Rädslan driver oss längre och längre ifrån varandra
Dör hon så dör hon. Det var min mamma som sa det. När jag var i tjugoårsåldern fick jag kontakt med en tjej via internet. Vi hade bara kontakt genom chatt, sms och telefonsamtal, men genom den var vi kära, och i stort sett ett par.
Ett dilemma. Hon var självdestruktiv. När vi talade i telefon kunde det hända att interjektionen ”aj” hoppade ur hennes mun. Jag frågade om hon hade en kniv eller något annat vasst i närheten, och när hon jakade bad jag henne att lägga undan den. Via sms kunde jag få veta att hon inte var värd att leva och att hon skulle hoppa från en bro. Det var inte helt lätt att via sms och Lunarstorm, som var dåtidens Facebook för ungdomar, förmå henne att överleva.
Jag blev rädd. Ångest och oro blev ett återkommande störande moment i mitt liv, och när min mamma upptäckte det försökte hon förmå mig att förstå, att vad någon annan väljer att göra är något jag inte kan göra något åt. De kan göra precis vad de vill. Jag kan påverka deras vilja och motivation, men till syvene och sist är det deras handling, och den kan jag inte göra något åt. Människor som tar sina liv gör det av fri vilja, om än påverkad av andras. Och så kommer vi till det många av oss i dag tänker mycket på. Terrorism. Och hur vi påverkas av deras skrämseltaktik. De vill få oss att göra en massa som vi egentligen inte borde. Döda, och bli dödade.
Och om terroristen vill att vi ska påverkas av rädsla, så är det motsatsen som vi måste visa i våra handlingar. Vi kan välja att vara rädda för självmordsbombaren och skytten, och handla därefter, vilket till exempel kan innebära främlingshat mot i allmänhet invandrare och i synnerhet flyktingar, eftersom terroristen kan, och kommer, komma med flyktingsströmmen in i våra länder och spränga bomber och skjuta människor. Att som våra politiker gör just nu, att be oss vara vaksamma och uppmärksamma, spelar terroristerna helt i händerna. Vi blir rädda för varandra. Bakom varje skägg, sjal och skjorta finns en potentiell terrorist. Det driver oss längre och längre ifrån varandra.
Men vi kan också välja att våga strunta i rädslan och handla som om vi inte alls har påverkats av terroristerna. Vi kan välja att handla med kärlek. Bjuda in dem tillsammans med alla andra. Låta de få den mat, värme och trygghet som alla andra förtjänar. Bjuda dem till museum och konserter för att få dem att förstå hur konstiga kulturkrockar kan bli underbar mångkultur.
Jag vet. Jag är fortfarande rädd. Rädd för bomben, för skytten, helt enkelt, för terroristen. Ändå mer rädd att någon jag älskar ska dö, eller att lämna någon jag älskar för att jag drabbas. Men smäller det så smäller det. Jag kan ingenting göra åt det. Och. Dör jag så dör jag. Då kan jag ingenting göra mer i vilket fall som helst.