Cyklisterna tar plats i San Francisco
San Francisco beskrivs som en vagga för modern cykling. Bussarna är utrustade med gafflar som kan transportera cyklar i uppförsbackarna. San Francisco är också staden där det världsberömda cykelfenomenet Critical Mass startade. Syre tog reda på vad Sverige har att lära av amerikanerna, och fick ett lite oväntat svar.
San Francisco har profilerat sig som en cykelstad, men att det blev så var långt ifrån en självklarhet. Foto: Linn Bergbrant
Det är lunchtid i finanskvarteren. En affärsman i mörk kavaj cyklar gatan fram med skyskraporna som fond. En annan vecklar ihop sin vikbara cykel för att smidigt kunna ta med den ner i tunnelbanan. San Francisco har profilerat sig som en cykelstad, men att det blev så var långt ifrån en självklarhet. Den amerikanska staden är inte direkt platt. Tvärtom. Den är känd för sina branta backar. San Francisco ligger dessutom i bilens förlovade land och i centrum finns två stora motorvägar. För bara 30 år sedan var cyklar en ovanlig syn.
– Om man såg en annan cyklist kände man troligtvis varandra. Så få cyklister var vi i San Francisco på den tiden. Vi behandlades dåligt. Folk kunde säga åt dig att ställa cykeln och skaffa ett jobb. Det är totalt irrationellt, de flesta som cyklar är ju på väg till eller från sina jobb. Det finns en väldigt stark bilkultur i USA. En machokultur. Om man cyklade var man ett barn, säger Chris Carlsson.
Den 25 september 1992 bestämde han sig för att göra något åt det. Att cykla ensam kunde vara farligt. Att cykla flera var både säkrare och roligare. San Francisco lämpade sig dessutom rent geografiskt för gemensam pendling, eftersom nästan alla jobbade i finanskvarteren och skulle tillbaka till sina hem i västra delarna av staden på kvällen.
Stora cykelscener
Tillsammans med ytterligare ett 40-tal personer startade han The Commute Clot (pendlingsklungan eller pendlingsgruppen). Det hela blev snabbt politiskt och utvecklades till en cykelprotest där cyklisterna cyklade gatan fram som ett sätt att återta de urbana miljöer som blivit så bildominerade. De började ordna cykeldemonstrationer den sista fredagen i varje månad. Eventet döptes om till Critical Mass och under de kommande åren spreds engagemanget både inom och utom landets gränser. I dag ordnas månatliga Critical Mass-event i flera hundra städer runt om i världen.
– Det här var före internet, men folk började ringa till sina kompisar i andra städer. Jag kommer ihåg att det var en man i Polen som var här och tog med sig det hem. Det spred sig snabbt till England och andra delar av USA också. Några år senare till Italien, Brasilien och Mexiko. Nu finns det stora cykelscener i alla dessa städer och allt startade med Critical Mass. Jag är glad över att ha varit en del av det. Jag är inte den enda att ta åt mig äran, men jag är glad att det hände, säger Chris Carlsson.
”Var väldigt politiska”
Hans kontor är tapetserat med mängder av bilder, klistermärken och posters på cyklar i olika färger och former. Här sitter också affischer från Critical Mass-event i andra städer. Chris Carlsson konstaterar att alla har gjort sin grej av konceptet. På flera håll har man också lyckats åstadkomma mer cykelvänliga städer genom att kräva trafiksäkerhetsåtgärder.
Själv har han skrivit flera böcker om cykling och föreläser om ämnet i både USA och utomlands. De första 22 åren deltog han på Critical Mass-cyklingen varje månad, men de senaste åren har det blivit mer sporadiskt. Cyklar varje dag gör han dock fortfarande. På många håll i världen hyllas han som en cykelguru. Själv är han långt ifrån nöjd.
– På många sätt tycker jag faktiskt både Köpenhamn och São Paolo kommit mycket längre i att anpassa sina städer till cykling än vad vi har gjort. San Francisco ligger efter. Critical Mass var väldigt politiska, men många andra organisationer har varit alldeles för mesiga. San Francisco Bicycle Coalition, till exempel. De ber staden snällt att fixa småsaker, i stället för att ha en radikal approach. Det är en trevlig strategi, men den funkar inte. Om de hade varit mer aggressiva hade vi kunnat åstadkomma mer, säger han.
Chris Carlsson skulle vilja att tio procent av San Franciscos vägar stängdes för bilar och gav plats för träd, djur, barn, gående och cyklister. Foto: Linn Bergbrant
Konkreta resultat
San Francisco Bicycle Coalition grundades 1971, 20 år före Critical Mass. De var en av de första organisationerna i landet som lyfte trafiksäkerhetsfrågan. Bland annat genom att önska fler cykelbanor. I dag är de en av de äldsta cykelorganisationerna, men också en av de största. På deras kontor på Market Street jobbar 17 personer. På den grönmålade cykelbanan utanför fönstret susar cyklisterna förbi. Personalens egna cyklar står lutade mot skrivbord och hänger på väggarna.
– Vi jobbar på det sätt som visat sig fungera. Förr cyklade man på Market Street med livet som insats, i dag är det mycket bättre. Jag är stolt över att få vara en del av en organisation som uppnår saker, säger Chris Cassidy.
– Vi pratar ibland om att vi har turen att ha ett jobb där vi faktiskt kan se förändringarna vi åstadkommer. När vi får igenom en ny cykelbana, till exempel. Det blir väldigt konkret när det kommer någon och målar en grön cykelbana utanför fönstret, säger Margaret McCarthy.
USAs mest cyklade gata
Både Chris Cassidy och Margaret McCarthy jobbar för Bicycle Coalition. De berättar att det finns gator där cyklisterna är fler än bilarna. Market Street, till exempel. Gatan, som beskrivs som ryggraden i San Francisco, är en av de mest cyklade i hela USA. En vanlig dag är 66 procent av fordonen som passerar här cyklar. På den årliga Bike to Work Day i maj stiger siffran till 74 procent.
– Det är en årlig högtid i hela USA. I San Francisco är det jättestort. Borgmästaren cyklar till jobbet. Alla cyklar. Längs vägen har vi 25 stationer där vi bjuder på gratis kaffe och snacks. Varje år pratar jag med folk som cyklat till jobbet för första gången just den dagen. Det är precis det som är tanken. Att uppmuntra fler att ta cykeln, säger Margaret McCarthy.
Både hon och Chris Cassidy tycker absolut att San Francisco har gjort sig förtjänt av epitetet cykelstad. Här finns tusentals hyrcyklar tillgängliga via olika uthyrare. Det finns särskilda cykelkaféer. Det finns firmor som nischat in sig på att bara sälja vikbara cyklar. I en del butiker kan man köpa registreringsskyltar för cykel med sitt eget namn på. Förutsatt att man heter något amerikanskt, förstås.
Cykeln på bussen
Även i kollektivtrafiken har man tänkt på cyklarna. Stadens bussar är utrustade med gafflar som cyklisterna kan lasta upp sina cyklar på i uppförsbackarna.
– Det finns plats för två cyklar och de planerar just nu för tre. I busschaufförernas träningsprogram får de också lära sig hur de ska köra på ett trafiksäkert sätt i närheten av cyklar, säger Margaret McCarthy.
Det är inte bara busstrafiken som är anpassad efter cyklisterna. Ner till tunnelbanan finns ramper som man enkelt rullar ner sin cykel på. Innanför spärrarna finns inomhuscykelparkeringar och vill man ta med sig cykeln på tunnelbanetågen finns särskilda markerade platser där cyklarna står som bäst. Kontrasterna är stora mot hemma. I Sverige är cyklar förbjudna i både Stockholms tunnelbana, på Göteborgs spårvagnar och ombord på SJs tåg. Samma förbud gäller på stadsbussarna i exempelvis Jönköping och Umeå. Bara i Skåne och ytterligare ett par regioner är det standard att tillåta cyklar ombord på stadsbussar och tåg.
I San Francisco är cyklarna välkomna på spårvagnar, bussar, tåg och tunnelbana. Men man måste inte åka kollektivt för att slippa backarna. Man kan också söka upp cykelbanan The Wiggle (wiggle översätts vrida eller slingra sig).
– Ingen har nog missat att San Francisco är brant, men man kan faktiskt ta sig från Haight till Golden Gate-parken utan att behöva cykla upp för massa backar. Man måste bara veta var man ska svänga. Ett kvarter vänster, ett kvarter höger och så håller det på. Man wigglar sig fram, säger Margaret McCarthy.
– För tio år sedan var man tvungen att komma ihåg var man skulle svänga, men nu är allt markerat. Infrastrukturen är viktig, säger Chris Cassidy.
Några hundra meter från Bicycle Coalitions kontor testar de också framtidens cykelbanor. De experimenterar med fyra olika ytor när det gäller färg och textur på själva underlaget. De testar också fyra olika sorters lutningar för att se vad som funkar bäst.
Margaret McCarthy och Chris Cassidy driver ett projekt för att öppna upp gator för cyklister och gående. Foto: Linn Bergbrant
Nollvision från Sverige
Säkerheten är fortfarande Bicycle Coalitions huvudfråga och där finns det förbättringspotential. I San Francisco finns motorvägar både i de västra och östra delarna av centrum som aldrig byggdes ihop på grund av stora protester från invånarna. Men vägarna är breda och slutar väldigt tvärt. En del bilister kör i tron att det fortfarande är motorväg, men möts av cyklister och fotgängare.
– I höstas dog en cyklist och så får det inte vara. Vi jobbar med något som vi kallar för Vision Zero. Jag tror till och med att inspirationen kom från er i Sverige. Varje ny cykelbana är en viktig seger, säger Chris Carlsson.
Han konstaterar också att de har inspirerats av städer som Bogotá. De byter regelbundet erfarenheter med andra cykelintresserade länder. Chris Carlsson, som var med att starta Critical Mass, är dock kritisk och tycker inte att Sverige ska titta på San Francisco för att få inspiration. I stället tycker han att vi ska åka till São Paolo, München, Italien eller Köpenhamn.
– São Paulo beslutade om 225 kilometer cykelbanor på ett halvår eftersom borgmästaren kom fram till att bilar var en återvändsgränd. Folk tyckte att han är galen. ”Hur vågade han? Hur skulle det bli med bilarna?” Men det finns ju ingen lösning för dem. Om man bygger ut vägarna blir det bara ännu mer bilar och ännu mer bilköer. Cyklisterna blev helt chockade. Det här var ju vad de hade bett om hur länge som helst, säger Chris Carlsson.
Enda gröna vägen framåt
Han ser cyklingen som den enda gröna vägen framåt. Han har ordnat guidade cykelturer med fokus på miljö ända sedan Critical Mass startade. I början av nästa år kommer han att medverka på World Bike Forum som ordnas i Santiago i Chile.
– Jag kommer att prata om en sak som jag funderat ganska mycket på. Om cykling är nyckeln, vad finns bakom den låsta dörren? Vill stadsplanerare och politiker förändra det offentliga rummet och hur gatorna används eller tycker de bara att det är lite roligt om fler börjar cykla? För mig handlar det om hur vi interagerar med naturen, säger han.
På sikt hoppas han att San Francisco ska bli ännu mer cykelvänligt. Hans dröm är att tio procent av gatorna ska stängas för biltrafik och på så sätt skapa korridorer för naturliga miljöer med träd, djur, gående och cyklar.
– Det vore det bästa, men det känns omöjligt. Bilismen är så stark. Butikerna protesterar eftersom de behöver parkeringsplatser nära butikerna. Vilket faktiskt inte stämmer för det har visat sig i flera studier, men det spelar ingen roll. Det är som om man kränker deras rätt som amerikaner när de inte får köra bil, säger Chris Carlsson.
Margaret McCarthy och Chris Cassidy konstaterar dock att det redan börjat hända grejer. Sedan en tid tillbaka driver de ett projekt som handlar om att öppna upp gator. Varje söndag stängs Golden Gate-parken och ytterligare åtta kvarter för biltrafik.
– Det är en tydlig markering om var vi är på väg. Gatorna sprudlar av alla möjliga aktiviteter som yoga, dans och cykling. Det är klart att det finns saker kvar att göra, men vi har kommit en bra bit, säger Margaret McCarthy.
