Nazismen får det svårt i Sverige
Om priset på en vara motsvarar tillgången så är rädsla extremt billigt i dagens Sverige. Alla tycks rädda och många är hysteriska. Rasisterna ser Sveriges undergång i invandringen, humanisterna ser demokratins undergång i rasismen.
En manifestation mot rasism på Medborgarplatsen i Stockholm i oktober 2015. Foto: Claudio Bresciani/TT.
Bittra äldre män på internet är räddast av alla, de postar inlägg i falsett om att de haft rätt hela tiden och att alla borde lyssna mer på bittra äldre män. Och många varnar för att detta börjar se ut som Europas 1930- och 1940-tal.
Men låt oss alla lugna ner oss lite och titta på situationen som den faktiskt ser ut. Vi är inte på väg mot nazismen. Här är fem goda skäl till varför.
1) Nazismen föddes i ett Tyskland i en väldigt speciell situation. De förlorade första världskriget och förnedrades av segrarmakterna. Landet var i djup ekonomisk kris, präglat av uppgivenhet, depression och desperation. I motsats till detta är Sverige ett extremt rikt land. Av världens runt 190 stater ligger vi bland de 20 främsta räknat i produktion. Och av de vi har framför oss är tio stycken oljestater eller små finanscentrum som Luxemburg. I realiteten ligger vi på topp tio, på runt plats åtta–nio.
2) Tyskland hade också en stor arbetarklass utan arbeten där nazisterna kunde rekrytera. Arbetslösheten toppade på 30,8 procent 1932. Det var förlorarna i den tyska ekonomin som lyfte nazisterna. Det var samma år som krisen kulminerade som nazisterna nådde sitt högsta valresultat i fria val, 33 procent. Den situationen har vi inte i Sverige.
3) Kommunismen var en reell faktor i 1920- och 1930-talens Europa. Man får inte glömma att det var de borgerliga partierna som gav Hitler makten, inte väljarna. Nazisterna fick då bara tre av elva mandat i regeringen. Sedan gjorde Hitler ett slags statskupp.
Rädslan för kommunismen var stor bland borgerligt sinnade medborgare i Tyskland. I valet 1932 var kommunisterna tredje störst med nästan sex miljoner väljare. På gatorna slogs unga nazister med unga kommunister. Rädslan fick folk som inte var nazister att se positivt på Hitler.
Det finns inget motsvarande läge i dag. Det finns en rädsla för islamistisk terrorism, men de extremisterna är lika hatade bland muslimer som bland övriga medborgare. Det finns ingen djup konflikt i samhället där nazister kan kliva fram och säga ”Vi ska rädda er”.
4) De utsatta i Sverige är till stor del människor med invandrarbakgrund. Det är dessa som i vårt samhälle ofta är förlorarna. Arbetslösheten och de dåligt betalda jobben är ojämnt fördelade och de som inte har namn eller utseende som uppfattas som svenska har det betydligt svårare. Man kan anta att nazismen har stora problem med att rekrytera i den gruppen.
5) Nazismen har redan hänt, dess mask har fallit. Alla har sett högarna med lik och det krossade Tyskland med mil efter mil av ruiner. Att Åkesson ägnar sin tid åt att dölja sitt partis nazistiska rötter och rasistiska åsikter visar hur svårt det är att skapa nazism i Sverige. Åkesson vet att enda vägen att nå makt är att sparka ut nazister ur sitt parti snarare än att stoltsera med dem.
Med allt detta sagt: Man ska inte underskatta de problem vi står inför. Det finns kanske inte tillräckligt med arga unga män för att ta makten, men det finns tillräckligt för att utöva ganska mycket våld mot oskyldiga. Det finns inte röster nog för Åkesson att bli statsminister, men det finns rädsla nog i samhället för att ge honom inflytande.
Vi behöver nog inte frukta en nazistisk diktatur i Sverige, men vi behöver frukta ett kallare samhälle med större motsättningar. I det läget är det viktigare än någonsin att se till vad vi kan göra, snarare än frukta det som inte kommer att hända.
