Äntligen lyssnar någon på sexarbetare
För fyra veckor sen röstade Amnesty International igenom ett policyförslag till stöd för avkriminalisering av sexarbete. Sedan dess har Amnesty anklagats för att vara styrt av sexindustrin, vilja avkriminalisera hallickar och vara naiva gällande människohandel.
Margot Wallström har sagt att hon tänker bjuda in Amnestys internationella kontor så att de kan komma hit och förstå hur bra vi har löst det i Sverige. Jag tror inte att det kommer att ske och jag tänkte försöka förklara varför och berätta varför Amnestys beslut fick mig att börja gråta.
Så ta ett djupt andetag, försök lägga magkänsla och invanda tankebanor åt sidan en stund, så ska jag försöka reda upp de vanligaste frågeställningarna.
Amnesty är tydligen för prostitution eftersom bara liberala prostitutionsförespråkare kallar det för sexarbete.
Termen sexarbete används inte, som debattörer i svensk media brukar hävda, för att normalisera försäljningen av sexuella tjänster och se det som ett ”vanligt” arbete.
Termen kommer från vår egen rättighetsrörelse och uppfanns av legendariska Carol Leigh i slutet på 1970-talet. Vi använder termen dels för att den beskriver vad vi gör och dels för att den inkluderar alla som arbetar med sex i någon form. Det gör att vi inte förstärker hierarkierna i samhället.
När man lever med social stigmatisering är det lätt att peka finger och säga ”Titta jag är i alla fall inte som hen!”. Det är mänskligt men inte särskilt solidariskt och därför tycker vi om att använda ordet sexarbete i vårt rättighetsarbete.
Sexarbete är numera den term som används av exempelvis UNAIDS, ILO och Världshälsoorganisationen. I UNAIDS terminologiguide står det ”Prostitute – don’t use, use sex worker or person who sells sex”.
De som propagerar för avkriminalisering och rättigheter ingår i den internationella sexköpslobbyn som finansieras av hallickar och människohandlare. Amnesty måste ha varit utsatt för påtryckningar.
Det här påståendet känns alltid absurt att behöva ta upp, men jag läste nyligen något liknande i en kvällstidning, så det verkar ha blivit ännu en ”sanning”.
En av de främsta förespråkarna för avkriminalisering är vår egen rättighetsrörelse och den är varken finansierad eller styrd av hallickar eller någon ”sexköpslobby”. Vår globala organisation NSWP (the Global Network of Sex Work Projects) består av 237 sexarbetarorganisationer från 71 olika länder. De största organisationerna finns i utvecklingsländer. Fattigdom och begränsade möjligheter gör som bekant inte människor mindre intresserade av rättigheter, snarare tvärtom.
Organisationen finansieras av bland andra UNAIDS, IPPF och Aids Fonds. Det finns säkert kriminella profitörer i sexindustrin, men sexköpslobbyn är en myt som det är dags att avliva. Däremot finns Kay Thi från Myanmar som är ledare för Asia Pacific Network of Sex Work och Daughtie från ASWA – African Sex Worker Alliance. Och visst har vi utsatt Amnesty för intensivt lobbyarbete, precis som rättighetsorganisationer brukar göra.
Jag tror inte att någon väljer att sälja sex frivilligt. Hur kan Amnesty prata om frivillighet?
Amnestys ståndpunkt bygger på principen att ömsesidiga sexuella handlingar mellan myndiga personer bör skyddas från inblandning från staten. Sex som sker under tvång, hot, våld eller utnyttjande ska självklart fortsätta vara förbjudet.
Diskussionen om frivillighet är en ganska märklig upplevelse för sexarbetare att försöka delta i. ”Ingen kan sägas sälja sex frivilligt, och säger du emot är du antingen inte representativ eller saknar insikt om att det är ett självskadebeteende.” Det diskvalificerar ju alla sexarbetare förutom de som håller med.
Vi är fullt kapabla att särskilja mellan sex som vi har gett vårt medgivande till och sexuella övergrepp. Det är också uppenbart för oss om vi arbetar under villkor vi själva har beslutat oss för att acceptera. Är de alltid optimala? Nej. Saknas det ibland andra vettiga möjligheter till försörjning? Ja, men det är ju knappast unikt för sexarbetare.
Hur kan Amnesty vara för rätten att köpa sex?
Amnestys fokus ligger på att skydda sex
arbetares rättigheter, inte rätten att köpa sex. De senaste två åren har de forskat själva, och bland annat tittat på Norge som har en variant av sexköpslagen. De kom fram till att kriminalisering av sexarbetares kunder påverkar sexarbetares rättigheter negativt. Jag anar att Margots inbjudan inte kommer att förändra den ståndpunkten.
Men det är inte okej att köpa en annan människa.
Nej, verkligen inte, det kallas för slaveri. Alla former av slaveri, människohandel och exploatering ska vara förbjudna och det är också en av grundpelarna i Amnestys policyförslag. Sexarbete utförs per definition frivilligt av myndiga personer.
Kunderna tror inte att de köper en människa när de träffar en sex- arbetare. De som pratar om oss som varor eller kroppar som säljs är vanligtvis personer som kallar sig feminister. De har också en ovana att prata om oss som passiva offer som ”utsätts för att män tillfredsställer sig med kvinnors kroppar” som ”de kan göra vad de vill med”.
Vad är det för feministiskt budskap? Ger du en person pengar så har du köpt hen och kan göra vad du vill. Sådan retorik skulle kunna försätta oss i fara om någon tror att det är sant. Kunderna brukar vanligtvis tycka att de köper den tjänst som vi har kommit överens om.
Blir det inte mer trafficking om man avkriminaliserar? Trafficking och prostitution är väl nära förknippade?
Inte mer än textilindustrin och trafficking, bärplockning och trafficking eller jordbruksarbete och trafficking. Alla är industrier där arbetsexploatering sker, men vi löser det med arbetsrättsliga åtgärder och förbud mot tvångsarbete, inte genom att förbjuda kläder och sylt. Och nej, det är inte annorlunda för att det är sex vi säljer.
Amnesty anser att avkriminalisering minskar utsattheten för trafficking, ILO anser att trafficking ska behandlas som tvångsarbete eftersom det skyddar de utsatta bättre än traffickinglagar. Vid en avkriminalisering förändras också sexarbetares relation till polisen vilket underlättar vid anmälan av brott. I Nya Zeeland, där man har avkriminaliserat, har trafficking inte ökat, men däremot förtroendet för polisen.
Jag tror inte på en avkriminalisering, titta bara på hur det är i Tyskland.
Den här meningen har jag läst i olika versioner flera gånger de senaste veckorna. Tyskland har legaliserat, inte avkriminaliserat, och det finns en betydande skillnad som är viktig att känna till för att förstå hur Amnesty har resonerat.
När man kriminaliserar införs särskilda lagar som reglerar sexindustrin och kriminaliserar olika aktiviteter. När man legaliserar införs också särskilda lagar och riktlinjer som reglerar sexindustrin.
I Holland får man bara jobba utomhus i särskilda ”Tippelzones” – inhägnade områden där främst sexarbetare som använder droger eller är transpersoner arbetar, då dessa ofta har mer begränsade valmöjligheter. Det senaste decenniet har man stängt de flesta zonerna, och att arbeta utanför dem är olagligt.
När man avkriminaliserar plockar man bort lagarna som reglerar sexindustrin ur brottsbalken och använder andra lagar samt arbetsrättsliga åtgärder. Det innebär inte att sexindustrin är helt oreglerad. Alla arbetsplatser i Sverige ska ju följa de arbetsrättsliga lagar och riktlinjer som finns. Inte heller berörs traffickinglagstiftningen eller lagar som förbjuder våld, övergrepp och utnyttjande.
I Sverige skulle det innebära att man avskaffade Sexköpslagen, Kopplerilagen och Lagen mot pornografisk föreställning samt enstaka paragrafer i Hyreslagen, Jordabalken, LVU och Utlänningslagen.
Men de lagarna finns väl till för att skydda dem som säljer sex?
Lagar som kriminaliserar olika delar av sexindustrin påverkar ofta sexarbetare negativt. Sexköpslagen begränsar sexarbetares möjligheter att screena kunderna, eftersom de gör allt för att skydda sin identitet. Den gör också sexarbetarna till måltavlor för polisens spaningsarbete, det är via sexarbetarna polisen hittar kunderna.
Att ha span på sin lägenhet är obehagligt för vem som helst, särskilt om det kan leda till vräkning, eftersom det är koppleri att hyra ut en arbetsplats till oss. Hyreslagen ger hyresvärdar rätt att vräka oss, Jordabalken gör att vi förlorar vår bostadsrätt om vi säljer sex i den och Utlänningslagen gör att sexarbetare kan bli deporterade, även om de kommer från ett EU-land, om misstanke finns att de ska förtjäna sitt uppehälle på ett ”oärligt sätt” vilket sexarbete räknas som.
Men varför vill de avkriminalisera hallickarna?
De flesta kopplerilagar är skrivna så att många strategier som sexarbetare använder för att arbeta tryggt i praktiken är olagliga. I Sverige kan vi inte arbeta tillsammans, ha någon som kör oss till jobbet eller vaktar utanför. Avkriminalisering av tredje part förbättrar våra möjligheter att arbeta säkert, vilket i sin tur skyddar vår hälsa.
Varför började jag gråta när jag fick veta vad Amnesty hade kommit fram till?
Därför att jag knappt hade sovit på flera dagar, spenderade dygnet runt vid datorn och agerade motor i vår globala mobilisering. Vi har jobbat för det här så länge, stundtals kändes det som om ingen lyssnade, fast vi borde veta vad som krävs för att våra mänskliga rättigheter ska respekteras. Plötsligt lyssnade någon och trodde på vad vi sa. Vi var många som grät av lycka, hela Twitter fylldes med glädje från sexarbetare. Sök på @amnesty #DecriminalizeSexWork för att läsa mer.
En sak skulle nämligen göra oss ännu gladare: om fler människor inser att Amnesty självklart fortfarande arbetar för att skydda och stärka de mänskliga rättigheterna. Det har sällan varit så tydligt som nu.
