Att ha rätt eller få rätt
Tord Björk var med när Miljöpartiet föddes ur miljörörelsen och fredsrörelsen. Här ger han sin syn på vad som hände – och berättar varför han valde folkrörelserna istället för partipolitiken.
Solen sken när jag direkt från gatan steg nerför trappan in på Miljöpartiets lokaler på Kungsholmen första gången. Där var nästan alla som jag känt under tio år i miljö-, freds- och alternativrörelsen. Det var som att komma hem. Här var de politiskt intresserade som likt mig själv aldrig hittat till vänsterns alla organisationer.
Jill Lindgren som med outsläcklig energi i vardagsarbetet höll alla informerade om allt. Tillsammans med den outtröttliga BirGitta Thornérhielm den urkraft som varje rörelse behöver. Tvillingarna Ulf och Peter Söderström som redan som 12-åringar i början av 1970-talet varit miljörörelsens främsta försäljare på gatan av häftet Alternativ till kärnkraften. Peter Eller som tycktes kunna ordna allt praktiskt och ekonomiskt ett parti behöver. Den lugne och effektive partisekreteraren Christer von Malmborg och hans bror Roland med gitarren i ena näven och stencilapparaten i den andra som för en billig penning producerade färggranna affischer i det stora A3-formatet.
Vad drömde vi om i spänningen mellan att ha och få rätt? För vi var ”vi” fortfarande. Vi kom säkert från olika håll. För egen del hade jag hamnat i Teosofiska ungdomsgruppen 1970. Den bar vidare traditionerna från Inge Oskarsson, Yvonne Hoogendoorn och Per Anders Fogelströms folkrörelsetradition på 1950-talet med världsmedborgaranda, en hel del frimodig anarkism, freds- och miljöengagemang och solidaritet med tredje världen som ledstjärna.
Under tidigt 1960-tal kom det till uttryck i Fogelströms fredsparti som kan ses som föregångare till Miljöpartiet och Operation Dagsverke på många skolor, där Peter Modesta och Jan Fjellander började sina politiska banor för att senare bli miljöpartister. Dessa tidiga initiativ hade på tjugo år förgrenat sig och vuxit samman med många andra tills det var dags att utmana det sedan 1920-talet rådande partisystemet med kraft.
Men hur görs det på bästa sätt? Enfrågemobiliseringen i kärnkraftsfrågan hade räckt till att fälla två regeringar, först den socialdemokratiska och sedan den borgerliga. Men inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 räckte den inte till att bryta sig loss ur de etablerade partiernas manipulation av den interna demokratin, dels i antikärnkraftsrörelsens Linje 3 och dels genom den förödande Linje 2 med dess falska ”avveckling av kärnkraften med förnuft”.
Ute i Europa sysslade man med enfrågemobilisering mot utstationering av kärnvapenmissiler och dialog mellan det civila samhället i väst och öst. På European Nuclear Disarmaments konvent i Västberlin diskuterades hur rörelsen skulle gå vidare och förhållandet mellan rörelsen och partierna med enbart partiföreträdare i panelen. Debatten visade den påstått starka tyska rörelsens svaghet. Över huvudet på rörelsen skulle partier monopolisera diskussionen om rörelsens förhållande till partierna med det schizofrena argumentet att de Gröna egentligen inte var ett parti utan en rörelse.
I debatten lyckades socialdemokraterna fokusera diskussionen och framstå som trovärdiga med tal om vikten av handel med Sovjetblockets länder för att bygga freden, medan Petra Kelly gjorde en osammanhängande lista över de krav hon trodde att rörelsen stod för. Tillsammans med folkpartisten och IKFF-aktivisten Ingrid Segerstedt Wiberg såg vi det som populistiskt svammel som inte kunde leda framåt.
Debatten förebådade den tyska utvecklingen i en fortsatt kraftfull förmåga till enfrågemobilisering kombinerad med ett miljöparti som skulle förråda den fredsrörelse den sprungit fram ur genom att bli ett aggressivt bombparti och alltmer välintegrerat i det etablerade politiska systemet.
I Sverige valde Miljöförbundet på sitt sommarläger 1981 motsatt väg. Fredsfrågorna sattes i samband med frågorna om meningsfullt arbete åt alla och mat på bordet i hela världen. Jordens Vänner initierade Alternativkampanjen med en samtidig mobilisering i alla livets frågor. Framtiden i våra händer anslöt sig och gjorde kampanjen nordisk med en omfattande framtidsstudie om omställning av hela samhället grundad på miljö och solidaritetshänsyn. Kvinnor för fred krävde att vapenmiljarderna skulle gå till vad barnen behöver och marscherade från Norden till Paris, Moskva och Washington. En vital alternativrörelse samlades i Nordiska Alternativkampanjen med ett brett allmänpolitiskt program tvärtemot den tyska modellen.
I denna tidsanda hade också inbjudan kommit från Per Gahrton till hans lägenhet på Henriksdalsberget i Nacka för att bilda en ny politisk rörelse. Det lät spännande, så varför inte gå dit. Det visade sig dock att syftet var att bilda ett parti. Då jag var styrelseledamot i Miljöförbundet valde jag att stryka mig från protokollet som deltagare på mötet för att det inte skulle framstå som att den organisation som jag satt i ledningen för legitimerade en ny partibildning.
Nu var det förstås lockande som individ att ansluta sig till ett nytt parti där så många vänner från alternativrörelsen gått med. En för mig avgörande faktor gjorde att det ändå inte blev så. Partiet hade och skulle under lång tid ha en betydligt lägre andel medlemmar i förhållande till väljare än de andra partierna. Därmed skulle partiets beroende av statliga och kommunala bidrag få en dominerande roll. Oavsett de goda idéer som medlemmarna hade innebar det en stark disciplinering av partiet till anpassning vare sig man ville eller inte.
Under en tid skulle partiet kunna fylla en progressiv roll i kraft av de rörelser i samhället som fanns som ifrågasatte den rådande ordningen. Men med tiden skulle det urholkas. Samma processer var också påtagliga inom miljö-, solidaritets- och fredsrörelsen: en tilltagande professionalisering och anpassning till den framväxande instrumentaliseringen av folkrörelser till att bli administratörer av olika projekt istället för att utifrån egna utgångspunkter arbeta för att förändra hela samhället. Likafullt såg jag och andra det som att den avgörande förmågan att bryta med statens och marknadens rutiner fanns i folkrörelserna, inte i en partibildning.
Det fanns också starka argument mot det av flera miljöpartister framförda påståendet att Miljöpartiet växte fram ur miljörörelsen på samma sätt som en gång Socialdemokratiska arbetarpartiet växt fram ur arbetarrörelsen. Skillnaden låg i att socialdemokraterna uppfann det moderna masspartiet med medlemmar som i demokratisk ordning beslutar om program och ledning. En modell som sedan Bondeförbundet, Kommunisterna och Folkpartiet följer, medan Högern antar samma form men fortsätter att i hög grad vara präglad av okända finansiärer.
När Miljöpartiet träder fram är redan detta parlamentariska system moget, för att inte säga övermoget. Det innebar att den partipolitiska miljörörelsens idéer redan fanns företrätt om än i begränsad form inom existerande partier. Ett nytt parti som strävade efter parlamentariskt inflytande skulle ovillkorligen komma i konkurrens med andra partier. Den ideologi de då skulle förorda skulle mer formas av konkurrensens behov än vara ett uttryck för den rörelse den sa sig vilja företräda.
Farhågorna kom snabbt att besannas. När Nordiska Alternativkampanjen ordnade en Dela lika-dag 1984 med insamling av pengar till verksamheter som stod olika former av imperialism emot, slog miljöpartister bakut. Det handlade om indianernas kamp mot svenska bolags giftbesprutning av kanadensiska skogar, konsumentrörelsens kamp i tredje världen mot storföretagen och humanitär hjälp till det av sovjetisk imperialism drabbade Afghanistan.
Per Gahrton sa att man inte ska behöva vara antiimperialist för att skydda skogen eller värna om djuren. Nordiska Samfundet mot plågsamma djurförsök svarade att det visst behövs en djurskyddsorganisation som tar itu med den värsta formen av djurplågeri som storföretagens djurfabriker står för och att en djurskyddsorganisation kan solidarisera sig med människor ibland också. Men miljöpartisternas ansträngningar tillsammans med vänsterns lika stora ansträngningar att tvinga in rörelser i enfrågefållor fick sin verkan och Nordiska Alternativkampanjens olika ambitiösa satsningar ebbade ut.
Kontroverserna mellan den samhällsförändrande miljörörelsen och Miljöpartiet fortsatte i synen på hur EU skulle bekämpas, privatiseringspolitiken och flera andra frågor. I det stora hela rådde dock samsyn i detaljfrågor, medan kontakter på organisationsnivå i mer allmänpolitiska frågor i hög grad försvann. De gamla vännerna på partikansliet kunde meddela att partiets resurser gick till att förhålla sig till massmedia medan ingen hade hand om kontakter med folkrörelser. Gustav Fridolin sökte upp mig en gång i min lägenhet i Kristianstad innan han fann mer passande förebilder i goda publicister utan folkrörelsebakgrund.
Det massmedieanpassade Miljöpartiet står i dag inför stora problem. Det gör också den demokratiskt organiserade miljö- och alternativrörelsen. Kanske är det dags för en allmänpolitisk dialog mellan den radikala delen av miljörörelsen och Miljöpartiet. Miljöförbundet, som i dag bytt namn till Jordens Vänner, är välkommet ute på landsbygden där vi organiserar kamp mot avfolkningen och för ett hållbart jordbruk och skogsbruk. Po Tidholm skriver i ETC att Miljöpartiet å andra sidan är hatat ute i bygderna.
Jordens Vänner för en allmänpolitik som hänger samman med kraftsamling i samarbete med facket och bondeorganisationer samt solidaritetsrörelser och alternativrörelser för rättvis omställning. Problemet är att få partier är intresserade av denna sammanhängande folkrörelsepolitik. Jordens Vänner visar att det går att förnya den folkrörelsepolitik som en gång bar fram Miljöpartiet med bibehållen skärpa. Det går att både ha rätt och få rätt, åtminstone i termer av att samarbeta med brett förankrade grupper i samhället. Miljöpartiet tycks i dag mest erbjuda ett smörgåsbord med avskilda frågor, utan att kunna utnyttja miljöfrågans potential att ena landsbygden och staden. En allmänpolitisk dialog kan vara till nytta för bägge parter.
