Det ätbara svinnet

I två år har dumpstraren Andreas Jakobsson levt på mat från butikernas containrar. Foto: Lena Granefelt

Detta är Andreas Jakobsson, 35, som precis har kommit ut med reportageboken Svinnlandet – min resa genom en värld av slöseri och hur det gav mig ett liv i överflöd. I boken berättar han om hur han utan större problem har levt i två år på dumpstrad mat – det räcker med att dyka i en butikscontainer ett par kvällar i veckan. Efter sejourerna kan han fylla skafferiet och kylskåpet med allt från mejeri- och spannmålsprodukter till frukt/grönsaker och godis. Fullt ätbara produkter som butikerna har slängt, antingen för att de har passerat eller är nära att passera bäst före-datum eller för att de är kantskadade.
– Första gången jag dumpstrade kändes det absurt och hemskt att se mängden mat som slängs i butikerna. Man blev nästan illamående. Sam-
tidigt kände jag mig privilegierad: varför gå in i butiken och köpa mat när jag kan vänta till efter stängningsdags och få den gratis istället? säger Andreas och tillägger:
– Jag äter inte kött, men det känns nästan lite synd med tanke på hur otroligt mycket kött som slängs dagligen. Jag har hittat säckvis med korvar, pålägg och även hela kycklingar, vilket ju inte känns bra då man kan tänka sig hur de haft det i livet.

Tjugo liter olivolja

Dumpstringen har uppstått som en reaktion på resursslöseriet. I dag finns nätverk spridda över hela världen och på sajten Trash-Wiki kan invigda och nyfikna hitta listor på livsmedels-
butiker som är bra dumpstringsplatser. Nu kanske ni undrar om dumpstring är lagligt? Svaret är ja – så länge man inte bryter upp låsta containrar eller säljer saker med ett uppenbart värde på andrahandsmarknaden, till exempel bilbatterier och kopparskrot.
– Men sex kilo tomater har sällan ett andrahandsvärde, säger Andreas och ler.
Andreas behöver bara kompletteringshandla saker som sällan slängs – till exempel salt. I övrigt lever han helt och hållet på dumpstrad mat och får ofta långt mer än han behöver under sina nattliga utflykter. Vid enstaka rekordtillfällen har han hittat flera obrutna kartonger med spagetti, 20 liter olivolja och två prästostar på sammanlagt 12,5 kilo.
– Jag hittar så mycket att jag inte kan få med mig allt hem och skafferiet är fullt. Jag ger istället bort mycket mat. När jag var på fest betalade jag bensinpengarna för samåkningen till festen med mat och till dem som arrangerade festen gav jag mat.

I jordbruket och fisket

När vi pratar om dumpstringen är det svårt att undvika fenomenets skuggsida: matsvinnet. Det är svårt att mäta hur stort svinnet är och hur fördelningen är mellan konsument och producent. Med sin bok hoppas Andreas kunna räta ut en del frågetecken. Olika rapporter pekar på att var tredje eller var femte matkasse som bärs hem slängs – helt i onödan. En undersökning från Naturvårdsverket visar att konsumenterna är de överlägset största syndarna. År 2012 slängde hushållen cirka 771  000 ton mat medan livsmedelsbutikerna slängde 70 000 ton och industrin 171 000 ton. Det Andreas dock berättar om i boken är att hela 65 procent av svinnet från konsumenter är så kallat nödvändigt svinn – alltifrån bananskal till kaffesump. Detta är någonting som sällan kommer fram i de offentliga samtalen kring hushållens del i svinnet.

Samtidigt visar samma undersökning från Naturvårdsverket att svinnet från jordbruk och fiske – som ju utgör merparten av livsmedelsproduktionen – inte är medräknat. Det finns i dag inga säkra data om hur mycket som slängs inom det området i Sverige. Det mesta tyder dock på att det inte handlar om obetydliga mängder svinn. En undersökning från FNs livsmedelsorgan FAO pekar till exempel på att hälften av all mat som slängs i Europa svinnas inom jordbruk och fiske.
– Jag förstår inte hur man i Sverige kan peka ut hushållen som de största bovarna när man inte ens räknar med svinnet från jordbruket och fisket, två av de viktigaste områdena enligt FN. Jag skulle gissa att det slängs mest i industriledet, även om det fortfarande slängs mycket både i hushållen och i butikerna, säger Andreas.

Saknas data för industrin

Anledningen till de osäkra sifforna är inte sällan metodproblem och att matsvinn som kunskapsfält är relativt ungt, berättar Ingela Dahlin, rådgivare och projektledare för matsvinnet på Livsmedelsverket.
– Det har varit svårt att ta fram tillförlitliga data för matsvinnet. Till exempel mäts hushållens svinn genom att man plockar upp sopor, lägger dem på ett band och kollar vilka delar som har varit ätliga. Det finns metodproblem men nu har vi en hel del data. Inom de områden där vi har bra underlag utgör konsumentledet det största problemet. Samtidigt kan 
svinnet vara jättestort inom jordbruk och fiske, men där har vi än så länge inte så mycket siffror, säger Ingela Dahlin och tillägger:
– Jordbruksverket har gjort en jordbruksstudie på isbergssallad. Där lämnades 65 procent kvar på fältet.
– Orsaker som gör att salladen inte bedöms värd att skörda kan vara skönhetsfel som troligen hade gjort att butikerna inte ville köpa in den.

Stor klimatpåverkan

När man pratar om matsvinnet hamnar man ofta i en hönan och ägget-
diskussion. En del säger att producenterna slänger maten på grund av att butikerna inte vill köpa in den, eftersom konsumenterna inte vill köpa gammal mat. Andra säger att konsumenterna har blivit påverkade av butikernas hårda utfasning av mat som närmar sig bäst före-datum eller mat som inte ser perfekt ut. Troligen ligger det en sanningshalt i båda perspektiven och många tycks överens om att åtgärder krävs inom samtliga led – från primärproduktion till handeln och hushållen – för att minska matsvinnet. Klart är i varje fall att en stor del av de matsvinnskampanjer som dras i gång i första hand riktar sig till konsumenter – och inte till butiker eller industrin. Livsmedelsverket, Naturvårdsverket och Jordbruksverket har drivit kampanjen stoppamatsvinnet.nu där de informerar kring matsvinnsproblemet, uppmuntrar konsumenterna att kasta mindre och ger råd i livsmedelshantering och måltidsplanering.
– Många tänker: Matsvinnet är ett problem för samhället, men inte för mig själv som individ. Men så är det inte och det vill vi medvetande-
göra med vår kampanj. Bara det vi kastar hemma motsvarar klimatpåverkan från 200 000 bilar. Och det finns dessutom mycket pengar att spara om man slänger mindre. Man kan planera bättre genom en inköpslista, titta i kylskåpet innan man handlar och göra mer kreativa måltidslösningar, till exempel bufféer om man har rester, säger Ingela Dahlin.

Marknadsstyrning

Men kritiska röster har höjts för att för litet fokus läggs på industrins och handelns roll i problemet. En av dessa kommer från Carl Yngfalk, forskare i företagsekonomi vid Stockholms universitet. Han menar att konsumenterna är integrerade i en marknadsstyrning där hög produktomsättning och tillväxt, kontroll och konsumentsäkerhet prioriteras framför ett stort svinn. Någonting som är oförenligt med andra samhällsmål kring miljö och hållbarhet.
– Ur företagens perspektiv är det lätt att se det ohållbara i svinnet och ändå skylla på att konsumenterna inte vill köpa mat med passerat bäst före. På så vis ”förvandlas” frågan om matsvinn i debatten lätt till ett problem som är knutet till konsumenterna, när det i själva verket är något som skapas och reproduceras bland företagen i sin strävan att vårda kundrelationen. Detta blir extra problematiskt i dessa tider när ”miljömedvetna” konsumenter samtidigt kanske är villiga att agera mer aktivt för en hållbarare marknad och konsumtion, exempelvis genom att köpa utgången mat till ett rabatterat pris om man vet att det innebär ett minskat svinn, säger han.

Stora marginaler

Också Andreas Jakobsson menar att det krävs helt andra åtgärder än enbart informationskampanjer riktade mot konsumenter för att få bukt med problemet.
– Jag tycker att man förskjuter ansvaret från industrin till konsumenterna, men vi löser inte problemet genom att bara fokusera på konsumenterna. Om butiker och personalen med livsmedelsutbildning slänger produkter som närmar sig bäst före-datum – hur kan man då begära att vanliga konsumenter inte ska göra det? Dessutom har industrin jättelånga marginaler när de sätter bäst 
före-datum, vilket också är ett problem. Konsumenterna litar på dem, och får sedan skulden för detta.

Bäst före-barriären

När Livsmedelsverket bildades under 1970-talet var det startskottet för en politik inriktad på framförallt konsumentsäkerhet och hygienfrågor, enligt Carl Yngfalk. Senare lanserades bäst före-märkningen, som en guide för konsumenterna. Men den fungerar i dag närmast som ett slags barriär som gör att butiker och konsumenter systematiskt gör sig av med dugliga livsmedel.

Lägg därtill att industrin sätter långa marginaler – det vill säga ditt paket med till exempel flingor eller mjölk håller i regel längre än vad bäst före-märkningen visar. Delvis kan detta bero på att företagen vill skydda sina varumärken mot att konsumenten får en negativ produktupplevelse. Men det kan rimligen också finnas ett ekonomiskt incitament för industrin att sätta korta datum: om du kastar ditt paket flingor måste du köpa ett nytt.
– Jag tycker att Livsmedelsverket eller någon annan instans borde ta reda på hur länge livsmedlen håller egentligen. Vissa produkter håller i månader eller upp till flera år efter datumet och då borde det inte vara tillåtet att sätta datumet så tidigt, säger Andreas Jakobsson.

Har du någon lösning på mat
svinnsproblemet?
– Grundlösningen är att höja skatten på sopor så att det blir dyrt för 
affärer och industrin att kasta mat. Det skulle ge motivation att svinna mindre och istället skänka maten som ändå måste kastas till välgörenhet.

Andreas behöver bara köpa saker som sällan slängs – till exempel salt. I övrigt lever han på dumpstrad mat. Foto: Jan-Åke Eriksson

Regleras av EU

Just nu utreder EU om inte bäst före-
datumet kan slopas på vissa produkter som ett led i att stävja matsvinnet – till exempel kaffe och spagetti. Men Ingela Dahlin tror framförallt att information gentemot konsumenter är viktigare än att slopa bäst före på somliga produkter.
– Jag tror att industrin delvis sätter korta bäst före-datum för att inte konsumenterna ska känna: Oj, vilken lång hållbarhet. Många är väldigt rädda för tillsatser i dag, när det i själva verket kan vara en viss mängd av någon tillsats som använts traditionellt eller en konserveringsteknik som gör att livsmedlen håller länge, säger hon.

Butiker slänger mat som närmar sig bäst före-datum trots att den är ätbar. Kampanjer säger åt konsumenter att mat som närmar sig eller passerat bäst före-datum är ätbar så länge den luktar och smakar okej. Varför förändrar ni inte bäst före-märkningen?
– Bäst före-märkningen regleras på EU-nivå, vilket inte medger snabba förändringar. Däremot kan berörda aktörer hjälpas åt att förmedla till konsumenter att Bäst före inte är en säkerhetsmärkning (som Sista förbrukningsdag) utan en kvalitetsmärkning där man kan lita till sina sinnen och själv bedöma om maten går bra att äta.

Även om matsvinnsproblemet ofta ger upphov till dystra miner så händer det positiva saker på området. Butiker säljer allt oftare mat till nedsatt pris som närmar sig bäst före-datum.

Svinn som företagsidé

I dag startas företag som vill bidra till att minska resursslöseriet. Ett exempel är Allwin, grundat av Simon Eisner år 2004, som hämtar mat som är på väg att kastas från butiker och livsmedelsföretag och levererar den till olika ideella organisationer.

Ett annat nyare exempel är företaget matsmart.se som köper upp mat som av olika anledningar fasats ut från grossister och livsmedelsföretag och säljer denna till rabatterat pris via en nätbutik. Matsmart.se startades i januari 2014 och omsätter redan 40 miljoner kronor.
– Vi har fått fantastisk respons från dag ett och säljer varje produkt som vi plockar in. Våra leverantörer har sagt att vi löser ett branschproblem. De har inte vetat vad de ska göra med sina produkter med kort bäst före-
datum. Istället för att maten slängs kan vi sälja den vidare till medvetna konsumenter som vill köpa exakt samma saker som i vanliga butiker – men till ett billigare pris, samtidigt som de gör en insats för miljön, säger Karl Andersson, en av medgrundarna till matsmart.se.

Dela artikeln