Talet som vi inte får höra
”Världens ledare har samlats i Paris för att komma överens om hur vi ska göra för att jorden ska fortsätta att vara beboelig. Vi människor har låtit mycket hända med vår livsmiljö. Temperaturen stiger, haven tar skada, arter dör ut, större och större delar av planeten blir svåra att leva på, även för oss människor. Stormar, torka och översvämningar orsakar allt fler katastrofer och konflikter som tvingar människor att fly.
Under tidigare klimatmöten har länder och regeringar skyllt på varandra och försökt smita undan. Men det här mötet har varit annorlunda. Nu har alla förstått: det handlar inte om att mitt land ska komma billigt undan. Vi måste ta ansvar för det här oavsett om det ger ekonomisk vinning, fler röster eller ära och berömmelse.
När vi väl hade kommit överens om det lyckades vi skriva ett bindande avtal, som innebär att vi bör kunna bromsa temperaturökningen på 1,5 grader. Vi i de rika länderna har givetvis tagit på oss ett större ansvar. Dels för att vi kan göra det, dels för att vi bör – hittills är det ju vi som har tagit mest av jordens resurser och bidragit mest till utsläppen.
I Sverige kommer regeringen att inleda samarbete med omställningsrörelsen. Vattenfalls kolgruvor i Tyskland börjar omedelbart läggas ner, bygget av Förbifart Stockholm stoppas, liksom fossilbilar i storstäderna. Skatten på arbete sänks radikalt, tas bort helt för låginkomsttagare och ersätts med miljö-, resurs- och konsumtionsskatter.
Eftersom jakten på ekonomisk tillväxt motverkar omställningen kommer KTHs tvär vetenskapliga forskningsprojekt om en framtid utan tillväxt att ligga till grund för alla politiska beslut som berör dessa frågor. Jag är oerhört glad och stolt över att få delta i det här fantastiska arbetet.”
Så sa miljö- och klimatminister Åsa Romson under en tv-sänd presskonferens efter COP21 på fredagen. Nej förresten, det gjorde hon inte alls. COP21 pågår fortfarande medan detta skrivs, och visserligen tycks förhandlingarna ge mer än de tidigare, men än är det mesta oklart. Tvistefrön som återkommer är vem som ska betala klimatbiståndet, vilka länder som ska minska sina utsläpp hur mycket samt huruvida de länder som skriver under avtalet ska behöva följa det. Det hela låter endast alltför bekant.
När världens ledare möts mer för att försvara sina fossilindustrier än för att gemensamt planera för ett liv utan dem, då blir det varken hackat eller malet. Det är som Naomi Klein och Avi Lewis säger i This changes everything: roten till det onda är inte kolet utan kapitalismen – statskapitalismen inbegripen – som sätter demokratin ur spel när den borde skydda vår livsmiljö. Därför kan vi inte bara förlita oss på ledare som förhandlar och skriver avtal. Ska det bli politiskt omöjligt för dem att vägra ta ansvar för klimatet måste vi ta saken i egna händer.