Aktiv dödshjälp är fel väg
I den gröna ideologin är solidaritet ett nyckelord. Miljöpartiet har de tre solidariteterna – för djur, natur, ekosystem; kommande generationer samt världens alla människor. När jag söker en kärna i detta ser jag en kärlek till alla varelsers liv, nu och i framtiden. Livet ska försvaras så långt som möjligt, det ska inte behöva prestera för att få existera, utan får sin mening i sig självt, men i samspel med andra.
När vi tillämpar detta kan vi stöta på etiska dilemman. Ett sådant är frågan om aktiv dödshjälp. På kongressen 2015 beslutades att partiet ska verka för en statlig utredning i frågan. Frågan lyfts även på Grön Ungdoms riksårsmöte i februari. Även om jag inser frågans komplexitet har jag kommit till ståndpunkten att aktiv dödshjälp gör mer skada än nytta, och jag vill vara ärlig med att jag grundar det delvis i min kristna tro.
För det första är det viktigt att klargöra skillnaden mellan aktiv och passiv dödshjälp. Det senare är redan tillåtet i Sverige och innebär att läkare avstår från att sätta in, eller avbryter, livsuppehållande vård av en svårt sjuk patient. Aktiv dödshjälp innebär istället att en läkare skriver ut en dödlig dos av ett preparat till patienten för att denne ska kunna ta sitt liv smärtfritt eller att patienten ber läkaren att injicera det dödliga preparatet.
För att tillåta detta argumenterar vissa för barmhärtighet mot lidande personer samt hävdar att alla människor har rätt att bestämma när deras liv ska vara över, särskilt i stunder av svårt lidande. I en grön värld vore detta kanske önskvärt, men vårt samhälle i dag är långt ifrån grönt. Svaghet och sjukdom, behov av hjälp, betraktas i dag med högsta skepsis och ibland förakt. Hur fritt skulle valet mellan liv och död egentligen vara för den som upplever sig som en belastning för anhöriga, sjukvården, äldreomsorgen eller samhället?
Människovärdet är så urholkat av gråa, blåa och bruna idéer att ett införande av aktiv dödshjälp bara skulle påskynda en än värre samhällskultur. Den som ser mot Nederländerna – som redan 2002 legaliserade detta – upptäcker att normer och principer inom sjukvården förskjutits. När en ny princip infördes i vården utöver att bota och lindra så öppnade det för allt vidare definitioner och slappare krav. Allt fler grupper inkluderas bland de som betraktas som outhärdligt lidande, och läkare verkar allt mer tro sig ha mandat att avsluta en persons liv utan dennes medgivande.
Ett bättre alternativ är att satsa på livshjälp – att förebygga och behandla psykisk ohälsa och på annat sätt söka efter att lindra människors lidande och att förbättra vården i livets slutskede. Här behövs en tydlig prioritering, eftersom Nederländerna och dess grannländer även verkar visa att det inte går att ha både aktiv dödshjälp och en god palliativ vård.