David Bowie är stjärnan som lyser starkast
När dödsbudet nådde Nike Markelius på måndagsmorgonen var den hejdlösa sorgen blandad med fascination över på vilket sätt Bowie lämnade jordelivet. Videon till Lazarus är något av det starkaste jag någonsin upplevt av ett konstverk skriver Nike Markelius i sin minnestext över David Bowie.
Han har gjort jordens starkaste sorti någonsin. Helt skoningslöst sorgligt! En hel värld lyssnar i dag på samma röst. Ser på samma ansikte med sorgen frätande i bröstet. Det är hisnande och vackert att tänka sig att hans odödliga musik just nu strömmar ut över hela världen, kastas intensivt ut i rymden, och ekot av musiken måste höras långt ut i universum – kanske upp till honom själv i himlen, där han nu sällar sig till dem som en gång vandrat, kanske tillsammans med sin vapendragare underbare gitarristen Mick Ronson.
Det är obegripligt att ta in hur makalöst älskad han är. Sällan har väl sociala medier översvämmats av att vuxna människor i sådana mängder skriver att de gråter. Alla gråter. Minnestexter och bilder strömmar ut över världen och jag kan inte komma på någon annan konstnär som berört människor så globalt och totalt.
Själv var jag också förälskad i honom när jag var ung, jag har också lyssnat sönder hans lp-skivor, tapetserat väggarna med dem och förundrats över hans geni som låtskrivare och sångare, hans revolutionerande skiftande uttryck som lärde oss att vara oss själva. Själv har jag också inspirerats i mitt eget musikskapande, som så många andra musiker vittnar om i dag.
Det närmaste jag kom honom var när jag såg konserten på Ullevi -83 och lyckades ge honom vår nyutkomna skiva Amason och en inbjudan till vår sena konsert på The Mud Club samma natt, genom hans svenska turnéledare. Han kom inte, men vi lekte med tanken under gigget och vetskapen att han har, eller i alla fall har haft vår skiva, känns fin.
Men när dödsbudet nådde mig på måndagsmorgonen var den hejdlösa sorgen blandad med en stor tacksamhet och också fascination över på vilket sätt han lämnade jordelivet. Jag tittade på videon till Lazarus om och om igen och insåg att det var något av det starkaste jag någonsin upplevt av ett konstverk. Jag kunde inte göra något annat på hela dagen än att lyssna på nya skivan Blackstar flera gånger om. Så häpnadsväckande genialiskt och starkt att göra något sådant av sin sista tid. Att iscensätta sin egen bortgång i text och musik och ge det till världen i present två dagar före sin död är så hjärtslitande vackert och helt helt fantastiskt!
”Look up here, I’m in heaven
I’ve got scars that can’t be seen
I’ve got drama, can’t be stolen
Everybody knows me now
Look up here, man, I’m in danger
I’ve got nothing left to lose”
(ur Lazarus)
Vi är många som kommer tänka på David Bowie när vi ser upp mot stjärnorna på natthimlen och tänker att han är den som lyser starkast.