Om Ungerns väg ut ur demokratin
Ett land som vill gå med i EU måste uppfylla vissa kriterier. Det ska bland annat ha ”en fungerande marknadsekonomi” och vara ”en stabil demokrati som respekterar mänskliga rättigheter och ger skydd till minoriteter”.
Vad det innebär kan man fråga sig, särskilt som unionen själv inte är något under av demokrati. Men innan Ungern blev medlem år 2004 lär landet ha kämpat hårt för att uppfylla kriterierna vad gäller demokrati, mänskliga rättigheter och skydd för minoriteter.
De senaste åren har utvecklingen gått åt andra hållet. Enligt rapporterna har regeringen gröpt ur demokratin till ett tunt skal, tagit kontroll över medierna och kringskurit yttrandefriheten. Många är rädda, det är mycket självcensur i media, men majoriteten verkar vara med på noterna och röstar på mer av samma sak.
Utifrån är det svårt att förstå, och därför var Gabriel Byströms bok Tystnadens triumf: en bild av det nya Ungern mycket välkommen när den kom förra våren. I boken söker han svar på vad som händer, hur det kan få hända och vart Ungern är på väg. Han har intervjuat politiker, kulturarbetare, romska familjer som har drabbats av våld och förföljelse. Han har undersökt historiska källor och vävt samman en begriplig bild.
I våras rullade historien vidare. Det fascistoida regeringspartiet Fidesz, som tidigare hade mer än två tredjedelar av platserna i parlamentet, gjorde ett dåligt val. Helt naturligt, kan man tycka, sedan regeringen avskaffat rättssäkerheten, förbjudit kritik mot staten och bestämt att ordet ”familj” bara avser mamma-pappa-barn, och bara om föräldrarna är gifta. Klart att folket röstar bort premiärministern som hejar på förföljelse av minoriteter, ändrar grundlagarna hur som helst och säger att han ”binder händerna på de kommande tio regeringarna”. Det var bara det att öppet fascistiska Jobbik fick rösterna
istället. Mer än en miljon röster.
Gabriel Byström återvände till Ungern och skrev ett nytt kapitel, och i juni kom den uppdaterade Tystnadens triumf. Det är ingen uppmuntrande läsning och det finns inte många ljuspunkter att fästa blicken på, men där finns ett sammanhang. Och det finns ett svar på frågan om vad som händer när premiärministern i ett EU-land inte bryr sig om EUs uppmaningar att återställa de demokratiska rättigheterna, eller deklarerar att han tänker avskaffa demokratin i landet. Det händer inget särskilt. I varje fall inte när partiet är med i samma stora kristdemokratiska partigrupp som till exempel Moderaterna, där Gunnar Hökmark efter valet 2010 sa att Fidesz seger var ”en välbehövlig seger för demokratins och utvecklingens Ungern”.
En av de många obehagliga iakttagelser som man kan göra i Tystnadens triumf är hur mycket Fidesz – men även Jobbik – och ett visst svenskt parti liknar varandra. Retoriken, förslagen, den förvridna logiken, fällorna som borde gå att undvika med lite kritiskt tänkande och demokratisk tradition.
Tystnadens triumf är ett långt reportage med högt tempo rakt igenom och mycket fakta. Ibland önskar jag mig en andningspaus, men det går ju att lägga boken ifrån sig och andas på eget bevåg innan man läser vidare. Det är den värd.
Bok: Tystnadens triumf – en bild av det nya Ungern
Redaktör: Gabriel Byström
Förlag: Ordfront