Vi är inte arbetsmaskiner – vi är större än så
Basinkomst är framtiden. Fördelarna är så många att de knappast ryms inom ramen för en liten krönika som den här och jag har skrivit om det förut. Ett införande av basinkomst skulle ge oss chansen att genomföra stora förändringar av våra skapade konsumtionsbehov, kring vilka samhället nu är uppbyggt.
Det skulle även innebära radikala förändringar av det ekonomiska systemet, slopande av bidragssystem med mera, men framför allt skulle var och en få ompröva djupt liggande föreställningar om hur vår arbetsplikt och arbetsmoral ser ut i vårt förhållande till samhällskroppen. Så som det är i dag går de flesta till jobbet av plikt. Det vore både skuld- och skamfyllt att ens tänka sig att göra något annat med sina dagar. Samhället har hjärntvättat oss sen barnsben att det är dåliga människor som inte drar sitt strå till stacken. De är parasiter och soffliggare.
Så har även självbilden och blicken på medmänniskor påverkats och formats. Samhället, så som det är uppbyggt nu, tar inte hänsyn till individuella förutsättningar, talanger eller önskemål. Vi har, enligt detta förlegade synsätt, inte fötts till denna jord för att få lov att ta hand om, njuta av och förverkliga våra liv så som vi önskar, utan vi ska göra som storebror säger. Storebror har bestämt att alla måste slita hårt för att ha rätt att existera. Och drivkraften hos storebror är avundsjuka, misstro och rädsla för oliktänkande och opposition.
Storebror sitter inte bara i politisk ställning utan han lyser med stark närvaro hos våra myndigheter, i olika sammanträdesrum där han uppfinner onödiga jobb, beslutar om kontrollsystem och kvävande reformer som förstör många medborgares liv. Han förordar tillväxt och en arbetslinje som alltmer liknar ett djupt skärsår i samhällskroppen, en djup avgrund mellan de som har och de som inte har.
Men tillväxt är lika omodernt som bakåtsträvande. Liksom den ohållbara konsumtion som pågår och som tillåts växa genom att sittande regeringar, den ena efter den andra, tjatar om att fler jobb ska skapas, trots robotisering och effektivisering, när vi tvärtom borde dela på de jobb som finns, och dela på friheten som frigörs genom arbetstidsförkortning. Varför sitter storebror och viftar med piskan med huvudet i sanden? Och framför allt: varför låter vi det ske?
Med basinkomst ökar jämlikheten, minskar klimatpåverkan, arbetslösheten och fattigdomen, minskar kriminaliteten, utjämnas klassklyftor och orättvisor, ökar föräldranärvaron, ökar tryggheten och hälsan, befrämjas kulturutbudet, men framför allt innebär det en själslig revolution. Att inse att vi inte är arbetsmaskiner vars huvudsyfte är att arbeta tills vi stupar i graven. Vi är större än så. Vi måste inte göra oss förtjänta av livet, ingen ska behöva motivera sin rätt att existera – alla kontrollanter och tvingande åtgärder för att få folk i meningslös sysselsättning stör våra tankar, stör vår kreativitet och kränker vårt livsrum. Livet är vårt eget att göra vad vi vill med.
