Klimatkrisen rullar vidare efter COP21
Sällan har vi behövt goda nyheter så mycket som den här vintern, och aldrig har vi behövt goda nyheter om klimatet så mycket. När COP21 verkligen nedkom med ett bindande avtal var världen färdig att ta emot det med öppna armar.
”En milstolpe för världen och samarbetet för hållbar utveckling” sa miljö- och klimatminister Åsa Romson. ”En enorm framgång” sa Naturskyddsföreningens ordförande Svante Axelsson.
Ja, på sätt och vis. Efter alla dessa år och alla dessa försök kan det ses som en framgång att 195 länder överhuvudtaget har enats om något för att hejda klimatförändringarna. Det har till och med blivit ett avtal som på vissa områden har högre ambitioner än väntat. Framför allt ska temperaturökningen hållas under två grader, helst på en och en halv, på begäran av länder som annars kommer att försvinna i havet. För att nå det målet skulle utsläppen behöva minska från och med nu och vara nere på noll år 2035, enligt klimatforskare.
Som Chris Mooney, miljökorrespondent på Washington Post, uttrycker saken måste länder, företag och individer göra rätt saker för att det ska gå – svåra saker. Sådant som länder, företag och individer helst ser att någon annan gör. Mycket riktigt innehåller avtalet inget om hur mycket de enskilda länderna ska minska sina utsläpp. 185 länder har lämnat in frivilliga nationella klimatplaner, men planerna räcker inte för att nå målen. De leder fram till en temperaturökning på tre–fyra grader, och då har vi inte mycket koll på vad som kan hända.
Ambitiösa mål men ingen väg till att nå dem, eftersom länderna inte kunde komma överens om någon väg. Det säger något om förutsättningarna. Insikten om vart vi är på väg håller på att landa globalt, men ännu är klimatet något man kan använda för att kamma in egna poäng och samtidigt slippa ansvar. Ännu en liten tid är det så, och därför består klimatavtalet av stora ord som vilar osäkert på en luddig grund och egentligen inte förändrar så mycket. Vi slipper ta itu med vår livsstil – just nu i alla fall. Vi slipper minska utsläppen just nu – om vi hänvisar till framtida teknik. Och först år 2020 ska avtalet börja gälla.
![Äntligen – ett klimatavtal! Men trots de högt ställda ambitionerna räcker inte avtalet för att hejda klimatkrisen. Foto: Francois Mori/AP/TT](http://arkiv.tidningensyre.se/wp-content/uploads/2015/12/36-2-tac1ace2-1024x657.jpg)
Äntligen – ett klimatavtal! Men trots de högt ställda ambitionerna kommer inte avtalet att hejda klimatkrisen. Foto: Francois Mori/AP/TT
Målet att försöka begränsa temperaturökningen till 1,5 grader kan inte tas på allvar, skriver humanekologen Rikard Warlenius i Dagens Arena. Inte när avtalet inte innehåller något om minskade utsläpp. Han anser att avtalet i värsta fall kan lura oss att tro att världens ledare har avvärjt klimatkrisen, vilket är mycket långt från sanningen. I bästa fall, skriver han, kan det användas som hävstång för verkliga åtgärder lokalt och nationellt.
Så skulle till exempel de olika ländernas klimatplaner kunna fungera. Klimatplanerna ska ses över vart femte år, med början år 2018, och varje ny plan ska vara mer ambitiös än den tidigare. Under tiden kommer klimatproblemen att bli allt tydligare, inte bara för människor i avlägsna öriken utan för alla. Världens mest anpassningsbara art måste börja tänka. Vi behöver inte bara stoppa utsläpp och katastrofer, vi måste också forma våra liv och samhällssystem så att det inte kommer nya. Kanske kan klimatplanerna hjälpa till att samla oss kring det arbetet och inte vänta på ministrar och presidenter.