Vad har vi missat som gör att de bruna väller fram?
2005 flyttar jag till Skåne och köper ett gammelhus. Vi tar en hantverkare till hjälp, noggrann, pålitlig och genomskånsk. Hen vet att jag har varit politiskt aktiv och vill få igång en diskussion. Snart kommer det fram vilka feta bidrag jag har medverkat till att ge invandrarna.
Exempelvis ett ”stanna-hemma-bidrag” på 12 000 i månaden för att göra ingenting! Medan sådana som hen själv aldrig har fått någonting! Hur orättvist allt har blivit. För att inte tala om vilka bilar de kör! Det blir ett grundligt intro till mitt nya liv som Tomelillabo.
Då fanns inga öppna yttringar av rasism, fascism, nationalism eller allmänt brunt missnöje i kommunen. Det fanns inte ens en motorcykelklubb, men gott om vanligt folk. Under sin första mandatperiod i vår kommun, 2006–2010, gjorde Sverigedemokraterna inte mycket väsen av sig. De skrev inget, sa inget, gjorde inget, syntes inte till.
2009 var det många som slöt upp för att visa sin avsky mot en landsberyktad stenkastning mot flyktingar i kommunen. Också en SD-politiker står vid micken och tycker att människor ska vara snälla mot varandra. Men i kommunfullmäktige syns hon inte till, för hon behöver sköta sin porrbutik.
I valrörelsen 2010 utmanar vi gröna alla partier i deras hjärtefrågor, så jag och Laura sitter på biblioteket med en spänd Kent Ekeroth (SD) i andra ringhörnan och ämnet är migrationsfrågor. Han är inkallad från SDs högre regioner eftersom ingen av de lokala ville ställa upp. De krävde polisbevakning för att alls komma och det blev Tomelilla-valrörelsens mest välbesökta event. Salen var knökfull och det kändes som om vi vann debatten.
Mandatperioden 2010–2014 fick det nästan osynliga SD sex mandat. Vi undrade om den stora debatten hade hjälpt fram dem, men vi drog slutsatsen att folk hade röstat efter identifikation mer än efter politiskt program och aktivitet. Röstat på dem de begrep sig på och kände igen sig i.
SD:arna börjar synas mer i kommunfullmäktige. De sitter där på rad så gott som varje månad, röstar lite si och så men skriver inga motioner och tar inte micken i anspråk. Ingen kan förebrås för att vara en ovan talare, nybörjare och oskolad i dokumentläsning. Men så verkar de skickas på kurs och den store gruppledaren börjar så smått säga saker. Mitt parti yrkar till exempel fram en integrationsberedning som de reserverar sig mot, och en dittills ohörd SD-representant säger i en debatt att ”vi bör satsa lika mycket på våra egna också!”.
Lotta Hedström talar på en manifestation mot främlingsfientlighet.
Foto: Drago Prvulovic/TT
2013 ordnar vi gröna en manifestation på migrantdagen och vill få upp främlingsfientligheten till allmän diskussion. Den finns och gror, men kommer aldrig upp i politiken och syns inte i lokalbladet. Vi uppmanar alla demokratiskt invalda partier i kommunens högsta beslutande organ att bekänna färg: Är de solidariska med flyktingar eller inte? Att alla partier i kommunfullmäktige ska hålla appell på torget vänds emot oss. Det heter att vi gröna har ”gett SD talartid” och vi skälls ut för att vara främlingsfientliga. Nät- hatarna hatar glatt, fort och utan eftertanke.
Det här skedde medan den nationella undvikandestrategin ännu rådde: tala inte med dem, låt dem inte tala. Och därmed, tala inte heller om värderingar. Försök inte förstå varför människor känner som de känner. Bara ignorera och avfärda dem.
Efter sista sammanträdet med en beredning firar vi slutrapporten i mitt torp. Då blir den store, tystlåtne gruppledaren lite rörd. Han tycker att jag har det så fint och blommande uppe i skogen. Han visar uppskattning, vi möts som människor och jag tänker på Dalai Lamas ord: ”We are only human beings”.
I slutet av mandatperioden skärper sig SD och fyrar av tre motioner precis före valet: mot vindkraftsutbyggnad, tiggeri och mottagning av fler ensamkommande flyktingbarn. Nu har de något att gå till val på. Den store fockas dock av SD-ledningen sedan han ertappats med rasistiska uttalanden. Sådana ska ju inte längre få prägla SDs retorik. Själv säger han att någon annan skrev de där hemska sakerna i hans namn.
Valnatten den 15 september 2014 vänder vi slokörade hem och ser att två vildsvin har brutit sig in på tomten och bökat upp, vilket inte har hänt på flera år. Och mitt i landet, i ett seismografiskt inaktivt område, registreras ett jordskalv med över 4 på Richterskalan. Sverigedemokraterna får en jordskredsseger, både lokalt och nationellt. I vår kommun har väljarna belönat SD med två nya mandat. SD blir kommunens näst största parti och ute i landet ökar partiet på samma sätt.
Vi andra förtroendevalda pratar ivrigt med varandra veckorna efter valet. Hur kunde det gå så här? Läser folk inte tidningarna? Har de sett några spår av SD i politiken? Vi inser att vi behöver förstå mer: vilka är de där främlingsfientliga? De nybruna, nationalisterna, de aningslösa. Och framför allt, vilka röstar på dem?
Vi förhandlar i månader för att få fram en majoritet som kan styra, utan att vi räknar in de vulgära bjässarna i mandatkakans mitt. De där som inte kan skilja mellan landsting och region, eller miljard och miljon, men ställer människa mot människa och skiljer på folk och folk. ”De där”, säger vi, och så skiljer vi också på folk och folk.
Uppenbarligen har inte väljarna lärt av Tyskland. Inte sett hur bruna bygger nya murar genom Europa. Raringar jag känner, som själva kom hit 1956, tycker att ”invandrarna har blivit för många”. Men vårt Europa byggdes ju på ruinerna av flyktingströmmarna från fascismen före, under och efter andra världskriget.
Har väljarna glömt alla finska barn som kom hit? Alla judar som vi hjälpte undan helvetet på 1940-talet? Hitlers krigsfångar från Balkan, som byggde vägar i Norge tills de dog med spaden i handen medan våra farföräldrar generat tittade bort? Har man glömt italienarna och turkarna som garanterade vår växande industri på 1960-talet? Vad är det vi har missat för att de bruna ska välla fram så här? Det skrämmer oss som flyktingarnas ”invällande” i landet skrämmer dem … Visst ser vi att något har hänt: utbildningsnivån och medelinkomsten är låg i kommunen, och arbetslösheten har bitit sig fast. Klasskillnaderna har skärpts påtagligt och skolan är i fritt fall sedan länge. Men för att förstå behöver man nog gräva mer i psykologi, tradition och mentaliteter.
Nu, ett år efter valet, faller emellertid SD sönder. I kommunfullmäktige finns bara fyra kvar som ännu bär beteckningen. Därutöver två falanger med två avfällingar vardera. Alla tre grupperna bekämpar varandra, söker nya allianser och manövrerar ut varandra. Damen med porrbutiken berättar diskret vilken intern röra och mobbning som fått henne att vilja gå ur partiet. På riks hoppar partiordförandes svärmor av, finanspolitiske talespersonen beslås med skattefusk och hela ungdomsförbundet utesluts och ombildas.
Fast SD säger sig ha nolltolerans mot rasism sitter järnrörsmannen kvar i partitoppen, all negativ media till trots. Deras väljare reagerar inte på sådant som andra ser som komprometterande. Beror det på deras informationskanaler? Ett opinionsstöd som närmar sig 20 procent måtte fylla ett behov i folksjälen, eller vara ett resultat av massiv desinformation. Och hur mycket är ett aktivt val?
Dagligen grubblar jag på detta. Vi försöker upplysa SD om att ofrivilliga migranter är som utsatta syskon i människofamiljen, men sverigedemokrater är också bara människor. Satta i sin tid, reagerande på sin tids stimuli. Just reagera är ett nyckelord. Inte agera eller aktivt välja, utan bli utsatt, bli ett offer och behöva ett utlopp för sin frustration.
Kommunikation är ett annat nyckelord. Var finns samtal, frimodighet och fakta? Det var fel att under 20 år inte gå i polemik, inte bemöta, utan låtsas som det regnade när de bruna började visa sig. Fel att utesluta dem från offentligt samtal och bred kommunikation. Osmart att inte bemöta dem i de kanaler där vanligt folk tankar sina fakta.
Efter tio år i en av landets mest SD-anfrätta kommuner drar jag slutsatsen att det råder utanförskap i vårt samhälle. Vi har låtit alltför mycket bli för kommersiellt, alienerat och komplicerat. Rädslan för den stora, svårtolkade och till synes opåverkbara omvärlden har växt sig för stor. Tillsammans med okunskap om historien och känslan av att själv inte duga har den rädslan fått människor att söka efter en syndabock, liksom tyskarna projicerade samhällsproblemen på judarna. Behovet av ”den andre” som projektionsskärm för det onda är tyvärr väldigt mänsklig.
Vidare behöver var och en inse vikten av att välja sina informationskanaler och vara kritisk till dem. Kontinuerligt komplettera sin världsbild och inse den oerhörda vikten av en bra skola för alla. En skola som ger utblick och diskussion, som gör ungdomarna medvetna och får dem att ta ställning. Ändå återstår det svåraste: att inte själv förenkla, inte dela in folk i goda och onda, att inte själv tala om ”de andra”. Hela mänskligheten är i rörelse i dessa dagar, mentalt såväl som fysiskt. En viktig insikt är att idéer flyter i motsatt riktning mot människor. Vi ser en våg av flyktingar som kommer hit från Mellanöstern och Nordafrika. Betyder det att våra idéer om folkstyre, demokrati, utbildning för alla, dialog och mänskliga rättigheter flyter ditåt? Det vore inte fel.
Jag tänker fortsätta att sätta mig med SD:arna och deras avhoppare ibland och fika- prata. Jag tänker fortsätta apostrofera dem i fullmäktigedebatten. Tänker inte ställa upp på PK-tävlingen att hata mest eller peka finger snabbast och först. Och jag tänker också medverka till att få ut dem på banan och stå till svars. Då tvingas alla att tänka efter. Framför allt tänker jag fortsätta ompröva mina egna fördomar. We are only human beings …
