Rätten till jorden

I en korsning i Luandas stadsdel Miramar väntar en hop bilar på grönt ljus. En ”mutilada”, en kvinna i en knarrig rullstol och smutsiga kläder, styr fram till en glänsande Mercedec-Benz vars sotade rutor skyddar sina passagerare från världen utanför. I det överväldigande trafikkaoset och bland avgasmolnen ställs två ekonomiska och sociala motpoler öga mot öga med varandra; ingen annanstans i Angola skulle dessa parallella världar mötas.

Kvinnan kupar händerna och håller upp dem och ber om några kwanzas. Hon kunde lika gärna vädja till en stum vägg. På sätt och vis är det också det hon gör, för sekunden senare slår rött om till grönt och bilarna som stått på tomgång tutar och försöker hetsa förarna framför att raska på lite. Mitt i allt tumult har himlen skiftat från askgrå till vidöppen; regnet börjar falla och kvinnan måste snabbt styra rullstolen mot trottoaren för att undvika de framdånande fordonen. Allt i världens dyraste stad som blir alltmer ökänd för sin trafiko säkerhet. Och orättvisa markpolitik.

När Angola blev självständigt 1975 föll all mark i statlig ägo. När det trettioåriga inbördeskriget upphörde 2002 öppnades portarna på vid gavel för utländska investerare. Intresset för Angolas naturtillgångar – främst olja – har förvandlat landet till en fest ingen väntas ta något ansvar för. Utvecklingen sätter den angolanska identiteten på spel, menar Teresa Quivienguele, direktör för programverksamheten hos miljö- och landsbygdsorganisationen ADRA.

Teresa Quivienguele. Foto: Klas Lundström

– Vi vore ingenting utan tillgång till jord, säger hon. För oss är jord lika med identitet och något som nästa generation ska förvalta. Med tanke på utvecklingen är jordfrågan Angolas största framtidsutmaning. Slaget om tillgång till mark sker på ojämlika villkor. Och landsbygden släpar långt efter i utvecklingen, menar Teresa Quivienguele.

I det rurala Angola, som utgör 90 procent av landet, finner sig många maktlösa i händerna på guvernörer som föredrar snabba profiter från utländska bolag i stället för långsiktiga sociala investeringar. Högst upp på ADRAs dagordning står därför en radikal omställning av Angolas jordpolitik.

– Vi behöver ett Angola där alla räknas, menar Teresa Quivienguele. Det kräver ett ledarskap som vågar välja en hållbar framtid framför kortsiktiga vinningar. Jorden är vår moder.

Flyktingar i sitt eget land

Luandas nuvarande ansiktslyft frontad av hotell, kontorskomplex och promenadstråk byggs i många fall på mark som måste exproprieras från före detta internflyktingar. Under krigsåren, då stora delar av det rurala Angola var ett enda stort slagfält, flydde över en miljon människor till huvudstaden som slutar vid strandudden Ilha do Cabo, intill hamnen. Under dagen torkar fiskare sina nät i sanden medan kvinnor och barn tvättar kläder i Atlanten. De flesta lever mer eller mindre under bar himmel i parken A Floresta. Vad som kommer att hända med parkinvånarna är oklart, just nu förvandlar staten Ilha do Cabo till ett exklusivt och modernt skyltfönster för Luandas expats och samhällselit.

President Eduardo dos Santos dotter Isabel (Afrikas första kvinnliga miljardär) äger redan en rad lyxinrättningar här. Under kvällstid pustar gränderna på Ilha do Cabo ut i svalkan. Bilar bökar sig in längs de pinnsmala stigarna och skvätter lera över försäljningsstånden. I små barer samlas kvinnor och män för att dricka öl, umgås och se på fotboll. Det här är arbetarklasskvarter vars invånare driver egna butiker eller dagpendlar till olika jobb på andra sidan staden.

Gränder och skrytbyggen

Adriano, 24 år, växte upp här och arbetar som servitör vid en av Ilha do Cabos finare restauranger. Hans föräldrar kom hit under kriget och vill flytta tillbaka till södra Angola, men bristen på jobb och svikande framtidstro i de provinser som inte inkluderas av landets oljeboom gör att de stannar kvar.

Adriano är kluven:

– Allt det här sägs ju vara starten på en ny tid, med alla restauranger, vägar och hotell – men till vilket pris? Och för vem: oss angolaner eller de globala bolag och länder som investerar här? Känslan bland Ilha do Cabos gränder är att många förväntar sig att snart bli bortsjasade och utkastade i en hemlös tillvaro. Någon kompensation för sina marker och hem förväntar de sig inte se röken av.

– Det är kanske vad regeringen vill, resonerar Adriano. Att vi flyttar på oss för att bereda väg åt ytterligare skrytbyggen. Men var ska vi ta vägen, ingen har någonsin frågat oss som lever här vad vi tycker om saker och ting. Och det var inte vi som startade krig.

Jordfrågan olöst

Allan Cain, chef för Development Workshop (Angolas äldsta frivilligorganisation), sätter fingret på en historisk kontinuitet: markfrågan är ett arvegods från den portugisiska kolonialismen.

– Jordfrågan blev en politisk fråga först när kriget tog slut 2002 och människor började återvända till sina marker, säger han. Det här är en konflikt som växt med tiden och som kommer att fortsätta eskalera så länge som jordfrågan förblir olöst.

Angola är del av en global trend där utvecklingsländers politiska ledare åser en utveckling där globala företag tillskansar sig marker och naturtillgångar på lokalinvånares bekostnad utan att ingripa. I Angola, menar Allan Cain, kan det senaste årtiondets ökade landgrabbing leda till en storskalig konflikt mellan regeringen och landets småskaliga jordbrukare.

– Med den utveckling som råder ser jag risken för en utdragen konflikt som överhängande, summerar han.

Klimatförändringar

2015 firar Angola 40 år som självständig nation. I provinsen Cuando Cubango, i sydöstra Angola, innebär markfrågan bokstavligen liv eller död. Den fnösktorra marken nära gränsen till Zambia drabbades 2013 av sin svåraste torka på tre decennier: 1,5 miljoner människor såg sina magra skördar förstörda till följd av uteblivet regn och förpassades till akut matnöd. Klimatförändringarna spelar huvudrollen tillsammans med ärren efter kriget.

Guvernören i Cuando Cubango är en general tillhörande det statsbärande regeringspartiet MPLA vars stab hellre talar om svulstiga satsningar på ökade handelsförbindelser med Zambia än att gräva brunnar på landsbygden. I en liten by nära staden Cuito Cuanavale (som kallas ”Afrikas Stalingrad” då den belägrades i flera månader under inbördeskriget på 1980-talet) har en familj samlats under ett magert träd. De har inget vatten och den närmaste floden ligger på andra sidan om ett ännu oröjt minfält. Hettan pulserar likt hjärtslag. Ingen finner ork att röra sig.

Minfritt 2025

I några av de många pärmar som minröjarorganisationen Halo-Trust delar med sig av i lokalkontoret utanför Cuito Cuanavale framgår att svenskproducerade landminor har påträffats i Angola, enligt Halo-Trusts egen statistik. Sverige var ingalunda ensamt om att ekonomiskt profitera på Angolas lidande: inbördeskriget gödde i nästan trettio år den globala vapenindustrin och utgjorde en självklar vattendelare under kalla krigets sista årtionde. Angola förblir ett av världens mest minplågade länder, och provinsen Cuando Cubango lär inte vara minfri förrän tidigast 2025 – förutsatt att Halo-Trust fortsätter att få ekonomiskt stöd utifrån.

– Allt beror på det, förklarar Eason Luciano Moyo, Halo-Trusts verksamhetschef i Cuando Cubango. Människor kan inte återvända till eller fullt ut börja bruka sina jordar förrän marken är helt fri från minor.

Inte bara återvändande angolaner längtar till den dagen: det gör även allehanda bolag inom gruv-, skogs- och jordbruksindustrin. Frågan blir vilka den politiska makten kommer att prioritera. Vilken av dem garanterar mest gynnsamma inkomster?

I Cuito Cuanavale vittnar läkare om svåra malariaepidemier som årligen kräver upp emot hundra barns och gravida kvinnors liv. Få tecken på välstånd eller statliga investeringar syns till i en region med världens lägsta medellivslängd: drygt 40 år. UNICEF har varnat för att situationen kommer att leda till en regional katastrof med oavslutade studieperioder för unga, desperat urbanisering och cementerad desperation, detta i ett hörn av världen vars naturtillgångar och förutsättningar torde kunna bidra till välstånd.

”Det riktiga Angola”

Chauffören Vitor visste att situationen var prekär på landsbygden trettio mil öster om den egna hemstaden Lubango. När han nu för första gången kör genom Cuando Cubango och ser den enorma fattigdomen längs vägen kan han knappt tro sina ögon.

– Här lever människor kvar på stenåldern, säger han. Utan elektricitet, rinnande vatten eller tillgång till sjukvård eller jobb. För Vitor är allt politik: sydöstra Angola var en av de blodigaste krigsskådeplatserna. Invånare här stödde, och många stöder alltjämt, i hög utsträckning MPLA:s politiska motståndare Unita. Ett politiskt stöd till ett högt pris.

– MPLA-regeringen i Luanda kommer aldrig förlåta folk här för att de stödde Unita under kriget, säger Vitor. Därför skyndar de inte nämnvärt att investera här, inte ens i de mest basala mänskliga rättigheterna.

Det låter aningen konspiratoriskt, men i jämförelse med Luandas snabba och skoningslösa ansiktslyft för att blidka Angolas växande medelklass och utländska dignitärer blir Cuando Cubangos tröstlösa landsbygd ännu ett bevis på politiska prioriteringar. Nu liksom alltid är Angola av stort intresse för världen utanför. På invånarnas bekostnad.

Vitor suckar:

– Här finner du det riktiga Angola, inte bara fasaden av världens snabbast växande ekonomi som de vill visa upp i Luanda.

Dela artikeln