”Full sysselsättning” är en auktoritär utopi
För nu 48 år sedan, 1967, kom Elise, det riktiga livet. En mycket uppmärksammad bok av Claire Etcherelli om arbetet på en bilfabrik i Paris, rasism och politisk aktivism i Frankrike vid den tiden. I en efterskrift intervjuas Etcherelli av Simone de Beauvoir och får då frågor om bland annat vad som behöver ske för att samhället skall bli bättre och för att människor skall få ett värdigare liv.
Etcherelli säger då: ”Samhället måste ställa upp med en hel organisation som kan befria kvinnan från en del uppgifter som hon nu sliter ut sig på i onödan. Vi måste också ändra på arbetsförhållandena, få kortare arbetstid – åtta timmar är för mycket. Arbetsdagen måste kortas av för männen lika väl som för kvinnorna”.
Tretton år senare, 1980, gav den franske debattören André Gorz ut Farväl till proletariatet – bortom socialismen, som uppehåller sig kring frågan vad som sker i kölvattnet av den accelererande tekniska utvecklingen. I den står bland annat att läsa: ”Arbetslöshetens samhälle är det som gradvis växer fram inför våra ögon. Å ena sidan har vi en växande massa av ständigt arbetslösa, å andra en aristokrati av skyddade arbetare (heltidsarbetande. min anm). Mellan de två finns ett proletariat av arbetare i osäker ställning som utför de minst kvalificerade och mest otacksamma uppgifterna”.
Gorz förutspår att makthavare kommer att tala om nödvändigheten av att ”skapa arbeten”. Och det kommer att uppstå marknader för allt mera av sådant som vi skulle kunna göra själva – om vi hade mera egen tid. Men utrymmet krymper och ökade klasskillnader, mera rasism och protektionism av det man erövrat följer i spåren av en fortsatt uppfattning om att heltidsarbetet är det grundläggande för samhällsmaskineriet. Ett heltidsarbete, för en privilegierad grupp som kommer att överkonsumera, med rovdrift på resurserna som följd. I sin yttersta förlängning kan storkriget bli det sätt på vilket produktionen ska hållas igång.
Läser så lite om Viktor Larsson, radikal socialdemokratisk samhällsdebattör i skiftet 1800-tal – 1900-tal. Han säger att i den socialistiska statens typsamhälle ska människor ha ”fullt upp med mat och allt vad till kroppens nödtorft hörer”. Sedan tillägger han att människan dock inte ”är en arbetsmaskin, en levande död”. ”Ty människan lever icke av bröd allena”. Utan en som i lika hög utsträckning trängtar efter och behöver kultur och bildning.
Alla tre var i sina respektive tider förespråkare för arbetstidsförkortningar. Och alla tre riktade kritik mot en alltför stark fokusering på arbetet som den enda riktigt centrala frågan i människors liv och i organisationen av ett samhälle. Därtill ansåg de, utifrån delvis skilda utgångspunkter, att det ensidiga stirrandet på arbetet är ett sätt att disciplinera människor och vidmakthålla en auktoritär vision och fiktion av vad som fordras för att få ett fungerande samhälle.
Det är anmärkningsvärt lite av nytänkande i den politiska debatt som pågår i vårt land. Arbetet, i synnerhet heltidsarbetet, är alltjämt den axel kring vilken merparten av diskussionen kretsar. Det släpas omkring på ett tungt cementblock, där honnörsord uttalas och utfästelser görs om så kallad full sysselsättning, trots att egentligen alla vet att denna är utopisk, ifall ett traditionellt synsätt på arbetet och heltiden är utgångspunkten.
Anmärkningsvärt nog verkar det ha gått många förbi att vi är inne i ett paradigmskifte på flera plan. Industrisamhället, som vi vant oss vid det, är under upplösning. De patriarkala strukturerna faller sönder. Varför inte möta detta med framsynta förslag, istället för att stå kvar i gången tid, undrar jag allt oftare. Och inte minst efter läsningen av de tre böcker jag nämnt ovan.
För snart 50 år sedan kunde en fransk författare och arbeterska tydligt se behovet av kortare arbetstid för att vi människor ska må och ha det bättre. För 35 år sedan kunde en debattör relativt tydligt teckna en bild av det samhälle vi nu har fått, och se att det redan 1980 var hög tid att tänka nytt. För över 100 år sedan kunde en av arbetarrörelsens företrädare i vårt land tala om människors rätt att få ett drägligare liv och då djärvt förespråka ”åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars sömn”.
I dagens diskussion kunde man önska långt mera av mod. Och lite mera fantasi. Där krav på förkortad arbetstid kan ingå. Och som komplement – förslag till försök, som nu i Utrecht i Holland, med medborgarlön. Detta för grupper som annars finns i skilda bidragssystem eller annat så kallat utanförskap, som i en av sina yttersta och värsta former tar sig uttryck i förslavande och förnedrande fas 3-projekt – i den heliga trångsynta sysselsättningens namn. Och medborgarlön skulle även exempelvis kunna lyfta många kulturarbetares vardag, som i dag förmörkas av en kraschad ekonomi som hämmar skaparkraften.
Och det är hög tid att återuppta en från arbetarrörelsens barndom tro på kulturens och folkbildningens stora betydelse. Möjligen kan den bilda ett visst alternativt värn mot det i stunder groteska knäfallet inför det materiella konsumtionstänkandet – det som säger att vi kan köpa oss sinnesfrid och livskvalitet och en mening med livet. Kanhända vore det samma väg möjligt att skapa en motvikt till girighetens evangelium som har spridits i decennier, på bekostnad av solidaritetstanken.
De allt starkare feministiska strömningarna, som finns över hela jordklotet, behöver få ett bättre bemötande. Hur vore det om progressiva partier i vårt land, som ett litet första steg i varje fall, såg till att bara föra fram kvinnor på listor inför valen? Jamen, det går ju inte an. Klart att det går an, det är bara att bestämma sig för det. Och endast kvinnor i skilda politiska församlingar, kanske är det dags för det nu, efter tusentals år med i huvudsak styrande män vid rodret. Inte skulle det bli sämre om platserna lämnades till kvinnorna, det är det väl ingen som tror.
Det finns massor att diskutera, goda idéer att ventilera och pröva. Och som Olof Palme sa en gång: ”Politik är att vilja”.
Politik är att vilja, sa Olof Palme, här med sin dåvarande chef, statsminister Tage Erlander 1963. I dag behövs mer vilja i politiken, tycker Kurt Nurmi. Foto: Gunnar Lantz/TT
”Låt oss vilja något – på riktigt igen” borde de som vill ha förändringar säga till sig själva. Och även uttala med kraft utåt. Om inte politiken radikaliseras, hur ser alternativet ut? Ja, det vet vi redan. Då kliver mörkermännen fram och påstår att de har förklaringarna till att samhällskroppen krackelerar. De påstår sig också ha lösningarna. De lösningarna har en förskräckande historia, och den vägen leder oss in i en helvetesvärld i samtid och framtid.
