Frihet, autonomi och självrespekt
Är det verkligen mer fritid vi behöver? Är det inte snarare en samhällsstruktur som ger oss frihet att skapa meningsfullt arbete som går att försörja sig på? frågar sig Petra Östergren.
Jag tänker på antropologen James S Scotts ord i boken Two cheers for anarchism när jag tar del av de senaste veckornas arbetsdebatt på kultursidorna: ”Det är dags att någon lägger ett gott ord för petite bourgeoisie.”
Sociologen Roland Paulsen har kritiserat den verkningslösa arbetsförmedlingen, hävdat att merparten av arbetet vi utför är ”tomt” och att vi istället borde ha mer fritid för självförverkligande. Fysikprofessor Bodil Jönsson är inne på samma linje. Vi måste ändra synen på arbete. Teknikutvecklingen gör att vi borde gå ner till två timmars arbetsdag.
Debatten är stimulerande, men jag har svårt för den gängse vänsteruppdelningen av arbete/fritid och arbetsköpare/arbetare. Själv har jag drivit eget sedan jag var 23 år, först som självförsvarsinstruktör och sedan som författare och föreläsare. Nu har jag en forskningstjänst och uppskattar tryggheten det innebär, men önskar att fler insåg småföretagarnas frihetliga förtjänster.
Att de har så dåligt rykte inom vänstern är på ett sätt förunderligt. Ur ett globalt perspektiv är det den allra största klassen. Här finns allt från affärsinnehavare, hantverkare, försäljare och småbönder, till kringresande underhållare, lumphandlare, oberoende fackmän och småhandlare vars enda egendom är en symaskin, kärra eller roddbåt. De representerar en viktig frihetszon inom de stora statssystemen, både i socialistiska block och kapitalistiska demokratier eftersom de är svåra att övervaka.
Dessutom tillhandahåller de vital social och ekonomisk samhällsservice. Det är den lokala tobaksaffären som håller koll på grannskapet och som vi lämnar nycklarna hos, inte storköpen. Småhantverkare och bönder har dessutom spelat en viktig roll i kampen för jämlikhet.
Att den marxistiska analysen har svårt att ta parti för småföretagare är dock förståeligt. De ryms inte i idén att enbart proletariatets frigörelse kan överskrida det kapitalistiska systemet. Javisst, de är för det mesta fattiga, men de är fattiga kapitalister. Det går inte att lita på deras lojalitet. Efter den bolsjevikiska revolutionen kunde stämpeln ”petite bourgeoisie” betyda fängelse, exil eller död. Svårigheten att övervaka, taxera och reglera dem spelar in. Komplexiteten och rörligheten gör att staten är emot mobila folk.
Men en frihetlig vänster borde kunna omfamna klassens existensberättigande. Den praktiserar och står för saker som autonomi, frihet och ömsesidighet. Till skillnad från tjänstemän och arbetare kan de i stort kontrollera sin arbetsdag och arbeta utan övervakning. Självbestämmandet är naturligtvis tvivelaktigt om det i praktiken innebär långa arbetsdagar för en ersättning som bara täcker existensminimum. Men viljan till autonomi, att få ha kontroll över sin arbetsdag och så uppnå känslan av frihet och självrespekt är en underskattad social strävan för stora delar av världens befolkning, menar Scott.
Så kanske är det inte mer ”fritid” vi behöver – utan en samhällsstruktur som möjliggör friheten att skapa meningsfullt arbete som det även går att försörja sig på? Och detta är inte nyliberala drömmar. Enligt Scott kommer ett samhälle som domineras av småskalig handel och småhandlare närmare jämlikhet och folkligt ägande av produktionsmedlen än något ekonomiskt system som hittills uppfunnits.
