Kommunerna skulle behöva mer anarkism
Jag hade tänkt skriva om kärlek. Om relationer och erotik och en studie jag läst. Men så kom morden i Trollhättan. Slutet på Decemberöverenskommelsen. Liksom partiernas respons på flyktingkrisen. Mitt FB-flöde fylldes av artiklar och kommentarer från vänster, från höger och från en och annan sverigedemokrat. Jag ser till att följa dem alla för jag vill veta hur de tänker. Själv kunde jag inte sluta tänka på vem som ska styra Sverige och hur de ska styra.
Jag länkade till en krönika av Maria Rankka från Stockholms Handelskammare på min FB-sida. Hon bekymrades över att riksdag och regering föryngrats så. Konkurrensen var nog för svag. Åldern i sig spelade ingen roll, men inför landets gigantiska utmaningar behövs erfarenhet. Har bristen på idédiskussion och innehåll lett till ett vakuum, en kultur där kampen bara handlar om makt? Den som känner sig sugen på att gå in i partipolitiken i dag har nog en allvarlig masochistisk läggning, skrev hon.
Peter Billing, som arbetar med global ledarskapsrekrytering, lade till att en av de högsta ledarnas viktigaste uppgifter är att identifiera och utveckla de underställda cheferna, planera för succession och efterträdare. Vilket verkar vara bortglömt i partipolitiken. Se bara på problemen inom S och M.
Själv började jag undra vad anarkisterna skulle säga. För som Noam Chomsky påmint, kritiserade de ursprungliga anarkisterna staten som den var, inte hur den kunde vara. Och antropologen James C Scott har uppmärksammat att staten ibland spelar en frigörande roll. Det var polisen som eskorterade svarta barn genom en ilsken folkmassa utanför skolan i Arkansas 1957. Och historiskt sett har sakernas tillstånd knappast varit ett idylliskt landskap av gemensamt ägande, samarbete och fred.
Däremot går anarkismen längre än liberalismen i sin kritik av staten. Anarkismen är inte anti-auktoritär, som filosofen Paul McLaughlin poängterar, men väl auktoritetsskeptisk. Ingen person och inget system har en given maktposition. Auktoritet måste förtjänas för att bli legitim. Dessutom menar anarkister att den politiska demokratin svikt oss som medborgare för länge sedan. Både utifrån dess egna villkor och utifrån anarkismens idé om vad en meningsfull demokrati är – något som sträcker sig till alla livets delar, som inte stannar vid skoldörrar eller utanför arbetsplatser. När människor inte längre engagerar sig på ett seriöst sätt så har det politiska systemet fallerat.
Därför, när SVTs undersökning visade att regeringen inte har vårt förtroende blir den anarkistiska konklusionen att de saknar legitimitet att utöva makt.
Och det är då jag önskar att vi hade en lång tradition av frihetlighet i Sverige. För det riktigt stora med anarkismen är att den betonar frihet såväl som gemenskap, egenansvar och självstyre. Det är hopp och handlingsmakt som kommunerna skulle behöva. Och som även skulle inbegripa dem som kliver av bussarna till sina nya liv.