Frihet, solidaritet och öppenhet viktigare än någonsin
Så skakades Europa av ytterligare ett hemskt terrordåd, det största i Europa sedan Madrid 2004. Även om det händer då och då är vi relativt förskonade, och kanske är det en delförklaring till de enorma reaktionerna i Paris och hela västvärlden. Men i grunden handlar det förstås om en prioritering av liv, västvärldens invånare ser sig som så mycket viktigare.
I stora delar av världen är denna typ av händelse mer eller mindre vardag. Kvällen innan Parisdådet dog till exempel minst 43 människor och cirka 250 skadades i Beirut när IS på likande sätt slog till där. I de flesta svenska tidningar blev det bara en liten TT-notis om det. Inte ens när 224 ombord på det ryska flygplanet sprängdes i luften häromveckan var det lika stora rubriker och lika mycket extrasändningar som nu. Och hur många i Sverige har koll på de hundra fredsdemonstranter som dog i Ankara för en månad sedan?
I Syrien har i snitt lika många dött som i Parisdådet varje dag i 4,5 års tid. Det är bra att tänka på när politiker stänger gränserna. Så länge terrorn pågår i Syrien är det naivt och extremt osolidariskt att stänga gränserna för att hjälpa på plats. Lika dumt som det hade varit att blockera utgångarna från konsertlokalen och hjälpa på plats genom att hiva in lite vatten och första-hjälpen-förband till konsertbesökarna.
Långt ifrån alla de 200 000 som dödats i Syrien är offer för IS, nu växer till exempel antalet som dödas av Frankrikes, USAs och Rysslands bombning, men en stor del av dem som försöker komma hit flyr från samma terrornätverk som drabbade Paris. Skillnaden är att i Syrien sker terrorn varje kväll, varje natt, varje dag. Och den utförs inte bara av IS utan även av Assad-regimen och en hel rad andra grupper.
Nu bollar EU-länderna runt människor som, liksom konsertbesökarna i Paris, flyr från dessa terrorister. Varje land försöker vara det som erbjuder sämst villkor och har högst murar, i hopp om att flyktingarna ska välja ett annat EU-land istället. Redan dagen efter att Sverige infört gränskontroller och id-krav på färjorna beslöt både Danmark och Norge att strama åt asylpolitiken ytterligare. Danmarks statsminister presenterade en lista på 34 åtgärder, i de flesta fall avsedda att framställa Danmark som ett mindre ”attraktivt” asylland. Bland annat ska polisen få visitera flyktingar och beslagta värdesaker.
Kort därefter förklarade Morgan Johansson att Sverige behöver vidta ännu fler åtgärder, vilket i sin tur kommer att innebära än fler restriktioner i Danmark. Och så kan det fortsätta tills EU-länderna är lika slutna som Nordkorea om inte några tar sig samman. Liksom EU-länderna har partierna i Sverige börjat tävla i ogästvänlighet. Meningen ”vi tar ansvar i en svår situation” har den senaste veckan inneburit:
• att människor på flykt med släkt i Norge och Finland inte kan ta sig dit och söka asyl
• att en massa resurser har lagts på gränskontroller i stället för på mottagandet
• att flyktingar utan godkänt id i praktiken endast kan komma hit över Öresundsbron.
Självklart är det hårt tryck på mottagarorganisationen i Sverige. Men det är både sorgligt och skrämmande att se hur fort alla riksdagspartier förutom V och C börjat tävla i att begränsa antalet som söker sig hit.
Nu kryddas detta med hård krigsretorik, öga för öga – tand för tand. Frankrike har ett formellt undantagstillstånd. Och i Sverige vill regeringen hasta fram nya lagar. Risken är uppenbar att de nya lagarna kommer att begränsa vår egen frihet, integritet och demokrati ytterligare. Retoriken, krigshandlingarna och införandet av inskränkande lagar är kusligt likt kriget mot terror vi såg efter 11 september 2001. Det krig som födde allt fler terrorister och som vi nu tydligare än någonsin ser följderna av.
I tider av krig och terror, då många behöver fly, är det viktigare än någonsin att fokusera på lösningar utifrån frihet, solidaritet och öppenhet. Lyckas vi inte med det har såväl IS och Assad som Behring Breivik och Anton Lundin och inte minst Nationella fronten och Sverigedemokraterna vunnit.