Blåbrun populism stoppar inga IS-krigare
I veckan som gick har de blå och de bruna gått i taket över ”Stockholms stads strategi mot våldsbejakande extremism”.
Så här har det till exempel sett ut: ”Vi kommer alltså infinna oss i en situation där flyktingar som flyr IS kommer vara förpassade till arbetslöshet och fyra-handsboenden, medan förövarna kommer få en gräddfil till bostäder och arbete. I ett läge där tusentals människor kommer till Sverige flyendes från IS terror kommer de i välfärden mötas av sina förövare som nyligen blivit anställda av välmenande politiker.” Citatet är från en debattartikel i Expressen av Hanif Bali, moderat riksdagsledamot med ansvar för integrationsfrågor i arbetsmarknadsutskottet. Det är ett av många liknande populistiska utspel från högern.
Det är skrämmande ur flera synvinklar. För det första har de fel i sak: det står ingenstans att de så kallade återvändarna ska få förtur till bostad och jobb. Det står att en rad instanser ska samordnas i arbetet för att minska denna form av extremism, och det handlar inte bara om återvändare utan även om personer i riskzonen för att värvas. Arbetsförmedlingen finns med på ett hörn bland dessa instanser (det ska finnas “en länk till Arbetsförmedlingen”), men de har inga egna jobb att dela ut och det var länge sedan Arbetsförmedlingen var ”en gräddfil till jobb”. Arbetsförmedlingen är först och främst ett kontrollorgan.
Men det som är mest skrämmande är att allt fler politiker anpassar sin retorik till SDs lögner. Såväl socialdemokrater som borgerliga vill vara med och konkurrera om de bruna rösterna. Hos S var det senaste exemplet justitieminister Morgan Johanssons tankar om att EU-migranters barn inte ska få gå i skola i Sverige.
Några har dock stått emot lockelsen. Det är inte ofta vi hänvisar till DN, men DNs huvudledare den 21 maj innehåller följande kloka ord: ”Få saker kan få högern att rasa så unisont som gullande med kriminella. Eller som i det här fallet: återvändare från terrorsekten Islamiska staten. (…) Utropen är naturliga: det är på många sätt ologiskt att samhället ska värna om förövare. Till saken hör bara att resultatet av att inte göra det riskerar att bli ännu värre. Tanken på att hjälpa en person efter jihadresan må vara stötande, men att samma person traskar runt i samhället utan verktyg att förändras är knappast mer tilltalande.”
Just så. Den här frågan har inga enkla lösningar, det hjälper inte att spärra in alla och slänga nyckeln, eller stänga gränserna, som ju är den egentliga önskan från dem som sprider den bruna propagandan. I grunden handlar det om att skapa ett samhälle som inte faller isär, där klyftorna och hopplösheten inte ökar.
Bali avslutar sin artikel med: ”De jihadister som ansluter sig till IS är landsförrädare, det enda som håller dem ifrån att fällas är en ren teknikalitet – det är där det politiska fokuset bör läggas, inte på att erbjuda mördare en bekväm vistelse i Sverige.”
Om det är så enkelt borde väl Bali se till att ändra den teknikaliteten istället för att gnälla på de få kommunpolitiker som agerar. Han sitter själv i Sveriges lagstiftande församling, där de blåbruna har en tydlig majoritet. Det är bara att lägga ett förslag och trycka på knapparna. Men även om staten kommer att kunna lagföra fler efter den knapptryckningen, kommer inte alla att kunna lagföras. Det är inte lätt att veta och bevisa vad någon har gjort i en annan del av världen, framför allt inte där krig och terror pågår. Och att gripa någon innan den ens åkt iväg, bara på misstankar om vad den tänker göra, vore ett direkt hot mot rättssäkerheten.
Ska vi då bara titta på? Eller ska vi, som Stockholms stad och tidigare Örebro, försöka göra något åt situationen? Ska vi försöka hindra att fler värvas och åker iväg eller ska vi peka finger åt dem som försöker göra något?
Stockholms stads program är långt ifrån perfekt, det ligger en del i kritiken att det är ett hastverk. Men Stockholms agerande är bättre än de över 280 kommuner (inklusive samtliga moderatledda kommuner) som inte gjort något alls.
