I kolbrottens spår

– Hur hittade du hit? Vi glömde ju ge dig vägbeskrivning.
Wilma Steele ser lite oroad ut när jag berättar att jag bara följt väg 52 och frågat mig fram sista biten hem till henne och maken Terry. Jag reser runt i West Virginia, delstaten i östra USA med landets näst största kolproduktion, för att se något av konsekvenserna av den omfattande och långvariga gruvdriften.
– Det kan vara lite farligt att känna oss gamla trädkramare, säger Wilma medan hon dukar fram en stor pizza som vi delar.
Wilma och Terry bor i byn Meador i södra West Virginia. De är båda pensionärer. Wilma är lärare till yrket och Terry kolgruvearbetare, något han delar med en stor andel av särskilt den manliga befolkningen i området. Ett farligt jobb.
– Varje morgon kysste jag Terry innan han gick ner i gruvan. Jag visste alltid att det kunde vara sista gången jag såg honom.

Bergen sprängs bort
Det var här, i Appalachernas berg med dess stora koltillgångar, USA:s industriella revolution tog sin början. Det första kolfyndet gjordes år 1742, och på 1800-talets mitt hade en omfattande gruvindustri byggts upp för att förse ångmaskiner och kraftverk med den smutsiga men billiga och pålitliga energikällan. Många lockades att flytta hit för arbete under jord.
Med tiden har utvinningsmetoderna stegvis flyttat ovan jord och med det blivit brutalare. ”Mountaintop removal”, eller bergstoppsbrytning, kallas den metod som alltmer används. För att komma åt kolet kalhuggs skogen på berget. Berget sprängs sedan bokstavligen i luften bit för bit, och blottar lagren av kol. Överskottet skyfflas ner i dalgångarna.
Problemen med metoden är många. Dammet från sprängningarna gör luftkvaliteten i närområdet mycket dålig. Vattendrag täpps till och förgiftas av de olika ämnen som finns som föroreningar i kolet. När man utvunnit kolet är det tänkt att berget ska återställas till ”sin ungefärligt ursprungliga kontur”, och skogen återplanteras.
Wilma och Terry älskar sina berg. Wilma tar gärna fyrhjulingen på skogsutflykter uppför berget. Om våren tillbringar Terry mycket tid i naturen för att plocka ginseng. Det är en växt man måste vara försiktig med. En hel del måste lämnas orört för att säkra återväxten. Det senare är något han märker har glömts bort; många plockar rent utan att tänka på framtiden. Han ser en parallell till attityden till bergen. Terry är ateist medan Wilma har en kristen tro. Hon känner sig däremot inte hemma i kyrkorna i området, där hon saknar förvaltartanken.
– ”Vad ska vi med bergen till”, säger de. “Gud gav oss kunskapen att spränga dem och utvinna kolet”. Det är så de tänker, säger Wilma.

Präglas av kolindustrin
De är båda övertygade liberaler i en konservativ omgivning, och starkt emot bergstoppsbrytningen där mångas arbeten beror på den, vilket har lett till att de hamnat utanför bygemenskapen. Också dottersonen Dustin är ensam på sin skola om att ta ställning mot bergstoppsbrytningen. Wilma berättar att även skolan präglas starkt av kolindustrin. Hon skrattar vid ett minne.
– Dustin säger precis vad han tycker, och det får han lida för. När han var tolv skulle skolan fira Jordens dag vid en återställd bergstoppsoperation. “Jaså, ska vi fira Martin Luther King-dagen med Ku Klux Klan också”, sa han. Folk gick i taket.

Kolets storhetstid förbi
Än i dag står kolet för omkring 40 procent av USAs elproduktion, och fortfarande stånkar Norfolk-Southerns kolfyllda godståg kors och tvärs över delstaten och ut i världen. Om hur mycket kol som egentligen finns kvar i bergen råder det dock delade meningar.
– De säger att det finns kol för minst 150 år här, men vi som bor här och har jobbat i gruvorna vet att det inte är sant, säger Terry.
Södra West Virginia av i dag är något helt annat än på kolets storhetstid. Det mest lättillgängliga kolet börjar ta slut, och man har fått konkurrens från den effektivare och mindre smutsiga gasen. Den kraftigt mekaniserade bergstoppsbrytningen kräver betydligt mindre arbetskraft, varför industrin inte alls spelar samma roll som arbetsgivare som förr. Staden Bramwell hade en gång USA:s största andel miljonärer, och befolkades av gruvbolagens ägare.
I McDowell county dit mycket av gruvdriften uppkom växte byar som Iaeger, Gary, Kimball och Northfork upp och befolkades av gruvarbetarfamiljer. Staden Welch kallades på 1940-talet för “Lilla New York”. Anledningen var det nöjesliv och den mångkultur som kom med den stora inflyttningen.

Utflyttningsvåg
I dag har varuhusjätten Wal-Mart gått om kolindustrin som delstatens största arbetsgivare, men längs landsvägarna som ringlar bland bergen och förbinder de gamla kolarbetarbyarna får man ändå ofta väja för stora lastbilar, tungt – ofta för tungt – lastade med kol. McDowell county har sedan toppåret 1950 förlorat fyra femtedelar av sin befolkning. En utflyttningsvåg skedde efter omfattande översvämningar år 2001 och 2002. Welch är numera en förfallen småstad där en stor del av såväl bostadshusen som butikerna står tomma, och samma sak gäller byarna runtomkring.
Vid en förfallen skolbyggnad i Gary möter jag Holiday som är vaktmästare i baptistkyrkan intill. Han har levt hela sitt liv i byn, och skolan gick han i som barn. Det var under segregationstiden, och när den bröts lämnades byggnaden vind för våg. Holiday pekar ut hus efter hus i Gary som övergetts eller brunnit ner, medan han berättar om ett hårt arbetsliv i gruvorna, där han en gång lyckades få in tjugofem arbetstimmar på ett dygn, genom att ta tre skift och hoppa över lunchrasten. Nu känner han att kolindustrin svikit området, då både pengar och kol lämnar landet.

Täpper till vattendragen
I Kimball, någon halvmil bort, är Markella Gianato tredje generationens ägare till en matvarubutik och lunchservering. Hit kommer många för att byta några ord på lunchrasten. Borgmästaren Randolph Deloatch har ett av borden som sitt andra kontor och sköter sina telefonsamtal. Vid översvämningen 2001 stod butikens golv för första gången under vatten. Anledningen talar Markella tyst om.
– En del tror att det har med bergstoppsbrytningen att göra. Men som affärsidkare kan jag inte säga det; jag måste vara neutral.
Sambandet är hur schaktmassorna vid brotten täpper till vattendragen, så regnvattnet har ingenstans att ta vägen. Efter kalhuggning finns inga träd som absorberar vattnet. Problemet kvarstår vid försök till återställning efter operationer. Det är svårt för nya träd att få fäste i de sand- och gruskullar som ersätter berget. Istället växer ofta gräs eller låga buskar, utan tillräcklig förmåga att binda vatten.
Att tala negativt om kolbrytning är alltså känsligt människor emellan. Industrin är trots allt en dominerande näring i det hårt prövade området, och man biter inte ostraffat den hand som föder en. En politiker som inte är på kolindustrins sida blir inte långvarig.

Koljobben är viktiga
På myndigheten för ekonomisk utveckling i Welch arbetar Peni Horn-Adams. Jag frågar henne om det finns planer att diversifiera ekonomin. Det gör det, i viss mån. Hon talar om att locka turister till naturupplevelser och historia. Men att kolet skulle förlora sin roll tror hon inte.
– All mat som ställs på borden är tack vare kolgruvorna. Vi måste behålla så många koljobb som möjligt. Vad vi kan göra är att rösta på politiker som är positiva till kol.
Kolindustrins lobbygrupper har stort inflytande i politiken och en stark röst i den allmänna opinionen. Med omfattande närvaro i sociala medier och egen tidskrift framställs kolindustrin som en ansvarsfull och pålitlig aktör, som står för både välavlönade jobb och betydande skatteintäkter för staten. Miljöregleringar ses däremot som en del i ett “krig mot kolet”. Trots detta är de kolproducerande områdena i Appalacherna bland de absolut fattigaste i USA. En rapport från miljökonsultfirman Downstream Strategies gör rent av gällande att när man tagit hänsyn till alla aspekter – vägslitage, miljökostnader, vårdkostnader – innebär kolbrytningen en förlust för delstaten.
Det finns en stereotyp om området som befolkat av drogmissbrukare och arbetslösa. Arbetslöshet och fattigdomsnivåer är också höga, och West Virginia toppar USA:s statistik över dödsfall genom överdos. Man kan få intrycket att det råder likgiltighet inför miljön och ett positivt konsensus om kolindustrin. En kraftig överdrift, menar Al Justice som kommer från en kolarbetarfamilj men själv arbetar som lärarvikarie i McDowell county.
– Du kommer bli förvånad när du ser hur många som egentligen är emot bergstoppsbrytningen. Vad vi ser här är en humanistisk och ekonomisk tragedi. Kolbolagen kommer hit och tar allt vi har, medan mina vänner ligger på rehab, säger han.

Stereotyp av ”hillbillies”
Al visar mig runt i trakterna kring hans hem i War i allra sydligaste delen av West Virginia. Ett avlägset maskindån ljuder konstant från flera koloperationer. Als vän Barbara bor med sina föräldrar i en stuga i bergen. Hon talar om svårigheterna att skaffa en högre utbildning. Ofta måste man färdas långt, och när man är klar är det svårt att få en relevant anställning. Själv har hon kämpat hårt för att studera och har ägnat mycket av sin universitetstid åt de förhållanden bergens befolkning lever under.
– Stereotyperna används av kolbolagen för att människor ska låta bli att lyssna på oss “korkade hillbillies”. Vi ses som bakåtsträvande trädkramare när vi protesterar mot att våra berg sprängs medan pengarna går till Pittsburgh och New York.
Al debatterar mycket på sociala medier. Ofta diskuterar han med elever på någon av skolorna där han undervisar. Han tycker visserligen att globala frågor som klimatförändringar är viktiga, men just nu håller han sin kamp lokal.
– Jag vill upplysa folk om den orättvisa de är utsatta för. För egen del har jag enkla mål i livet. Jag vill odla min trädgård, träna mina hundar och spela musik, och jag vill inte ha min omgivning förstörd.

Dela artikeln