EUs tre kriser
Europeiska Centralbanken försöker lösa den ekonomiska krisen i EU genom att pumpa in pengar i finansmarknaderna. Det är ineffektivt, menar Guy Standing. Han anser att försök med basinkomst skulle ha bättre effekt – och lösa andra problem samtidigt.
Den 22 januari förkunnade Mario Draghi storslaget att Europeiska Centralbanken (ECB) skulle pumpa in 60 miljarder euro i månaden i finansmarknaderna fram till september 2016. Förskönande kallar han det ”kvantitativ lättnad” (som förkortas QE på engelska och den benämningen kommer att användas i texten; övers. anm.). Beloppet utgör 10 procent av eurozonens BNP och 10 procent av dess offentliga bruttoskuld. Många tror att överföringarna kommer att pågå längre än de utlovade 19 månaderna.
ECBs president beskrivs som ”oberoende”, vilket innebär att han kan göra detta utan något demokratiskt fattat beslut. I själva verket är befolkningen i det land som ska bidra mest starkt emot den här planen. Oavsett om tyskarna har rätt eller fel visar det hur odemokratisk den ekonomiska politiken i Europa har blivit. Det demokratiska underskottet tvingar människor att protestera mot Europas förändring i nyliberal riktning. Det är olycksbådande att mr Draghi, tidigare anställd av Goldman Sachs, vill ge Europeiska Centralbanken makt att tvinga länder till strukturella reformer – en eufemism för att skära ner på socialpolitiken och göra medborgarnas liv otryggare.
När QE-planen presenterades sa folk inom finansmarknadsbranschen att den var ”djärv och övertygande”. Så klart att de sa det! Det är ju framför allt dem den gynnar.
QE är ett trubbigt, ineffektivt och orättvist instrument, skenbart avsett att sätta fart på den ekonomiska tillväxten, delvis med hjälp av inflation och delvis genom att få valutan att minska i värde. Att köpa statsobligationer minskar visserligen statens skulder på kort sikt, men vill man sätta fart på tillväxten är det bättre att EU skjuter till pengar. Särskilt som QE verkar bli en modern form av protektionism, som finansmarknaderna snart kommer att reagera på.
Två månader tidigare presenterade Europeiska Centralbankens nya chef, lika storslaget, en ”investeringsplan för Europa” på 315 miljarder euro, huvudsakligen för att hjälpa investerare, speciellt Europeiska investeringsbanken. Ingen av dem som gynnas av de här två åtgärderna kan sägas vara bland dem som drabbas av den ekonomiska krisen. Och Jean-Claude Junckers vaga prat om att prioritera ”strategisk infrastruktur” antyder att det ligger långt fram i tiden och inte kommer att minska lidandet inom överskådlig framtid.
Vi måste komma ihåg att det finns tre EU-kriser: brist på efterfrågan och investeringar, en växande ojämlikhet och farliga populistiska reaktioner på migrationen. Till och med OECD erkänner nu att ojämlikheten i sig är ett hinder för tillväxt. Det är också en orsak till migration från södra och östra Europa norrut och västerut.
Denna ökande ojämlikhet har dokumenterats till leda. Alla nya förslag till ekonomisk politik, inklusive QE, borde stresstestas: kommer det här att öka ojämlikheten? Om Mario Draghi svarar ja på den frågan, vilket han måste i fråga om QE, bör han försöka hitta ett alternativ. Folket i Europa har fått nog, och det sjudande missnöje som finns i dag kan växa. Om ilskan blir ännu större kommer det inte bara att påverka tillväxten och ge finansmarknaderna spatt.
Mer ojämlikhet kommer också att öka underskottet i regeringarnas budgetar, eftersom det är lätt för de mycket rika, speciellt de aktiva på finansmarknaderna, att undgå att betala skatt. Ökande ojämlikhet tenderar också att försämra handelsbalansen, eftersom de rika köper oproportionerligt mycket importerade varor och tjänster i relation till inhemska.
Krisen kring migrationen kan bero på missuppfattningar i fråga om dess nivå och inverkan. Stora delar av EU behöver mer invandring och inte mindre, eftersom låga födelsetal och ökande livslängd skapar en allt äldre befolkning. Men den viktigaste frågan är tyvärr den populistiska reaktionen inom hela EU. Det är den som måste desarmeras. Den populistiska, nyfascistiska högern växer verkligen.
Ett sätt att komma tillrätta med alla dessa tre kriser – ojämlikheten, migrationen och bristen på efterfrågan – vore om ECB och EU-kommissionen styrde en del av pengarna som ska gå till QE och mr Junckers ”investeringsplan” åt ett nytt håll. De skulle kunna styra till exempel en procent (gärna mycket mer) till flera av de regioner där inkomsterna är lägst och utflyttningen högst. Pengarna skulle kunna betalas ut i form av basinkomst.
Även om det är önskvärt i sig att öka efterfrågan och tillväxt, bör det ju göras på ett sätt som kan stimulera lokala investeringar och efterfrågan på lokala varor och tjänster. Den effekten kommer QE inte att ha, men man får den genom att ge folk pengarna direkt.
Man skulle kunna göra en pilotstudie under ett eller två år, där varje man, kvinna och barn i till exempel fyra områden får pengar varje månad. Enda villkoret skulle vara att de bor kvar i området. De skulle vara fria att flytta, men utbetalningarna skulle göra det lättare för dem att bo kvar.
I många utflyttningsområden är genomsnittsinkomsten omkring 400 euro i månaden. Om man gav var och en halva den summan i basinkomst skulle två miljarder euro räcka långt. Det skulle ha tre positiva effekter: Det skulle minska pressen att emigrera. Det skulle öka tillväxten genom att stimulera efterfrågan, mycket mer direkt och effektivt än QE. Och det skulle minska ojämlikheten inom EU litegrann.
Till skillnad från QE skulle direkta överföringar inte minska trycket på regeringar att minska budgetunderskottet. Det borde även vara mer aptitligt för tyska politiker, bankirer och väljare. Dessutom vore det mer förenligt med en moralisk migrationspolitik, eftersom det skulle minska fattiga rumäners och bulgarers behov av att emigrera till länder där ökande främlingsfientlighet skapar en mer auktoritär politik.
QE kommer däremot att förstärka ojämlikheten, ha liten inverkan på tillväxten och få världens regeringar att tävla i valutanedskrivning. Det skulle vara en farlig väg mot 2000-talets form av protektionism. Varför inte använda en del av pengarna för att öka tillväxten och minska ojämlikheten istället?
De fyra triljoner dollar som USA har lagt på QE kunde uppskattningsvis ha gett varje ickemiljonärshushåll i landet 40 000 dollar. Istället bidrog det till en ny omgång fastighetsbubblor. Ojämlikheten fortsätter att växa. På samma sätt hade Storbritanniens QE kunnat användas till att ge varje medborgare en basinkomst på 50 pund i veckan i två år. Den ekonomiska ojämlikheten hade minskat och tryggheten hade ökat, liksom den inhemska tillväxten.
Istället har bubblorna vuxit, speciellt i fastighetsbranschen, liksom hushållens skuldsättning, hemlösheten och antalet människor som måste vända sig till matbanker. Eftersom regeringarna skär ner mer och mer på socialpolitiken borde de inte bli förvånade om vreden vänds mot dem.
Behovet av alternativ är desperat. Ett pilotförsök skulle ge beslutsfattarna en fantastisk möjlighet att se om det fungerar. Att göda bankirerna har ju inte åstadkommit något mer än att ge dem äckligt höga bonusar.
