Havet är deras enda chans
EUs politik med allt fler höga stängsel och vakter runt alla gränser har lett till att flyktingar från Afrika och Mellanöstern nu bara har en sista möjlighet att ta sig till Europa för att söka asyl – via båt över Medelhavet. Jonas Elvander ger en historisk tillbakablick på migrationen i Europa och ser att politikernas svar på flyktingkrisen är otillräckliga.
När EU-kommissionen för ett par veckor sedan presenterade sin Agenda on Migration i kölvattnet av de senaste flyktingkatastroferna på Medelhavet var syftet att sända ut en tydlig signal: ”det här är viktigt, vi tar det på allvar”.
Den italienska kustbevakningen och några turister hjälper flyktingar i land. Färden började i Eritrea. Foto: AP/TT
På podiet i Kommissionens pressal stod den onsdagsförmiddagen för ovanlighetens skull tre kommissionärer. Där var migrations-kommissionär Dimitris Avramopoulos som är ansvarig för själva agendan. Men där var också utrikeschefen Federica Mogherini, för att markera att det inte bara handlar om migrationspolitik utan att det nu även är en fråga för EUs samlade utrikespolitik. För att riktigt understryka allvaret var även Kommissionens vice ordförande Frans Timmermans på plats. Ledordet under presskonferensen var byråkratbegreppet ”comprehensive approach”, ungefär ”omfattande ansats”.
Och det var i sanning en omfattande ansats som lades fram. Alltifrån ökade anslag till räddningsoperationer och gränsövervakning till nya legala flyktvägar och fördelningsnycklar till militär bekämpning av smuggelnätverk presenterades. Kommissionen föreslog till och med att för första gången någonsin aktivera en krismekanism i Lissabonfördraget för att understödja länder som utsätts för plötsligt och hårt migrationstryck.
I april togs EUs ledare uppenbarligen på sängen av de stegrande flyktingkatastroferna på Medelhavet och Kommissionen deklarerade att det nu är ett krisläge. Men migration och flyktingkriser är inte något nytt i Europa. Kanske finns det till och med något europeiska politiker kan lära sig av den egna historien.
Världskrigets misär
Den europeiska efterkrigstiden har präglats av tre stora migrationsfaser. Den första var, föga förvånande, ett resultat av andra världskriget. I maj 1945 var över 40 miljoner människor på flykt i Europa. Globalt var siffran över 50 miljoner. Det är det största antalet flyktingar som registrerats på såväl europeisk som global nivå.
I Europa var många av flyktingarna tyskar som flydde undan den röda armén i Östeuropa och som inte hade något annat val än att söka sig till de två beskurna och ockuperade väst- och östtyska områdena. Dessutom var många internt evakuerade från de sönderbombade tyska storstäderna. Den svält och misär som dessa internflyktingar drabbades av skildras ingående i Stig Dagermans klassiska reportagebok Tysk höst från 1947.
Därutöver var civila, krigsfångar och arbets- och koncentrationslägerfångar från de länder som besegrats och ockuperats av Nazi-Tyskland på flykt: polacker, fransmän, vitryssar, ukrainare, ryssar, balter samt judar befriade ur koncentrationslägren och på väg mot den gryende israeliska staten. 1950 fanns fortfarande en miljon människor på flykt i Europa. För att på ett effektivt sätt administrera deras öden tillsatte det nyligen grundade FN ett tillfälligt organ kallat UNHCR. Mandatet var på tre år, efter det var tanken att organisationen skulle upplösas eftersom flyktingfrågan skulle vara löst. I dag är UNHCR världens viktigaste flyktingorgan och i högsta grad aktivt.
Industrier och kolonier
Nästa stora migrationsvåg kom på femtio- och sextiotalen och såg väldigt annorlunda ut. I början av femtiotalet var de förstörda europeiska ekonomierna i skriande behov arbetskraft till sina industrier. Samtidigt sökte sig människor från Sydeuropa norrut för att söka jobb eftersom de länderna inte hade haft någon egentlig industri att tala om före kriget heller. Det var också under denna period som de forna europeiska kolonialimperierna kollapsade och avkoloniseringen tog fart. 1947 utropade sig Indien självständigt och därefter följde länder som Indonesien, Ghana, Kongo och Algeriet. Länder som Storbritannien, Frankrike och Holland kunde därför lätt försörja sina fabriker med arbetskraft från de gamla kolonierna. De länder som inte hade haft några kolonier slöt istället bilaterala avtal med enskilda länder.
Många nordeuropeiska länder etablerade relationer med olika medelhavsländer. Till Sverige och Skandinavien kom till exempel många greker och italienare och Tyskland knöt framförallt band till Turkiet. Från flera av de forna kolonierna återvände även människor av europeisk härkomst till de gamla kolonialmakterna. Frankrike tog till exempel, utöver de många algerierna, emot över en miljon fransk-algerier efter självständighetskriget 1962.
”Temporära gästarbetare”
Utmärkande för den här vågen var två saker. För det första var invandringen i stort sett välkommen. I många länder hade nästan halva arbetskraften utraderats i och med kriget och därför var man beroende av extern arbetskraft för att kunna återuppbygga sina samhällen. För det andra betraktades dessa så kallade ”gästarbetare” som temporära. Ingen hade någon tanke på att de många karibier, indier, nord- och västafrikaner, turkar och pakistanier som slagit sig ner skulle vilja stanna när de inte längre behövdes. Därför fanns heller inga rättsliga kontrakt som band dessa immigranter att lämna respektive land efter en viss tid.
Konsekvensen blev att många slog sig ner i sina gästländer och integrerades (med olika resultat i olika länder). När Berlinmuren föll och det sovjetiska imperiet rasade samman förde det med sig en lång rad geopolitiska förändringar som gav upphov till den tredje stora migrationsfasen. Flera gamla konflikter, ofta med etniska förtecken, som varit nedfrusna under det sovjetiska styret tinade och ledde till stora flyktingvågor. En sådan konflikt var Balkankrigen som ledde till stora flyktingvågor till Nord- och Västeuropa. Men vid det här laget hade flera sydeuropeiska länder blivit rikare i och med den ekonomiska integrationen i EU. Därför riktades flyktingströmmarna även ditåt.
De länder som tog emot flest balkanska flyktingar var länder med stora ex-jugoslaviska minoriteter som Tyskland och Österrike samt grannländer som Grekland. Men många kom även till Skandinavien. Balkankrigen ledde till en hastig ökning av asylsökande i Europa. 1984 var antalet 104 000 i Västeuropa, 1992 var siffran nästan 700 000. Detta tryck avtog sedan gradvis under nittiotalet men låg ändå kvar på en relativt hög nivå fram till Kosovokrigets slut.
Gemensam ansats
Enligt Lisa Pelling som är utredningschef på Arena idé och som har forskat om migrationsfrågor är nittiotalets flyktingkris ett lyckat exempel på hur Europa har hanterat flyktingströmmar.
– Då trodde man att det skulle vara för mycket människor och att det skulle ställa till med problem för välfärdssystemet. Men när man ser på Sverige och de länder som tog emot flest jugoslaviska flyktingar, såsom Österrike, ser man att det inte alls var några problem. Den här gruppen är i dag en helt integrerad del av befolkningen. Förmodligen kommer man att betrakta irakiska och syriska flyktingar likadant om tio år, säger hon.
Den stora flyktingvågen i början av nittiotalet gav även upphov till den första ansatsen till en gemensam europeisk flyktingpolitik, och i förlängningen till flera av de administrativa problem som EU dras med i dag. Ett problem då var att det inte fanns någon reglering av hur många länder flyktingar kunde söka asyl i. Det ledde till att många reste runt i Europa och försökte i samtliga länder.
För att undvika detta skrev EU-länderna 1990 under Dublinkonventionen som slog fast att flyktingar måste söka asyl i det första EU-land de anländer till. Detta system fungerade så länge flyktingströmmarna var relativt låga och konstanta. Men sedan några år tillbaka har de ökat drastiskt. Därför är länder som Grekland och Italien i dag utsatta för ett mycket större asyltryck än andra länder.
Italiens välfärdsnivå
I dag befinner sig över 50 miljoner människor på flykt i världen, alltså ungefär lika många som gjorde det vid andra världskrigets slut. Finns det då några lärdomar som politiker kan dra av Europas efterkrigshistoria?
De stora flyktingprogram som sjösattes vid andra världskrigets slut saknar, precis som antalet människor som då var på flykt, historiskt motstycke. Trots att det främst gällde repatriering var den samlade insats som UNRRA, IGCR och UNHCR stod för central för att återbörda flyktingar till sina hemländer och visar att det går att hantera extremt stora flyktingsströmmar om bara viljan finns.
Foto: Emilio Morenatti/AP/TT
Precis som under den andra migrationsfasen är Europa i dag i behov av invandring. Även om Europa i dag inte behöver återuppbygga sina ekonomier är det ett faktum att den demografiska utvecklingen går åt fel håll. Med åldrande befolkningar och vikande barnafödande är behovet av arbetskraftsinvandring växande. Enligt Eugenio Ambrosio, regional direktör vid International Organization for Migration, är till exempel länder som Italien i skriande behov av invandring.
– Italien kommer inte att kunna bibehålla sin välfärdsnivå om tio år om de inte accepterar fler ekonomiska migranter. Men det är nästan omöjligt för arbetskraftsinvandrare att ta sig till Europa i dag. Politiker måste därför börja tala om invandring som något positivt, säger han.
Men så länge som främlingsfientliga partier utmålar varje invandrare, såväl flykting som ekonomisk migrant, som ett hot finns det politiska poäng för politiker att vinna på att anpassa sig till deras beskrivning.
Dysfunktionell politik
Den tredje migrationsfasen visade att högt asyltryck och integration av flyktingar inte långsiktigt är så problematiskt som många gör gällande. Dessutom inskärpte det betydelsen av en gemensam flyktingpolitik.
En sådan har också sakta men säkert implementerats. Problemet är bara att den på många sätt är dysfunktionell och ibland rentav kontraproduktiv. Dublinkonventionen och EURODAC-systemet var tänkta att göra administreringen av flyktingar effektivare.
Men samtidigt har dessa reformer ackompanjerats av andra restriktiva åtgärder som gjort att det gradvis har blivit svårare att ta sig till Europa för att söka asyl. 2012 byggde Grekland ett stängsel längs den turkiska gränsen för att stävja flyktingströmmen, precis som man tidigare gjort i de spanska exklaverna Ceuta och Melilla i Marocko. Detta ledde dock bara till att flyktingarna valde att ta sig in i EU via Bulgarien istället. Förra året byggdes därför ett stängsel även i Bulgarien. Det innebar att det plötsligt inte fanns någon möjlighet för flyktingar att ta sig till Europa landvägen.
Foto: Emilio Morenatti/AP/TT
Samtidigt har krigen i Syrien, Irak och Afghanistan, den alltmer hårdföra diktaturen i Eritrea och de humanitära situationerna i Öst- och Centralafrika de senaste åren lett till att flyktingströmmarna ökat explosionsartat. Därför är den enda möjligheten som sedan ett par år tillbaka står flyktingar till buds att ge sig ut på den osäkra och ofta dödliga färden över Medelhavet. Om något visar de senaste decenniernas gemensamma flyktingpolitik hur man skapar en flyktingkris.
”Ett europeiskt svar”
På presskonferensen den där onsdagsförmiddagen sade Federica Mogherini: ”för första gången har vi ett europeiskt svar.” Det lät hoppfullt. Men mycket tyder på att det europeiska svaret inte bygger på någon djupare förståelse för den egna historien eller migrationens natur. Symtomatiskt nog var den mest konkreta åtgärden att sätta in militär mot smuggelbåtar – det är allt annat än en konstruktiv lösning på ett så komplext problem som en flyktingkris. Uppenbarligen finns det ännu anledning för europeiska politiker att vända blicken mot det förgångna.
