Svenska kolgruvor skapar tysk oro
Det har inte kunnat undå någon att Sverige numera äger fem tyska kolgruvor. Statsägda Vattenfall kom över dem i en stor affär för några år sedan, och sen dess har politikerna grälat om vad man ska göra med dessa gruvor.
Alliansen och socialdemokraterna vill helst sälja dem för att bli av med problemet, medan Miljöpartiet vill att Vattenfall helt enkelt lägger ner gruvorna för att därmed försöka minska användningen av kol i världen.
Som så ofta handlar det om pengar mot miljö. Om Sverige säljer gruvorna tjänar vi några miljarder. Men om vi säger åt Vattenfall att lägga ner dem kanske vi kan göra något gott för miljön.
Härom veckan hade Miljöpartiet kongress i Örebro, och som vakna nyhetsläsare vet så krävde kongressen att partiledningen stod på sig mot de andra partierna och slogs för en nedläggning av gruvorna med förhoppningen att kolet skulle stanna i marken. Frågan man genast ställer sig är om det är möjligt?
Jag har varit nere i Tyskland och besökt några av deras gruvor. Det var några år sedan, men gruvorna ser likadana ut nu som då. Att bryta kol i dagbrott är ingen vacker verksamhet: man skövlar landskapet rätt rejält och hus eller hela byar som ligger i vägen töms på sin befolkning och rivs. Att kolet sedan sprider koldioxid när det bränns och bidrar till växthuseffekten gör att det är svårt att känna sympati för verksamheten.
Men frågan är vad som händer om Vattenfall lägger ner sina gruvor. Stannar kolet i jorden då, eller ser den tyska regeringen till att något annat företag tar över?
En risk som nämnts i den tyska debatten är att en svensk försäljning eller nedläggning bara skulle innebära att Tyskland ökar sin import av kol från andra länder. Länder där förhållandena vid kolbrytningen är ännu värre än i Tyskland.
I oktober förra året skrev den tyska vice kanslern Sigmar Gabriel till Sveriges statsminister
Stefan Löfven. Kanslern var orolig över vad den svenska regeringen skulle göra med gruvorna och bad statsministern helst behålla dem i svensk ägo. Löfven svarade undvikande att det hela var en fråga för Vattenfall som företag snarare än för ägarna – alltså svenska staten. Men han la till att han kände sympati för Tyskland och inte ville skada landet. Detta samtal är intressant eftersom det visar på hur orolig den tyska regeringen är över dessa gruvor.
Frågan är om denna oro beror på att svenska Vattenfall faktiskt har makt nog att hålla en del av det tyska kolet under jord – eller om den tyska regeringen bara vill slippa extra kostnader för att se till att någon annan tar över efter Vattenfall? Svaret på den frågan visar hur intressant beslutet på Miljöpartiets kongress faktiskt är.
