Är du PK?
Jag frågade några språkintresserade Facebookvänner vad de skulle vilja läsa om i En syl i vädret – Syres språkkrönika. De ville läsa om allt möjligt, men allra mest om uttrycket PK.
F skrev att han vill ta tillbaka PK. Så här skrev han: ”I diskussioner på FB har jag vid ett antal tillfällen träffat på folk som använder PK som skällsord. PK tycks för dessa människor framstå som ett diktat från överheten, ’PK-eliten’. Jag brukar då säga att politisk korrekthet står för hänsyn och medmänsklighet, så att man inte inte hånar sin överviktiga arbetskamrat, hittar på öknamn åt den trögfattade kompisen eller kallar sin syster för hora. PK är ett ord att ta tillbaka.”
F är inte ensam om att vilja ta tillbaka PK, det finns till exempel en internetkampanj som heter PK – det finaste vi har. Och visst, de som mest och helst vill slå PK i skallen på folk säger det om sådant som man gärna vill identifiera sig med.
Men i min värld är PK inte ett ord för specifika åsikter, utan betyder att någon är lite väl ideologiskt trendkänslig. Att använda det som något positivt tar emot, dels för att man då utgår från att det finns en politisk åsikt som är ”korrekt”, dels för att det låter som om hänsyn och medmänsklighet vore politiska åsikter.
Det blev lite diskussion med F, och sedan började jag gräva i den politiska korrekthetens historia. Redan på 1700-talet talade man i USA om politiskt korrekt språkbruk – ett språkbruk ”i enlighet med rådande politik”.
I modern tid var det amerikanska socialister som började använda uttrycket på 1940- och 1950-talet. De använde det nedsättande, enligt Wikipedia speciellt om det amerikanska kommunistpartiet, som de menade hade en dogmatisk inställning som ”förbigick medkänsla och ledde till dålig politik”.
På 1960- och 1970-talet talade vänsterfolk och feminister, främst i USA men även i Europa, om politisk korrekthet, både med och utan ironi. Den franske filosofen Michel Foucault skrev till exempel att ”ingen politisk tanke kan vara politiskt korrekt om den inte är vetenskapligt exakt”. Och enligt den jamaikansk-brittiske sociologen Stuart Hall använde radikala amerikanska studenter PK för att parodiera vänstern på ”den gamla onda tiden, då varje revolutionär fraktion hade en partilinje för allting”.
I slutet på 1980-talet lade den konservativa högern beslag på PK, i sin egen sarkastiska tappning, och resten av historien känner vi till. Så länge uttrycket har funnits, i varje fall i modern tid, har det alltså använts både som något positivt och som tillmäle.
För egen del använder jag PK för att beskriva någon som verkar vara väldigt mån om att tycka rätt och följa senaste åsiktsmodet. Ett ord som betyder att någon har ”rätt” politiska åsikter har jag ingen användning för. Men det känns väldigt rätt att kunna avsluta med att alla har rätt – på sitt sätt.
