Ge inte legitimitet åt SD-politiken
Den 14 september 2014. Jag kommer aldrig glömma det datumet – och de efterföljande dagarna. Aldrig. När valresultatet offentliggjordes var SD och deras 13 procent det enda som kom att cirkulera i mitt, och många andras huvuden. Var åttonde svensk. Var åttonde klasskamrat. Vilka grannar var det som röstade på SD?
Lite visste jag om att min tågresa hem från valvakan på Söder skulle bestå av matematiska beräkningar. Innan jag gick och lade mig den natten grät jag. Jag kände mig förrådd och oönskad av mitt eget Sverige, på ett sätt jag aldrig känt tidigare. Ja, jag tog valresultatet personligt. För frågan om SDs framgångar var och är personlig för många av oss. Deras politik hotar inte bara många av våra allra finaste värderingar. Utan även rätten att leva i Sverige för många av oss svenskar.
Dagarna efter valet hade jag svårt att finna ro i offentligheten. Såg människorna på bussen mig som ett hot? Kände de avsky mot mig? Ifrågasatte de min rätt att leva i mitt land, i Sverige? Tusen frågor men inga svar. Jag såg sverigedemokrater överallt. Jag såg människor som röstade på politiker som sagt att min tro, islam, i dag är ”det största hotet mot det demokratiska Europa”. Jag såg människor som röstat på ett parti med företrädare som för inte alltför länge sedan poserat framför hakkors. Vad skulle ske härnäst?
Nu har drygt 16 månader gått sedan valdagen. Politiken som Sverigedemokraterna gick till val på har i stora drag implementerats och godkänts av svenska folket utan ramaskrin värda namnet. Vi ska nu ligga på EUs miniminivå när det kommer till flyktingmottagande, ha gränskontroller och rasbiologiskt klingande medicinska åldersbestämningar. Samtidigt växer Sverigedemokraterna. Det svenska folket som bubblade av kritik när Billström (M) använde ordet ”volymer” om flyktingar har nu tillåtit miljontals gånger värre ord och reella politiska åtgärder.
Är vi samma folk som då? Kan det vara så att normaliseringsprocessen nu är verklighet? Dagen är kommen. Det är normalt att associera flyktingar med problem, problem och problem. Det är normaliserat. Men diskursförändringen handlar om så mycket mer än flyktingfrågan. För Sverigedemokraterna är inte som vilket annat parti som helst. Flyktingfrågan är en arena där deras rasistiska, fascistiska och chauvinistiska människosyn får växa och gro under en täckmantel.
När vi successivt bekräftar Sverigedemokraternas problembeskrivning kring flyktingar, får vi ett helt paket med andra utmaningar och problem. Vi ger dem legitimitet. Mellan raderna säger vi: ”Ni hade rätt. Systemet kanske visst kollapsar”. Då fortsätter deras åsikter att växa.
Vi kunde ha satt oss på tvären. Vad har hänt med oss? Kruxet med normaliseringsprocesser är ju att de mitt i stormen är svåra att identifiera. Men i backspegeln kan en se sina skarpa svängar.
Det är dags att ta en gedigen titt i backspegeln för det svenska folket. För så här drastiska svängar eller ”andrum” är varken sunt eller normalt – de är symptom på att något gått riktigt snett och förhastat till. Vi ska minnas att det inte är fakta att se flyktingar som problem. Det är ett val. Ett val vi inte måste göra.
