Satsa på glesbygden – nu
Tömda köksskåp. Fullt med lådor i hallen. Påsar, travar, högar: vi ska flytta. Inget konstigt med det – vi har blivit sambo och vill skaffa ett nytt hem, där vi startar en gemensam historia, och om några veckor går flytten. Men det är mer än en flytt till nytt hem. Det är en flytt från stad till land. Vi byter identiteten göteborgare mot Ramhultabor. Vi gör tvära kast i vår livsstil och ger oss ut på vischan, mitt i livet.
Jag är sjuttiotalist och växte upp i skuggan av oblekt toalettpapper, säldöd och Tjernobyl. Jag var helt oengagerad i politik tills jag själv blev förälder i mitten av 1990-talet, då jag i tygblöjans storhetstid gick med i Miljöpartiet. Jag var en given målgrupp – småbarnsmamma i stan som kokade egen barnmat på ekologiskt odlade palsternackor och frös in bröstmjölk i istärningsformar.
Jag bodde då i Mölndal söder om Göteborg i ett litet radhusområde. Att vara miljöpartist där var ingenting konstigt alls. Det låg väl i tiden – men också i den fysiska miljön. Gott om både cykelbanor och bussar, och ville man kunde man ta spårvagnen, eller promenera bort till pendeltåget. Därför dröjde det tills jag fyllde 30 – och var trebarnsmamma – innan jag ens tog körkort. På stormarknaderna erbjöd man Änglamark och I Love Eco. Återvinningsstationerna växte upp som svampar ur jorden. Det var KRAV-märkt och Fair Trade och Öko-tex för hela slanten.
När jag nu ser tillbaka är det med både nostalgi och sorg. Inte över de miljöinsatser som fanns (och fortfarande finns!) utan för att jag trodde att jag var mer betydelsefull än jag i dag inser att jag var. Världen var så begränsad i mina ögon – på gott och ont. Som småbarnsförälder såg jag mest till min egen närmiljö. Kämpade för lekplatser, bättre luft vid förskolan, återvinning av glödlampor och busskort till barnen. Visst var det bra. Men min priviligerade tillvaro bjöd inte på mycket motstånd.
Nu står vi alltså här med ena foten kvar i civilisationen och den andra i myllan. Gården vi har köpt ligger inte jättelångt bort. Några mil från Mölndal bara. Men kommunen har en tydlig landsortsprofil. Vart tionde hushåll saknar kommunalt vatten och avlopp och stora delar av kommunen är vita fläckar på Västtrafiks busslinjekarta.
Jag känner hur min identitet som miljöpartist är i gungning. Jag har levt i en behaglig föreställning om att mat går att producera på balkongen och att man kan ta tåget bara man vill – i princip vart som helst. Och önskar man ändå vara flexibel finns ju alltid bilpooler och hyrcyklar. I stan ja. Att längtan efter landet även skulle innebära en insikt om hur samhället i Sverige är centrerat kring några riktigt stora Yimby-nästen blev ett brutalt uppvaknande.
Nu har jag ju hittat paradiset på jorden, där jag, om allt går riktigt bra, kan bli mån- skensbonde inom en snar framtid. Hur kan det komma sig att ingen kollektivtrafik kör där? Att bokbussen inte trafikerar vägen? Att man måste ha egen brunn om man vill ha vatten i huset och att Telia bara kan erbjuda kvartsfart på internet?
Jag måste erkänna att jag varit väldigt ovetande under mina drygt fyrtio år på jorden. Varje dag har jag mumsat i mig mat som jag tagit för given. Jo, visst har jag betalat för den. Till och med betalat en del extra för att den ska vara ekologisk, biodynamisk, frigående eller närproducerad. Men jag har inte någonsin tidigare funderat över sambandet mellan samhälle, politik och reell livsmedelsproduktion.
Att människor offrar mycket bekvämlighet för att vara de som brukar jorden, föder upp djur eller vårdar skogen. Man kan inte driva jordbruk i stan. Man kan ha kolonilott, stadsodling eller citygrisar. Men det stora värdet ligger i välbefinnandet och i den pedagogiska poängen. Ska det bli lönsamt (i alla fall så som bidragssystem och infrastruktur ser ut i dag) måste volymen upp. Rejält.
Själv kommer jag aldrig att bli en riktig bonde. Jag har inte tillräckligt med mark, kunskap eller mod. I bästa fall kommer jag att få sniffa lite på lantbrukarlivet. Lite självhushåll. Kanske även sälja något litet. Men jag har gläntat på dörren till ett annat liv i alla fall. Börjat läsa och efterforska för att inse vidden av kunskap jag inte besitter. Jag har blottat min okunskap hos Lantmännen Maskin och Axima, och ställt frågor och googlat och funderat.
Men detta nya liv innebär en del förändringar på hemmaplan. Utan kollektivtrafik blir man bilberoende på ett sätt jag aldrig tidigare varit. Visst kan och bör man minimera sitt bilåkande ändå. Men vårt hushåll kommer i alla fall få lägga pengarna som förr gick till kollektivtrafik på drivmedel istället. Fiberförening på landet är inte ett val – det är ett måste. Att sticka iväg och köpa lite mjölk eller bröd i förbifarten kan man glömma, det tar tid och blir dyrt att inte ha ett välfyllt skafferi hemma. Bibliotek, postombud, återvinning, kultur och systembolag blir utflyktsmål snarare än närservice.
Jag läser i Miljöpartiets valmanifest från 2014 att ”Klimatförändringarna ställer krav på att bra jordbruksmark används för matproduktion. Vi vill öka Sveriges självförsörjning av mat och ge svenska bönder goda förutsättningar att ställa om till en giftfri, ekologisk produktion”.
Detta skriver jag under på till hundra procent. Men lantbruk är ju inte isolerade öar av matproduktion i ett annars helt urbaniserat samhälle. Även bönder har behov av förskolor, internet och infrastruktur. Jordbruksverkets landsbygdsstrateg Christel Gustafsson har i ett stort antal artiklar de senaste åren pekat på de motstridiga budskap som sänds ut till befolkningen i svensk glesbygd. Föräldrar på landsbygden kan till exempel få uppmaningen av kommunen att själva starta en förskola om de vill ha den servicen. (Christel Gustafsson, Dagens Samhälle 2014-10-22).
Att inte omfattas av trygghetssystem, basal service och infrastruktur skapar både osäkerhet och utanförskap. Självförsörjningen kommer bli en utopi om inte samhällsutvecklingen hänger med även utanför stan. Hur ska vi kunna locka en yngre generation att satsa på lantbruk om det alltmer är att betrakta som ett kall än ett jobb?
När jag nu tar klivet och lämnar stan undrar jag förstås vilka frågor min nya lokalavdelning driver. Jo, i handlingsprogrammet gällande landsbygd och infrastruktur i Marks kommun för 2014–2018 finns det till exempel både en önskan om GMO-fritt jordbruk, utbyggd kollektivtrafik och satsningar på cykelvägar. Men hur mycket kan MP påverka i ett kommunfullmäktige med två av 51 mandat?
Att MP inte fått med sig landsbygden i rikspolitiken de senaste åren sätter ju sina spår även på lokal nivå. Akuta miljöförbättringar som cykelbanor, vägavgifter, alternativt drivmedel, närhet till service med mera, har varit betydligt lättare att genomföra i större städer. Tågsatsningar blir ju tämligen ointressant för den som inte ens har en buss två gånger om dagen.
Att främja närproducerade livsmedel i offentlig sektor är absolut ett lovvärt initiativ. Det gynnar landsbygden, minskar transporterna och skapar positiva band mellan producent och konsument. Dock är det inte något som särskiljer Miljöpartiet från till exempel Centerpartiet. Båda driver i princip samma landsbygdsfrågor på riksnivå. Om MP vill nå ut till nya väljare, utanför stan, behövs ett nytänk, en genuin och helhjärtad satsning på den fysiska och sociala miljön även där gårdarna ligger glest. Och det är bråttom. Varje nedlagd lanthandel eller skola slår undan benen på ytterligare familjer som plötsligt upplever att de nått smärtgränsen.
Jag trivs med min politiska hemvist som jag känner står för ett långsiktigt tänk och en holistisk världsbild, men det kommer att bli en utmaning att vara grön på landet. Visionerna om bredband, infrastruktur och närservice måste bli verklighet. I hela Sverige. Om man menar allvar med att självförsörjning ska vara ett mål, behövs investeringar i de delar av Sverige som förser oss med livsmedel.
Att exempelvis höja skatt på drivmedel utan att erbjuda alternativa färdsätt får bara till följd att man ytterligare utarmar orter där det redan är svårt att bo. Här snurrar klimatdiskussionen ibland in i ett marknadsekonomiskt synsätt: gör vi bara bensin och diesel tillräckligt dyrt växer alternativen fram. Men för att investerare ska våga satsa på nya lösningar krävs viss volym, och effekten av detta ser vi i dag – där det finns fordonsgas och bilpooler i städerna, men inte på landsbygden.
I vissa avseenden kommer glest befolkade områden aldrig att kunna bära sina egna kostnader. Men då måste det finnas ett politiskt intresse att gå in och stödja med skattemedel. Jag tror faktiskt att MP har en framtid på landsbygden också. Klimathot, miljöproblem och långsiktig planering är ju kanske ännu mer aktuella frågeställningar där än i staden. Om man lyckas förverkliga föresatserna och till exempel ”säkra en jämlik och tillgänglig offentlig service i hela landet” vore mycket vunnet. Men det är bråttom. En redan avfolkad bygd är inte lätt att blåsa liv i. Och det krävs en politisk vilja, ett stort kunnande och ett genuint engagemang i landsbygdsfrågor.