Argumenten mot Nato börjar ta slut
Nyligen röstade Centerpartiet för att säga ja till ett svenskt Natomedlemskap på sin stämma i Falun. Beslutet är kulmen på en lång utveckling inom den svenska säkerhetspolitiska debatten.
Omvärldsutvecklingen har varit snabb de senaste åren. 2008 invaderade Ryssland Georgien, med den uppenbara ambitionen att bryta loss delar av landet. Det var en vattendelare i den process vi nu har identifierat som Rysslands tillbakagång till en auktoritär och aggressiv regim. Repressionen av dissidenter, den statliga styrningen av media och näringsliv och frånvaron av rättssäkerhet har karaktäriserat Ryssland allt mer under de senaste åren. Tillsammans med aggressionen mot grannländerna för det tankarna till tiden under Sovjet och det kalla kriget.
Under en tid såg det ut som att Georgienkriget var en isolerad händelse och att dåvarande presidenten Medvedev skulle modernisera Ryssland. Putin kom dock tillbaka som president efter ett ifrågasatt val, och den chauvinistiska nationalismen blev efter det ännu starkare.
Kriget i Georgien var bara en försmak till det som nu utspelar sig i Syrien och Ukraina, där Putinryssland varit instrumentalt i att antingen skapa eller förlänga och förstärka konflikterna. Aggressionerna mot de baltiska staterna och mot Sverige har varit talande för vad som kanske tyvärr är ett nytt normal-
läge. Den ”ryska påsken” under 2013 var den första av de kränkningar och hot som kommit från ryskt håll mot Sverige sedan dess. Allt detta har satt djupa spår i den svenska debatten och belyser varför Natofrågan har fått ett uppsving. Utan ett försvar, eller någon annan säkerhetslösning som kan garantera fred och säkerhet, riskerar människor att bli utlämnade till krig och förtryck. Det är inget fundament för ett sunt och tryggt samhälle med goda värderingar.
Som dominerande borgerligt parti under 1900-talets mitt höll Centerpartiet tillsammans med Socialdemokraterna alliansfriheten som ett svenskt kärnvärde. Då svensk säkerhetspolitik genomgående har byggt på konsensus mellan de politiska blocken så har höger-vänsterdimensionen varit frånvarande, liksom Natoperspektivet.
Att Centerpartiet nu bytt fot i frågan gör att beslutet är en mycket viktig markering och utgör en tydlig förskjutning i säkerhetspolitiken. Att konfliktdimensionen blir aktuell till valet förutsätter en enig Allians och beslut från partistämmorna – att partistyrelsemajoriteter säger ja är inte samma sak som att de mer demokratiska partistämmorna gör det. Centerstämman visade att svängningen är reell och djupgående.
Även om Kristdemokraterna verkar mer oeniga så är det inte troligt att de landar i något annat än ett ja.
Väljarkåren verkar också svänga i frågan. Historiskt har det varit en liten minoritet som velat ansluta Sverige till Nato. Det senaste året har både Sifo och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) gjort opinionsmätningar som visar på en pluralitet för ett svenskt Natomedlemskap. Vid djupare analyser så ser man att det främst är alliansväljare som svängt, att partierna har gjort samma resa som sina väljare är då en naturlig utveckling.
När det är uppenbart att Försvarsmakten inte kan lösa sin uppgift att försvara Sveriges gränser, samtidigt som väljare och politiska partier byter uppfattning så börjar argumenten för alliansfriheten ta slut. Inte minst med bakgrund av Försvarsmaktens nära samarbete med Nato.
Försvarsminister Peter Hultqvist försöker hantera säkerhetsläget och den politiska opinionen genom fördjupade försvarssamarbeten med bland annat Finland, Polen och USA. Detta skulle enligt den socialdemokratiska retoriken tjäna som ett fullgott alternativ till ett Natomedlemskap.
Den politiska och opinionsmässiga omsvängningen stannar nog inte av på grund av regeringens åtgärder. Samtidigt bygger Social- demokraternas självbild på Sverige som alliansfritt land. Det är inget som kan överges snabb eller enkelt. Givet Centerpartiets ja så är vi garanterade att frågan ingalunda kommer försvinna.
