidens nazister följer gamla mönster
Mellan 1930-talets nazism och nutida ideologiskt näraliggande rörelser går obrutna linjer. Historikern Heléne Lööw gör en grundlig genomgång av den ideologiska bakgrunden till dagens nazistiska strömningar.
Den nazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen genomför en demonstration i Stockholm i november 2013. Foto: Jessica Gow/TT
De svenska nationalsocialisterna på 1930-talet fick inga riksdagsmandat och ingen central roll i den svenska politiken. Likafullt var de en del av det politiska livet och fick ett visst lokalt inflytande. De nationalsocialistiska och fascistiska partierna var splittrade under mellankrigstiden, endast mellan åren 1930 och 1933 kan man tala om en samlad rörelse. I övrigt var det en intensiv propagandakamp mellan olika rivaliserande grupper – främst mellan Furugårdarna och Lindholmarna, som de kallades efter sina respektive partiledare Birger Furugård och Sven Olov Lindholm.
1933 grundades ett tredje nationalsocialistiskt parti – Nationalsocialistiska Blocket, som blev synonymt med begreppet överklass- nazister och bidrog till att skapa bilden av den svenska nationalsocialismen som en liten rörelse, starkt influerad av Tyskland och dominerad av militären och överklassen. Efter valet 1936 försvann Blocket från det politiska livet och dök upp igen en kort period i början av andra världskriget. Efter valet 1936 lade även Furugårdarna ner verksamheten.
Hakkorset byttes ut
Lindholmarnas första år efter brytningen karaktäriserades av propagandakampanjer mot rivaliserande grupper. Då de kommunala valen 1938 blev en besvikelse började Lindholm överväga en förändring av partiets politiska profil. I oktober 1938 bytte partiet namn till Svensk Socialistisk Samling. Hakkorset försvann som partisymbol och ersattes med Wasakärven. Trots att partiets politik var oförändrad lämnade små grupper partiet i protest och bildade egna militanta organisationer.
Flera försök gjordes att skapa en nationell samlingsrörelse, men inget av dem lyckades. Orsakerna var många, bland annat fanns en konflikt mellan vänster- och högerinriktade organisationer. Förhållandet till Nazityskland var en annan stötesten och rivalitet om ledarskapet en tredje.
När Lindholmarna ställde upp i riksdagsvalet 1944 blev valresultatet en katastrof för partiet, som mot slutet av andra världskriget hade förlorat större delen av sina medlemmar och sympatisörer.
Statsfientlig verksamhet
De svenska nationalsocialisterna var splittrade och vissa grupper av medlemmar och sympatisörer bytte ofta parti, vilket gör det svårt att exakt fastställa hur många medlemmar och sympatisörer de olika inriktningarna hade. Uppskattningsvis hade dock de nationalsocialistiska partierna i mitten av 1930-talet cirka 30 000 medlemmar.
Delar av nationalsocialisternas partiprogram stämde väl överens med tidens politiska ideal, men på grund av sin antidemokratiska inställning ställdes de utanför det politiska systemet. 1933 tillsattes den så kallade Kommittén angående statsfientlig verksamhet, för att utreda förekomsten av statsfientlig verksamhet och föreslå åtgärder mot denna. I riksdagens direktiv till kommittén definierades kommunister, nationalsocialister och syndikalister som statsfientliga.
Under de år kommittén arbetade tillkom en rad lagar för att förhindra och försvåra det politiska arbetet för kommunister och nationalsocialister.
Länken till vitmaktrörelsen
Vid krigsutbrottet 1939 förändrades situationen radikalt. 1939 och 1940 trädde vittgående tvångsmedelslagar i kraft som gav den militära och civila underrättelse- och säkerhetstjänsten extraordinära maktbefogenheter. Mellankrigstidens nationalsocialister förblev en marginell politisk rörelse, som tidigt ställdes utanför det politiska livet.
Under åren direkt efter andra världskriget förde Lindholmrörelsen en tynande tillvaro och lades ner 1950. Av mellankrigstidens renodlade nationalsocialistiska partier fanns då endast lokala smågrupper kvar. 1956 grundades dock Nordiska Rikspartiet, den förmedlande länken mellan mellankrigstidens nationalsocialistiska partier och den moderna vitmaktrörelsen. Nordiska Rikspartiet verkade under större delen av sin existens i ett politiskt vakuum. Partiets hjärtefrågor – antisemitismen och invandringspolitiken – låg långt från politikens centrum, och massarbetslöshet, social oro och ökande konflikter låg fortfarande ett årtionde fram i tiden.
Det heliga ”raskriget”
Under början av 1980-talet hårdnade klimatet. Bråken i samband med möten och demonstrationer blev allt våldsammare. Delar av partiet radikaliserades alltmer och i mitten av 1980-talet dömdes en rad medlemmar, sympatisörer och funktionärer i Göteborgsområdet för grova brott. Efter rättegångarna glömdes partiet till stor del bort, både av massmedia och potentiella aktivister och sympatisörer, till förmån för nya grupper som skapades i rättsprocessernas kölvatten.
En period av sökande följde – vitmaktvärldens första formeringsskede. Man sökte efter nya organisationsformer och en ny ideologisk bas. Amerikanska strategier och idéer gjorde entré och blandades upp med inhemsk tradition av europeisk nationalsocialism.
Tankarna på det heliga ”raskriget” och synen på sig själv som delar av en ”internationell motståndsrörelse mot den judiska ockupationsmakten” började slå igenom.
I spåren av VAM
Under 1991 blir gruppen Vitt ariskt motstånd (VAM) känd genom ett spektakulärt bankrån och ett inbrott i en polisstation. Den enorma uppmärksamheten i massmedia – som sammanföll med attentatsvågor mot flyktingförläggningar – påskyndade vitmaktvärldens utveckling. Symbolerna, uniformerna, kontaktadresserna och budskapet blev kända för en större allmänhet och sympatisörerna fick kontakt med varandra. Somliga av dessa skapade i sin tur nya lokala grupper – en andra generation av rasideologiska aktivister föddes. I spåren av VAM växte självstyrande smågrupper upp på olika håll i landet.
Fram till och med början av 1990-talet bestod vitmaktvärlden mest av traditionella organisationer. Sedan förvandlades den till en flytande rörelse – en rasideologisk miljö som ständigt skiftar karaktär. Ändå är det i viss mån en enhet som hålls samman av ett gemensamt ideologiskt grundgods. En militant underground-miljö av vit makt-aktivism växte fram – en mångfasetterad värld av tidningar, bokförlag, kulturella föreningar, vit makt-musik med mera – och små militanta grupper som Vitt ariskt motstånd, fängelseorganisationer som Ariska brödraskapet och mer traditionella partier som Nationalsocialistisk front. De flesta av de moderna grupperna rekryterar inte medlemmar i traditionell bemärkelse och har inga formella medlemskap – partibokens tid har mer eller mindre försvunnit.
En internetvärld tar form
Under 90-talet kom också internet, och man var snabb att utnyttja det nya mediets potential. Snart tog en internetvärld form, som sedan dess växer i takt med att tekniken utvecklas. Som med andra militanta underground-kulturer kan man tala om två parallella världar: en fysisk med traditionell aktivism, möten, demonstrationer, flygbladsutdelningar, och en virtuell med webbportaler, bloggar, chattar, Facebook-grupper, Twitter och webbsändningar.
Samtidigt förändrade internet våra möjligheter att bilda oss en uppfattning om dessa miljöer; den värld som tidigare var dold för omvärlden finns nu ett knapptryck bort för vem som helst. Vi har en historiskt unik möjlighet att se vad som rör sig där innan det exploderar i offentligheten – om vi verkligen vill se.
Svenskarnas parti
Den grupp som dominerade debatten fram till hösten 2014 var Svenskarnas parti (SvP). Partiet skapades i kölvattnet av uppmärksamheten kring Vitt ariskt motstånd i början av 90-talet och grundades 1994 i Karlskrona under namnet Nationalsocialistisk front. 2008 bytte partiet namn till Folkfronten och sedan igen 2009 till Svenskarnas parti. Partiet har alltmer tonat ner de national-socialistiska delarna av ideologin till förmån för mer klassisk fascism, och dess partiprogram bär drag av Per Engdahls och Nysvenska rörelsens föreställningar.
Under 2012–2014 intensifierade SvP sin offentliga verksamhet i form av möten, flygblads-utdelningar och demonstrationer. Valresultatet blev dock en besvikelse och några månader efter valet lades partiet ner – några aktivister sökte sig till konkurrenten Svenska Motståndsrörelsen, andra till olika huvudsakligen ideologiproducerande projekt och åter andra avvaktar och reorganiserar.
Nordiska motståndsrörelsen
Vid sidan av SvP hamnade även Svenska Motstånds-rörelsen i det mediala fokuset efter att de åter börjat bli synliga i storstäderna. Till skillnad från SvP är de en militant aktivistgrupp som ursprungligen inte tänkte ställa upp i parlamentariska val. De är ingen massrörelse utan en utpräglad elitorganisation, vars verksamhet liknar mellankrigstidens nationalsocialistiska ungdomsorganisationer och SA-gruppernas verksamhet, och de använder ett likartat språkbruk för att beskriva verksamheten.
Vid sidan av gatuaktivismen driver Svenska motståndsrörelsen en omfattande nätaktivism och intern verksamhet. Inför valet 2014 bytte de taktik och kuppade in sig i fullmäktige på icke spärrade SD-listor. Kort därefter bildades en politisk gren, Nordiska Motståndsrörelsen. Liksom det gamla Nordiska Rikspartiet har de även systerorganisationer i andra nordiska länder. Ideologiskt har de återgått till de nordiska nationalsocialisternas dröm från 30-talet – skapandet av ett nationalsocialistiskt Stornorden. Även grupper som Nordisk Ungdom har under 2015 blivit alltmer aktiva, främst kring protester mot flyktingmottagande och mot tiggande fattiga EU-medborgare.
Vad vi ser nu är inget nytt, utan en upprepning av de mönster vi sett under lång tid. Bara för att grupper och frågor försvinner från det mediala och politiska sökarljuset försvinner de inte i verkligheten, hur gärna vi än vill tro det.
